TidningsIda

– om böcker och språk

Min kvinnliga favoritkaraktär

Jag fastnade för Hermione redan i den första boken. Kanske för att jag identifierade mig en del med henne. Vi var ungefär lika gamla när den första boken kom, och liksom hon var (är?) jag en riktig plugghäst (även om jag hatar just det ordet, alltid gjort och alltid kommer att göra).

Så på något sätt var det så skönt att följa hennes resa genom böckerna. Hon kan allt, får högsta betyg i allt, men får ändå några rejäla bakslag, som när hon inser att hon inte orkar med att ha tre lektioner samtidigt. Och ju längre tiden går, desto mer omtyckt blir hon ju av de andra.

Hon är verkligen en bra förebild för unga tjejer som kanske riskerar att pressa sig själva för hårt. Hon kanske inte egentligen är min favoritkaraktär idag, men hon har helt klart varit det och kommer alltid att ha en speciell roll. Jag tyckte absolut bäst om henne av alla Potter-karaktärerna.

Min favoritbok i min favoritserie

Harry Potter och fången från AzkabanEftersom jag i går pekade ut Harry Potter som min favoritserie så är det alltså en av dem jag ska välja ut i dag. Ett svårt val. För på något sätt skulle inte den ena boken vara någonting utan de andra. Ingen av dem klarar sig själv. Vilket kanske är den absoluta meningen med en serie (ja, med största sannolikhet).

Så…

Jag tror nog faktiskt att jag väljer ut Harry Potter och fången från Azkaban. Mest för att jag omedelbart gillade Sirius Black. Och tanken på att han kunde förvandla sig till en hund. Och McGonagall till en katt. Mm, det var någonting med det. Men också Sirius personlighet är också en av mina favoritkaraktärer, han verkar helt enkelt vara en väldigt trevlig person. Synd att det går som det går (tror inte jag spoilar något för någon, och om jag har gjort det så ber jag om ursäkt).

Min favoritserie

Harry Potter och de vises stenNär jag gick i trean kom min underbara fröken Eva fram till mig. Hon visste hur mycket jag tyckte om att läsa, och därför hade hon ett tips. Någonting som hon absolut trodde skulle passa mig, någonting helt nytt. Hon hade hört talas om den, och trodde att den skulle passa mig perfekt. Mina ögon blev förmodligen som stjärnor – vad, vad?

“Harry Potter”, sade hon och ljuset i mina ögon blev förmodligen ännu starkare.
“Den läser jag ju nu!”, svarade jag glatt.

Och på den vägen var det. Det var den bok som skulle passa nioåriga Ida perfekt, och som hon sedan skulle tjata för att få recensera högt inför hela klassen (Nåja, Eva var nog inte så svårflörtad).

Sedan dess har Harry och jag följts åt. Nästan lika gamla, med bara lite skillnad. Och ju äldre jag blev, desto mer förändrades mina läsrutiner till att gälla först den engelska boken och sedan den svenska. Så fort som det vara möjligt. Så nu har jag alla på svenska, och alla från tredje på engelska.

Tyvärr insåg jag att Harry Potter tappat lite av sin gnista när jag läste den sista när den kom. Men jag har ändå kvar den där underbara känslan av att längta efter när nästa bok kommer ut, och han kommer alltid ha en speciell plats i mitt läshjärta.

Och kanske, kanske, läser jag om dem igen en dag.