TidningsIda

– om böcker och språk

De har någon sorts det (dubbelrecension)

Smärtans hus
Jo Nesbø (2002)
Piratförlaget
Pocket – 426 sidor

Jag har gett Harry Hole flera försök nu. Och här börjar jag faktiskt bli lite positiv till honom. I den här delen är det ett gäng brutala bankrån som står på agendan, samtidigt som han själv blir inblandad i ett mord på en kvinna. Det visar sig nämligen att hon är en gammal flickvän och allting tyder på att Hole var den sista att gå därifrån kvällen innan hon blev mördad.

Det är spännande, det kan man inte säga någonting emot. Men varför måste han vara så inblandad igen? Det är lite bättre än några av de tidigare böckerna jag läst om honom, men jag blir inte helt såld. Men samtidigt är det synd om Hole, det är uppenbart att någon försöker sätta dit honom och då är det svårt att inte känna sympati för honom.

Djävulsstjärnan
Jo Nesbø (2003)
Piratförlaget
Pocket – 388 sidor

Om Smärtans hus ändå var helt okej så får Djävulsstjärnan mig att nästan bestämma mig för att inte ge Harry Hole någon ny chans alls. Den här gången är han nära uppsägning från polisen men lyckas på något sätt hänga kvar, trots att han beskyller sin kollega för mord och vapensmuggling. När en kvinna hittas mördad tvingas de arbeta sida vid sida för att lösa mordet – eller morden, som det senare visar sig vara. Men Hole är den som kommer mördaren först på spåren. Och jag gillar verkligen inte hur Hole är i den här boken. Det är någonting som är svårt att sätta fingret på, men jag tycker verkligen att han gör bort sig totalt flera gånger och som jag inte tycker gör att han förtjänar någon andra chans.

Men samtidigt så läste jag ut den här boken en och samma dag, vilket säger någonting. De är svåra att lägga ifrån sig, hur mycket jag än himlar med ögonen och suckar under tiden jag läser. Så kanske säger det också någonting. Kanske vill jag sucka. Kanske har Nesbø lyckats.

Kanske kommer jag till och med att ge Hole en ny chans. Men jag låter det nog gå lite tid innan det blir en ny chans i så fall.

Jo, visst gjorde jag det

Annika undrar:

Upptäckte du någon ny författare under förra året som du kan berätta lite om?

Jag upptäckte flera nya författare 2011, till exempel Belinda Bauer precis som Annika. Men en författare som jag upptäckte förra året och sedan dess har hunnit återvända till tre ytterligare gånger är Jo Nesbø. Den norske deckarförfattaren som även är musiker och utbildad civilekonom. Han skriver om den norske polisen Harry Hole och som jag fortfarande har lite svårt att bestämma mig för vad jag tycker om. Förmodligen finns det en sorts hatkärlek till böckerna och därför kan jag inte slita mig från dem.

Han har skrivit nio böcker om den egensinnige men duktige Harry Hole, samt en fristående roman (Huvudjägarna) och tre barnböcker om Doktor Proktor. I min bokhylla står sedan bokrean, när Ica sålde pocketversionerna för 29 kronor styck, hela fem stycken böcker om Harry Hole. Och förmodligen kommer jag inte att kunna slita mig från att skaffa fler.

Nja du, Harry Hole

Kackerlackorna – Jo NesbøKackerlackorna
Jo Nesbø (1998)
Pocket – 372 sidor

Jag var tveksam inför vad jag tycker om Harry Hole efter att ha läst den första boken, Fladdermusmannen. Kanske behövde jag ett försök till för att se vad jag faktiskt tyckte om den specielle, alkoholiserade polismannen som ingen tycker om i Norge men som gör succé utomlands. Jag hade hoppats att han skulle få vara kvar hemma i den andra boken, men nej. I stället bar det av till Thailand där en norsk diplomat blivit mördad. Att han hittades av en prostituerad på ett motell, med barnporr i portföljen gör det hela till ett extremt känsligt fall där nästan ingenting får komma ut.

Trots att ingen tycker att Hole är speciellt duglig (eller just därför)  är det han som får “äran” att åka till Thailand och samarbeta med polisen där. Och självklart skärper han till sig, lyckas bestämma sig för att klara sig utan alkoholen när han är där och kommer sanningen allt närmare hela tiden.

Ibland tycker jag bättre om den här boken än den första och ibland gillar jag den inte alls. Jag har så otroligt svårt för att Harry Hole känns så klyschig och nästan övernaturlig. Vill han sluta dricka så kan han. Vill han lösa ett brott så kan han. Varför kan inte bristerna få vara verkliga och förbli olösta?

Men – det är spännande, det går inte att komma ifrån. Jag vill fortsätta och jag känner att jag har en möjlighet att själv lista ut vem som är mördaren. Ett tag känner jag mig till och med säker på att jag har rätt, allt pekar mot det och jag tror att till och med Hole misstänker den personen. Men så visar det sig att jag har fel – ett stort plus. Det är så det ska vara, det ska finnas en möjlighet att gissa men ändå bli överraskad över upplösningen.

Om bara inte Harry Hole hade varit så fruktansvärt stereotyp och klyschig…

Decemberläsning

En tur till biblioteket för att plocka upp reserverade böcker gjorde att min planerade läsning för december för tillfället ser ut så här. Kackerlackorna är vad jag just nu håller på med och heller inget bibliotekslån. Glasbruket blir boken för den nordiska utmaningen i december som har temat Island. En julsaga tyckte jag passade in så här års och Jane Eyre enbart för att jag velat läsa den ett bra tag.

Förhoppningsvis kommer ingen annan bok och stör mig innan jag hunnit igenom de här.

Så kan det gå…

… när en god vän tar med en in i en bokhandel sådär helt oväntat. Och om hon köper fyra böcker så måste man själv ju också köpa fyra. Speciellt som det finns flera bra orsaker till att göra det:

  • Det var tag 4, betala för 3 på alla pockets i bokhandeln.
  • Jag borde läsa En dag för att själv ta reda på om den är så fantastisk som ryktet säger, och för att kunna se filmen och säga att boken var bättre.
  • Jag tycker väldigt mycket om Tamara McKinley och måste läsa en bok till av henne.
  • Jag behöver en bok till av Jo Nesbö för att ta reda på om jag gillar Harry Hole eller inte .
  • Jag tänkte hoppa på en Nordisk utmaning och eftersom det är Finland som gäller i november så tänkte jag att Sofi Oksanen blir toppen.

Giltiga anledningar?

Spännande bladvändare

Fladdermusmannen – Jo NesbøFladdermusmannen
Jo Nesbø (2007)
363 sidor

Norske polisen Harry Hole skickas till Australien för att bistå den australiska polisen i utredningen av ett mord på en ung norsk kvinna. Egentligen förstår han inte varför de vill ha hans hjälp, men någon nytta kan han säkert vara till. Han finner snabbt en vän i sin medarbetare Andrew, som dessutom leder in Harry i sitt land och sitt folks magiska historia.

Ganska snart kommer man dock att tänka på att mordet förmodligen är ett i en lång serie och inte alls ett personligt mord. Mördaren verkar gilla blonda, unga kvinnor. I vissa fall bara att våldta och i andra fall även döda. Samtidigt blir Harry förälskad i en av den döda kvinnans arbetskamrater och inleder ett förhållande med henne, som gör att man får lära känna Harry ännu mer.

Det är en bok som är svår att sammanfatta, för det är lite svårt att säga lagom utan att säga för mycket. Det är en lång historia, som vänder ganska snabbt. Därför blir det aldrig tråkigt, utan är spännande i stort sett hela vägen. Jag kan sakna det där lilla kluriga som gör att man som läsare själv kan försöka fundera på vem som är mördaren, för det saknas lite i boken. Det finns där, men snarare som raka motsatsen. Det går att lista ut vem som INTE är mördaren, utifrån hur polisen agerar. Men aldrig vem det verkligen är.

Men det gör verkligen inte så mycket, för det är spännande ändå. Jag har bara en sak till att opponera mig mot – och det är Harry Holes karaktär. Känns han inte lite väl klyschig? Han är inte ensam om sin bakgrund, i alla fall inte om man jämför med poliser i andra kriminalromaner…

Hoppfullt augusti

Om juli var årets sämsta läsmånad, så har nog augusti (än så länge) potential att bli en av årets bättre. Jo Nesbö gav mig en spännande och bra läsupplevelse och just nu svävar jag bort i Haruki Murakamis mysiga och kärleksfulla värld med Norweigan Wood.

Bara titeln gör ju visserligen en Beatles-tok förälskad, men innehållet lever också minst sagt upp till det. Den är långt ifrån så konstig och knäpp som Kafka på stranden (än så länge i alla fall, jag vet ju inte vad jag har att vänta mig), men den är verkligen bra so far.

Så augusti börjar minst sagt bra!

Behöver lite hjälp!

Jag har som sagt börjat läsa Fladdermusmannen (Nej, jag tänker inte gnälla, tvärtom). Den är så här hundra sidor in och jag vill bara fortsätta läsa. Men jag har ett litet, litet problem som blir ett störningsmoment. Och då tänkte jag att ni, mina kära bokbloggsvänner, kunde hjälpa mig med detta problem.

När man läser så är det ju nästan som att någon läser högt inne i ens huvud (nåja, i stort sett i alla fall). Och då underlättar det om rösten i huvudet vet hur man uttalar det man läser. Och eftersom jag inte är så haj på norska så fattar jag inte riktigt hur jag ska “uttala” huvudpersonen Harry Holes efternamn.

Inte “Hole” som i hål, har jag förstått. Och inte “Holy” heller.

Blir det, typ “Håle”?

Vidgar mina deckarvyer

Fladdermusmannen – Jo NesböFörsta augusti innebär ny månad och ny läsning. Så nu tänkte jag ta mig ur min svit av dåliga böcker och hoppas att nästa bok blir en riktigt, riktigt bra. Och som jag har förstått det är just Jo Nesbös böcker riktigt, riktigt bra. Och som den sanna deckar/thriller/spänningsromanälskare jag är har jag länge funderat på att läsa någonting av honom. Varför inte nu?

Så jag vidgar mina deckarvyer och tar mig an Fladdermusmannen. Och hoppas att den håller vad jag önskar i sommarvärmen.