TidningsIda

– om böcker och språk

Inte lika stark Theorin som tidigare

rorgastRörgast – Johan Theorin.
Sista delen i Ölandssviten, sista årstiden. Nu är det sommar på ön och vad passar då bättre än att förlägga handlingen till en stor resort med massor av turister. Men allt är självklart inte ljust och sommarglatt, då hade det inte varit som Theorin. Mystiska spökskepp med döda människor, en hemvändare som återvänt för att få sin hämnd och knackningar från kistor är bara några av de udda saker som dyker upp.

Mina förväntningar är skyhöga, jag har tyckt väldigt bra om de första tre böckerna i sviten. Kanske är det därför jag blir en smula besviken. Jag tycker om den magi som finns i böckerna, att de är en slags deckare utan att passa i den vanliga mallen och att de inte heller är den sorts övernaturliga skräck som jag inte gillar. Men här saknas det lite, det finns för många element från den klassiska deckaren. Många skott och många intriger. Konstiga sammanträffanden och ibland lite för långsökta lösningar på saker.

Men jag tycker mycket om den gamle Gerlof Davidsson och hans förmåga att få reda på saker som ingen egentligen vill berätta. Han är en slags manlig, svensk version av miss Marple – och det gillar jag förstås. Även pojken Jonas, som han delvis slår sig samman med i den här boken, är trovärdig och en bra karaktär.

Så på sätt och vis är det synd att det här är slut nu. Men jag ser fram emot nästa bok av Theorin, oavsett var i Sverige den utspelar sig.

T T T
Titel: Rörgast
Författare: Johan Theorin
Förlag: Wahlström & Widstrand (2013)
Typ och sidor: E-bok – 441 sidor

 

Ett kusligt sommarparadis

Nu har jag dragit mig vidare till nästa seminarium, från franska mord till öländska mysterier. Johan Theorin berättar om sin nya bok Rörgast, som är den sista delen i hans Ölandsserie, men också om att göra sommarparadiset Öland till en mystisk plats. 

Han har bott på fler olika håll under sitt liv, men Öland har alltid haft en speciell plats och varit viktig. På sommaren åkte familjen dit på semester och han fastnade ofta i de äldre personernas spännande skrönor. “Utan den öländska släkten hade jag inte kunnat skriva det här”, säger Johan Theorin när han pratar om sin morfar som till en viss del har inspirerat honom till karaktären Gerlof. 

Men varför är Öland så mystiskt? Han menar att fast det var en sommaridyll i hans barndom så fanns det hela tiden mystik och något som var lite otäckt. Folk runtomkring berättade historier om tomtar som dränkte sig och gastar. De äldre männen hade sina starka historier, som de själva inte alltid visste hur de skulle sluta, och dessutom finns ju Ölands mystiska natur. Det skrämde den lille Johan. “Vi hade utedass och det kan förstöra en totalt.” 

Han pratar också om hur viktigt det är för honom att människorna i boken får vara huvudhistorien, inte bara brottet i sig. Och där håller jag med, en deckare blir så mycket bättre om de anhöriga och historierna runt omkring också är viktiga. Mycket klokt, Johan Theorin. 

12 december: En deckare från mitt område

I dag är det så 121212, och det firar vi genom att öppna dagens lucka klockan 12.12. Fånigt, va? (Men lite småkul också). I den här luckan har jag valt ut en bok som sedan en tid tillbaka varit väldigt aktuell här nere i Kalmarområdet där jag ju bor. Johan Theorins Skumtimmen håller nämligen på att bli film och för ett tag sedan var inspelningarna i full gång.

Min förhoppning är att filmen ska kunna få lite av samma kusliga känsla som boken har runt sig. Den handlar om Julia (som ska spelas av Lena Endre), vars son för länge sedan försvann spårlöst på Öland. Många hävdar att han drunknade, men hon vill inte tro på det. I Skumtimmen åker hon därför tillbaka till Öland för att försöka ta reda på vad som egentligen hände. Minnena återvänder och det blir en tuff resa för Julia.

Läs alla delarna i adventskalendern här.

En stark längtan kan vara farlig

Sankta Psyko – Johan TheorinSankta Psyko
Johan Theorin (2011)
E-bok – motsvarande 398 sidor

Jan har fått jobb på en annorlunda förskola. Barnen där bor antingen med bara sin egen förälder eller hemma hos fosterfamiljer. Någon av deras föräldrar sitter nämligen inspärrade på det stora sjukhuset Sankta Patricia, som i allmänhetens mun går under namnet Sankta Psyko. Förskolan ligger utanför sjukhusområdet, men varje vecka förs barnen genom en speciell tunnelsluss upp till sjukhuset för att under en kort stund få träffa sin förälder. Jans arbete innefattar det vanliga förskolejobbet, men dessutom får han leda barnen upp till sjukhuset inför mötena. Han fascineras av miljön men de anställda får inte prata om Sankta Patricia med varandra och inte om föräldrarna med barnen. Men tidigt står det klart att det finns någon uppe på sjukhuset som lockar Jan, någon som till och med är anledningen att han sökte förskolejobbet. Och som även har någonting att göra med hans tidigare liv och någonting som hände på ett av hans första jobb.

Men att längta för mycket kan vara farligt. Det kan förvränga verkligheten och det kan lura ens sinnen. Eller också kan det helt enkelt bli bra. Men oddsen för det känns från första början inte speciellt bra. Från första sidan har jag en stark känsla av att Jan kommer att råka illa ut och för varje liten sak han klarar sig undan drar jag en lättad suck.

Johan Theorin gillar att använda sig av cliffhangers och de finns där nästan hela tiden. Hela historien är ett gigantiskt pussel och läsaren får bara en liten pusselbit i taget. Bit för bit fogas så historien samman och man kan börja ana ett mönster, förstå vad det är som faktiskt har hänt tidigare och vad som gör att Jan dras så till det förbjudna området på sjukhuset. Precis då, när man tror att man vet hur allt hänger samman, får hela historien en ny vändning och helt andra personer får viktiga roller. Saker man aldrig hade kunnat ana händer och ingenting blir som Jan hade tänkt sig. Såklart. Vad hade det annars varit för en thriller?

Det är spännande och riktigt svårt att sluta läsa. Mycket på grund av de små, små cliffhangers han slänger ut i slutet av varje kapitel. Jag tycker om Jan och ju längre in i historien man kommer, ju mer förstår jag hans agerande och kan förlåta honom för de små olagliga saker han gör för att nå sitt mål. Fram till slutet – där blir jag helt chockad och tycker att Theorin har snurrat in sig i att slutet skulle vara så oväntat som möjligt och därför tar till klyschiga och lite framstressade fenomen. Det går för fort i slutet och jag har nästan svårt att förstå om det faktiskt händer. Jag vill att allt ska sluta på samma sätt som det var innan.

Det här var min första riktigt e-bok, för att se vad jag tyckte om läsupplevelsen läs HÄR.

Annorlunda, men det fungerar

Jag har nu läst sammanlagt två e-böcker i mitt liv. Jag började i höstas med Avig Maria, men den var så kort och lättläst att det känns som att den knappast kunde räknas. Någon riktig e-boksupplevelse kallar jag det i alla fall inte.

I stället tog jag mitt första riktiga e-bokssteg i går då jag började läsa Sankta Psyko (se tidigare inlägg). I dag läste jag ut den och känner mig mogen att sammanfatta mina första e-bokstankar. Något man bör ha i beaktande är att jag läser den på min Mac med programmet Adobe Digital Editions och alltså inte på någon fin läsplatta, vilket säkert ger en helt annan upplevelse. Men det här är alltså en dataläsande e-boksläsare ni har hittat fram till.

Mitt första problem var att hitta rätt storlek på texten. Det ena var för stort, det andra för litet. Och jag ville ändå ha den där känslan av att läsa på ett uppslag. Så rätt storlek fick bli den som gjorde att texten anpassades till uppslag. Fungerade helt okej, men den var ändå lite för stor för min smak. Själva läsandet flöt sedan på ganska bra, även om jag saknade att få vända blad på riktigt i stället för med piltangenterna. Jag hade valt en spännande bok med bra flyt, vilket jag tror var bra som förstagångsläsning. Det var ingen större skillnad från att läsa en bok, om man då bortser från de faktum att jag inte kunde hålla boken i handen, känna doften, känna bladen mot min hand, märka att jag kom framåt och så vidare och så vidare. Innehållet är ju faktiskt detsamma.

Den stora nackdelen med att läsa på en datorskärm är helt klart belysningen. Det var svårt att hitta ett läge som inte ansträngde ögonen för mycket, speciellt eftersom det läget är ganska mörkt och det då i stället innebär att skärmen reflekterar allt runtomkring. Så att helt plötsligt se en bild av en adventsstjärna eller av sig själv i skärmen stör läsningen en smula. Vilket även drar in problemet med hur man ska placera sig själv under läsningen. Det är inte jättelätt att hitta en bra ställning.

Men de senare punkterna är som sagt problem som kommer av att jag läste på datorn. Utöver det fungerar det faktiskt väldigt bra att läsa e-bok och framför allt var det väldigt smidigt att helt spontant kunna låna hem en via nätet. Så på det sättet var det definitivt någonting som lockar och jag kom också förbi problemet med att stå i kö jättelänge för att få låna den boken jag ville läsa. Visst kan jag tänka mig att testa fler och kanske även att låna hem en läsplatta, för det kan man göra på biblioteket här i stan. En e-bok kan aldrig ersätta en riktig bok, men visst skulle det kunna bli ett fungerande substitut för stunder då man behöver någonting lättillgängligt på ett snabbt sätt.

Första intrycket blir helt klart godkänt.

Varför inte börja uppfylla ett löfte?

E-bok Sankta PsykoEn ledig dag är ju perfekt till att läsa. Bara mysa ner sig under en filt och resa till en annan värld. Men det är svårt när ingenting roligt finns i närheten. De få olästa böcker jag har här (bor som sagt inte tillsammans med alla mina böcker) känns helt fel just nu, trots att jag vill läsa dem någon gång. Och turen till biblioteket som var tänkt blev liksom inte av just i dag.

Så plötsligt slog det mig. Jag lovade ju att jag skulle ge e-böcker en chans under 2012. Så varför inte börja redan nu? Om det visar sig att jag tycker om det så vet jag det och kan läsa många fler. Om det visar sig att jag inte gör det… Ja, då kan jag låta bli.

Några minuter senare fanns Sankta Psyko av Johan Theorin på min skärm. Det kändes som ett bra val eftersom jag velat läsa den sedan den kom och stått i en evighetskö på biblioteket. Jag är fortfarande långt från förstaplatsen. Och så här 50 sidor (fast jag antar att det inte är motsvarande 50 riktiga sidor?) in går det faktiskt ganska bra. Jag saknar att vända blad, men annars flyter det på. Så ta mig igenom ska jag nog göra. Sen får vi se vad som händer.

Det har skurit sig mellan mig och Theorin…

Blodläge – Johan TheorinBlodläge
Johan Theorin (210)
406 sidor

Jag har gillat de tidigare böckerna jag läst av Johan Theorin och därför kändes Blodläge som ett måste. Spänningen, dramatiken, det vardagliga – ja, allt detta har varit pusselbitar som gjort att jag gillat Theorins hela stora pussel. Men nu känns det som att jag börjar få nog.

Blodläge är visserligen spännande, man kan inte säga något annat. Men det känns som att jag känner igen mönstret från de tidigare böckerna, och det som är nytt känns krystat. En man som flyttar till Öland och som helt plötsligt får en otrevlig gammal pappa att ta hand om på halsen. Och som om det inte räckte så är pappan gammal porrkung. Och som om det i sin tur inte räckte så är det uppenbarligen någon som vill ha ihjäl pappan, eller hela hans omgivning. För allting rullar snart upp sig till en rörig, långsökt historia om varför pappan måste söka skydd hos sin son.

Låter jag skeptisk? Det är jag verkligen. Jag har en tendens att ogilla böcker där allt hela tiden bara ska bli etter värre. Därför tappar den här boken min positiva anda efter ett tag. Tyvärr, för jag vill ha Theorin i minne som en författare jag tycker om. Så det är synd att det skulle bli så här mellan oss. Kanske är det inte för sent att ställa allt till rätta igen. Theorin kommer ju med en ny bok i höst (Sankta Psyko). Då ska han byta geografisk plats, så kanske innebär det också en del förändringar i handlingen?

Det litterära med en Ullaredsresa

 

Skum spänning

Skumtimmen - Johan TheorinSkumtimmen
Johan Theorin
Wahlström & Widstrand (2007)

I början på 70-talet försvann Julias son spårlöst i dimman på Öland. Ingen vet vad som hände med honom, men de flesta tar för givet att han drunknade. Dock inte Julia. Och inte heller Julias pappa Gerlof.

Han driver nämligen lite egen spaning från sitt ålderdomshem, tillsammans med några av sina gamla vänner. När han dessutom får ett tecken på posten ringer han upp Julia som genast åker till Öland och tillbaka till alla minnen. Tillsammans börjar de besöka människor som Gerlof tror är viktiga, och det visar sig att de börjar närma sig någonting…

Johan Theorin är bra på att bygga upp spänning, något som jag upptäckte i Nattfåk. Men i sin debutroman är tempot lite lägre, och jag har lite svårt att tro på allt som händer. Jag gillar verkligen hans sätt att bland historia och nutid, vilket binder ihop historien på ett bra sätt.

Gerlof verkar vara en mysig liten farbror, även om jag då och då blir lite irriterad på honom för att han inte berättar för Julia vad han tänker. Varför ska alltid alla privatspanare hålla saker och ting för sig själva? Det går ju faktiskt aldrig bra.

Återigen måste jag använda mig av frasen “sidorna vänder sig själva”. För det gör de faktiskt. Någonstans efter mitten börjar det bli spännande hela tiden och då är det helt enkelt omöjligt att lägga boken ifrån sig. Vad hände egentligen? Är Gerlof på rätt spår? Är allt verkligen som det verkar vara?

Frågor som man bara kan få svar på på ett sätt – genom att läsa vidare!

En läsig helg (och kanske lite skryt)

Det har varit bra för min läsning att vara sjuk. Jag har liksom fastnat i böckerna utan att egentligen ha något annat att göra. Så här mycket var nog faktiskt rätt länge sen jag läste.

I torsdags läste jag ut Skynda att älska av Alex Schulman. Och i fredags slukade jag de sista dikterna i Evolutionen och jag kommer inte överens av Fredrik Lindström.

Därpå påbörjade jag Skumtimmen av Johan Theorin och fastnade så totalt att jag låg och läste hela förmiddagen i dag, tills även den var slut.

Och efter att ha gnällt lite på ljudböcker i går så hittade jag en perfekt sysselsättning när man lyssnar på ljudböcker – virka! Så då tog även Filosofiska söndagsklubben slut.

Oj, oj, oj. Vart ska det här ta vägen?

(Ja, jag är lite stolt. Men framför allt glad för att jag kom in i ett sådant flow.)