Åtta år senare – ett annat perspektiv

I taket lyser stjärnorna – Johanna ThydellI taket lyser stjärnorna
Johanna Thydell (2003)
223 sidor

Jenna är 13 och har precis börjat högstadiet tillsammans med bästisen Susanna. De är inte de tuffa i klassen, men vill inte heller vara det. I stället håller de till i stallet, och driver med skolans populäraste tjej – Ullis-Knullis. Till en början i alla fall. Av någon anledningen börjar Jenna helt plötsligt längta lite efter att vara som hon, och de börjar umgås. Kanske för att de vet hur det är att ha det jobbigt hemma båda två. Ullis mamma är alkoholist och Jennas mamma har cancer och ett bortopererat bröst.

Relationen till mamman är svår, Jenna älskar sin mamma över allt annat, men samtidigt hatar hon den som sjukdomen gör mamma till. Hon skäms över sin mamma och skäms över sig själv för att hon skäms. Men dagar när mamma mår bra är allt bra. Och Jenna skriver en dikt där hon lovar sig själv att ta livet av sig om mamma dör.

Det är en fin skildring av en dotter och mammas relation, och det är där jag väljer att lägga mitt läsfokus. Jag har svårt för skildringen av 13-åringar som festar och försöker vara vuxna. Enligt mitt perspektiv är inte det det viktiga för boken. Jag läste den när den precis kom ut, när jag var lika gammal som Jenna, och då var det Jennas “andra liv” som tog upp större delen av min uppmärksamhet. Och därför gillade jag inte boken. Trots att jag borde ha gillat den mer då än nu, när jag var i rätt ålder.

Men nu väljer jag att se Jennas tankar om mamman, hur hon skäms och hur ledsen hon är. Nu kan jag relatera till död och rädsla på ett annat sätt än då och därför blir boken mycket bättre än vad jag minns den. Därför är jag glad att jag tvingades läsa om den (till en redovisning i utbildningen), för då fick jag en helt annan bok än vad jag trodde.

En fin, varm bok om relationen mellan en ensamstående cancersjuk mamma och hennes dotter.

Se saker på ett annat sätt

Ofta läser man inte om böcker som man läste när man var liten när man blir äldre. Eller inte jag i alla fall. Ibland finns tankar om att jag skulle vilja göra det, men då drar jag mig för det. Jag vill inte förstöra det minnet jag har av en fantastisk bok genom att inse att den inte var så fantastisk som jag trodde. Det vore allt för synd.

Därför kanske det är bra att jag nu tvingas göra det motsatta. Det vill säga läsa en bok som jag inte tyckte om när jag var i fjortonårsåldern. I taket lyser stjärnorna föll mig inte alls i smaken, men nu läser jag den i ett annat syfte. Till en skoluppgift naturligtvis, annars hade jag nog aldrig gjort det. Och jag kan se vad jag inte gillade med den då, men jag kan också se en hel del annat som jag inte riktigt tänkte på då, just för att jag bara var fjorton.

Hur skulle det i så fall bli med en bok man verkligen gillade? Hittar jag ännu fler saker jag gillar? Eller hittar jag bara sämre saker?

En vacker dag kanske jag vågar försöka mig på det också. Vem vet.