Det där jag nästan aldrig gör

Parallelläsning brukar jag kalla det när man läser flera böcker samtidigt. Och det är någonting jag i princip aldrig ägnar mig åt.

Men ibland händer det och just nu är ett sådant ibland-tillfälle.

  • Jag lyssnar på En annan Alice av Liane Moriarty när jag kör till och från jobbet – något som kommer ta mig cirka en månad om jag inte lyssnar vid andra tillfällen också.
  • Jag kämpar för att ta mig igenom Den gode lögnaren av Nicholas Searle, som e-bok i mobilen – typ när jag hamnar ensam vid ett bord i lunchrummet eller när jag borstar tänderna.
  • Jag sträckläste 100 sidor i Hjärtats osynliga raseri av John Boyne som inbunden bok i går kväll och hoppas kunna göra om det snart igen.

Frågan är om det är en tillfällighet eller en ny vana?

Temadagstipset: Förintelsens minnesdag

Temadagstipset

Vad är det här? Det finns många temadagar i vår kalender och nu förtjänar de att firas på ett litterärt sätt. Därför ska vi tillsammans hjälpas åt med att varje temadag tipsa om en bok som på något sätt anknyter till dagens tema.

Hur: Du får vara precis hur logisk eller långsökt du vill, bara du förklarar varför just den bok du tipsar om passar ihop med den här dagen. Svara antingen i kommentarsfältet eller i din egen blogg, men väljer du det sistnämnda vill jag att du länkar till din blogg så jag kan hitta dit. Du behöver självklart inte vara med på varenda temadag, hoppa med när du känner för det och har ett bra tips.

Dagens tema: Förintelsens minnesdag

Pojken i randig pyjamasSom premiär skulle jag vilja tipsa om Pojken i randig pyjamas av John Boyne. Historien om den lille pojken som tvingas flytta från den stora staden till ett tråkigt hus på landet för att hans pappa fått ett viktigt jobb är sorglig och hemsk på ett fint sätt. Pojken är ensam, men han har sett att det utanför hans fönster finns en gård där det bor folk i randiga pyjamasar, folk som inte är ensamma och som verkar ha roligt tillsammans. Vi förstår att pappan jobbar på förintelselägret Auschwitz, men det gör inte pojken. I stället träffar han en annan liten pojke, som har en randig pyjamas och både vänskap och avundsjuka uppstår.

 

Naivt och tankvärt

Pojken i randig pyjamas – John BoynePojken i randig pyjamas
John Boyne (2006)
Inbunden – 173 sidor

Bruno är en nioårig pojke som trivs bra med sitt liv i Berlin. Han älskar sitt stora hus som är fullt med överraskningar i alla hörn. Visst, hans syster är jobbig men hon är ju ett Hopplöst fall så det får man stå ut med. Och pappa är en stor och viktig man som till och med Furiren själv kommer och hälsar på. Men när han gör det förändras plötsligt Brunos liv helt och hållet. Plötsligt måste han lämna sitt fina hus tillsammans med familjen och i stället flytta till ett mindre, tråkigare hus i Allt Svisch – som han inte har en aning om vad det är och var det ligger.

Snart märker han att det inte finns någonting att göra i Allt Svisch, trots att det bor en massa människor granne med familjens hus så kan han inte träffa dem. Folket, som allihop bär randiga pyjamasar, bor nämligen på andra sidan staketet. Bruno blir så arg för att han är utstängd från dem och inte får vara del av pyjamasfolket. I stället får han ha tråkigt i sitt hus, utan vänner. Tills den dag han ger sig ut på upptäcktsfärd och träffar den jämngamla Shmuel. Men Shmuel tillhör pyjamasfolket och bor på andra sidan staketet så de får nöja sig med att prata. Och ju mer de pratar, desto mer avundsjuk blir Bruno på honom. De har så mycket gemensamt, men livet på andra sidan staketet verkar så mycket bättre.

Bruno förstår inte och ingen förklarar för honom vilka de andra är och varför han inte får träffa dem. Det enda han får veta är att de är judar, men inte varför det innebär att de måste vara innanför ett staket. Naiviteten i boken är helt underbar; det är ingen rak moralpredikan eller exakt skildring av livet i ett koncentrationsläger utan i stället är det ett helt annat perspektiv som historien berättas från. Tidvis blir man som läsare irriterad på att Bruno verkligen inte förstår någonting – han är ändå nio. Men när ingen vill förklara så blir inte saker och ting så självklara. Och hur de två pojkarna finner varandra trots att de har allt emot sig är verkligen fint. Framför allt imponeras jag över hur Shmuel vågar upprätthålla kontakten med Bruno och att han inte blir galen på Brunos oförstående (idiotiska, ibland) frågor om hans tidigare liv och livet bakom staketet.

Det är en annorlunda historia som helt klart är värd att läsa. För det är en del i historien som är viktig att komma ihåg och som man lätt kan tänka sig var helt annorlunda från ett annat perspektiv (till exempel ett barns) under den tiden allt hände. Det är lätt att vara efterklok när man vet precis vad som hände.