TidningsIda

– om böcker och språk

Bokutmaning mars – 7: Bästa boken någonsin

IMG_2877Svårt, men jag lutar mer och mer mot att det bästa jag någonsin läst är Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Bra skrivet, bra historia – och framför allt oerhört viktigt. Alla borde läsa.

 

Verket är fullbordat

Dagens sista seminarium blev med Jonas Gardell och Björn Wiman (DN). Temat var självklart det faktum att Torka aldrig tårar utan handskar nu är fullbordat. Men det blev också mycket prat om religion och huruvida Gardell är en religiös författare.

Och han är fantastisk att lyssna på. Det är verkligen ingen tvekan om hur mycket det betyder för honom att han har lyckats berätta den och att den har fått ett så fantastiskt mottagande. Han växlar humor med att vara seriös och gråta. Och det är verkligen ingen tvekan om hur viktig den här historien är.

Fredagsmässan – sista delen

Efter att ha lyssnat på Johan Persson och Martin Schibbye gjorde jag ett nytt försök att få tag i Lena Sundström. Den här gången begav jag mig till SvD:s monter, där hon tillsammans med Jens Mikkelsen och Katia Wagner skulle prata om Det nya reportaget och att allt fler böcker av journalister och om journalistik ges ut. Det blev ett riktigt intressant samtal, jag tycker verkligen om det sättet att berätta en historia på. Och så fick jag ju till slut mitt signerade exemplar av Spår.

Sedan nöjde jag mig med att strosa runt en stund (och köpa Liza Marklunds nya) innan jag avslutningsvis gick på ett kortseminarium med Jonas Gardell om Torka aldrig tårar utan handskar. Efter att ha konstaterat att minst hälften förmodligen redan läst böckerna och den andra hälften hört talas om dem bestämde han sig för att ha en frågestund i stället. Ett bra sätt att avsluta dagens mässbesök på.

Kvällen tillbringades sedan på Forma Books middag, vilket var trevligt. Förlagsfolk, författare och bloggare samlades för lite mingel och mat. Och jag måste erkänna att det faktiskt kändes lite häftigt att vara på samma middag som Maria Montazami, Ernst Kirchsteiger och Ulf Elfving.

Gardells historia är redan en klassiker

tatuh3Torka aldrig tårar utan handskar 3: Döden.
Jag snyftade i Kärleken. Tårarna började rinna i Sjukdomen. Men när jag läser Döden svämmar ögonen över och jag sitter och skakar. Det är så hemskt och jag blir så ledsen. Inte för att det är huvudpersoner som dör, det har varit uppenbart hela tiden – det är det som är grejen med den här sviten. Men jag blir ledsen på grund av hur otroligt insnöade och hemska människor kan vara. Har varit. Är.

Kärleken innehöll glädje och en smula hopp, sorgen och rädslan smög sig in i Sjukdomen. Men i Döden slår allt till med full kraft. För det är slutet för så många; för Bengt, Lars-Åke, Reine, Paul och Rasmus. Unga män som inte ville någon illa, men som ändå fick skulden för så mycket, blev hatade för någonting som de inte hade gjort. Och det var inte bara människor som stod långt ifrån det som hände som kastade skulden över “de där bögarna”, snarare tvärtom.

Det finns två delar i Döden som mer än något annat får mig att tappa hakan. Den första är när Rasmus och Benjamin är hemma hos Rasmus moster för att äta tillsammans med henne och hennes kille. Mostern har dukat med papperstallrikar och plastbestick, av rädsla för smittan. Hennes kille påpekar det absurda i det hela och tvingar henne att duka med vanligt porslin. Men så fort Rasmus och Benjamin gått slänger mostern allt porslin. Rädslan är starkare än släktbanden.

Den andra är när Rasmus föräldrar, på hans dödsbädd, till slut verkar ha accepterat sin svärson. De gråter tillsammans och Benjamin får en tröja som var tänkt till Rasmus. Men så fort Rasmus är borta är ingenting som det verkade längre.

Gardell berättar på ett effektivt sätt, blandar nutid och dåtid på ett sätt som gör att man till slut har en helhet. Med början i Bengts begravning får vi successivt veta hur han haft det tidigare i livet. Samma sak med alla de andra. Utom Paul. Och det är också fint. Fjollan Paul får vara just den starke “familjefadern” han varit genom hela historien. Han är Paul, helt enkelt. Och hans begravning är helt enkelt underbar.

Och språket – jag måste bara nämna språket. De korthuggna meningarna, upprepningarna, det enkla språket. Det är precis rätt för den här historien. På det sättet får Gardell fram alla känslor, all den ilska och all den irritation som han har inom sig. Och han gör det utan att, i alla fall sällan, säga det rakt ut. All den information han samlat på sig, alla tidningsartiklar och all fakta, talar sitt tydliga språk och det går definitivt inte slå ifrån sig att det här har hänt på riktigt.

Jag levde inte under 1980-talet och har inte den minsta erfarenhet av det Stockholm och den tid som Jonas Gardell beskriver. Men det gör ingenting. Nu vet jag och nu förstår jag. Under läsningen av alla de här tre böckerna är det den tanke som återkommer till mig nästan hela tiden. Jag är så tacksam att jag fått höra den här historien, att Gardell har berättat den för alla oss som inte var med. Ingen annan har gjort det förut och den är så oerhört viktig. Vi kan lära oss någonting av det här. Varken de som var med eller vi som inte var med får glömma. Kom ihåg det. Och läs. För det här är redan en klassiker.

T T T T T
Titel: Torka aldrig tårar utan handskar 3: Döden
Författare: Jonas Gardell
Förlag och år: Norstedts 2013
Typ och sidor: Inbunden – 292 sidor

Med dubbla känslor

tatuhJag har nu gjort två saker jag inte gjort på mycket, mycket länge. Dels har jag läst om två böcker. Och dels har jag sträckläst ut två böcker på varsin kväll. Självklart är det Torka aldrig tårar utan handskar: Kärleken och Sjukdomen som har fått mig till detta.

För i dag kom så tredje delen, Döden, till min brevlåda och låg där och väntade på mig. Nu försöker jag bara bestämma mig för om jag ska lyda rösten som säger att jag ska kasta mig över den på en gång eller den som säger att jag ska vänta lite (läs till i morgon) för att få dra ut lite på tiden innan det tar slut på riktigt…

Som ett barn på julafton

Ja, det är ungefär vad jag är nu. Sedan jag i början av veckan insåg att tredje delen av Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar fanns i butiker har jag börjat längta efter mitt förbeställda ex från Adlibris. I förrgår kom fakturan, i går kom sms:et om att den var skickad och i dag… ingenting. Så jag får väl helt enkelt fortsätta vänta och hoppas att den hinner komma tills i morgon.

Så länge återgår jag till min plan att sträckläsa hela serien från början. Påbörjar helt enkelt Kärleken trots att jag redan läst den. Om jag läser riktigt duktigt ska jag nog hinna första boken i kväll, andra i morgon kväll och sedan vara redo för den tredje i helgen. Det nya den här gången är att det får bli som e-bok, eftersom mina fysiska ex av de två första böckerna är utlånade. Alltid något nytt.

Vi måste läsa vidare

Jonas Gardell – Torka aldrig tårar utan handskar: SjukdomenTorka aldrig tårar utan handskar: 2. Sjukdomen – Jonas Gardell.

När första boken i Jonas Gardells serie om hur aids kom till Sverige på 1980-talet tog slut lämnades vi mitt i lyckan och kärleken som spirade mellan Rasmus och Benjamin.  Visst fanns sorgen och döden även i den, som små historier som poppade upp här och där. Men det är ingenting mot vad den gör nu, i Sjukdomen. Aids har kommit med full kraft och drabbar både den ena och den andra av deras vänner – även om inte alla berättar det. Men Rasmus och Benjamin är lyckliga, flyttar ihop och har varandra. Oftast i alla fall; Benjamin tvingas leva dubbelliv – ett med sin älskade och ett med sin Jehovas vittnen-familj. Vilket inte uppskattas av Rasmus.

Men det är här allt blir på allvar. Det här är inte längre framför allt Benjamins och Rasmus kärlekshistoria. I stället är det personerna runt omkring som får stå i fokus. Som Reine, som vi knappt lärde känna i första boken och som inte fick någon plats alls i tv-serien. Den unge mannen som väljer att tyna bort i sin ensamhet på ett sjukhus, allt för att inte sprida skammen och sorgen till någon annan. Hans uppväxt och hans kamp får en stor roll och vi får komma nära innan allt är slut.

Även Benjamins och Rasmus får en annan betydelse, deras historier och familjernas bakgrund berättas. Både det vackra och det sorgliga.

Men framför allt är det här ännu mer en berättelse om tiden som var. Om löpsedlarna som skrek ut sina budskap om hur bögarna fick skylla sig själva om de blev sjuka, om personer som tittade snett på stan, om högt uppsatta personer som inte direkt skrädde orden. Det är skrämmande och helt otroligt. Jag var inte där, jag var inte en av dem – men jag förstår Jonas Gardells hårda ord och ilska. Jag skäms över hur människor betedde sig. Jag blir arg över hur man kan uttala sig så idiotiskt som många gjorde. Jag hoppas att rätt personer nu i efterhand inser hur ont de gjorde. Och jag är glad över att Jonas Gardell berättar den här historien.

Det här är ingenting som någon har berättat för oss, inte i skolan eller någon annanstans. Om det var en viktig historia i första delen så är den oerhörd viktig i den här delen. Och jag har en känsla av att det kommer att bli ännu större i sista delen, Döden.


Titel:
Torka aldrig tårar utan handskar – 2. Sjukdomen
Författare:
Jonas Gardell
Förlag och år: Norstedts 2013
Typ: Inbunden – 296 sidor

Tomheten när längtan är slut

Antalet bokserier jag följer just nu är lätträknade. Därför blir jag så överraskad av tomheten som infunnit sig hos mig just nu. Nu när jag så länge längtat efter att få hem Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar: Sjukdomen så tog den slut så fort (visserligen ett mycket gott betyg till boken). Och nu känns det så konstigt, tomt och sorgligt. För både längtan och boken är nu förbi.

Hur botar man enklast den här otroliga tomheten?

Precis så viktig att läsa som alla andra säger

Torka aldrig tårar utan handskar: Kärleken
Jonas Gardell
Norstedts 2012
Inbunden – 293 sidor

Hur skriver man om någonting som alla redan känner till, många har läst och många har sett? Att komma med någonting nytt när det gäller Torka aldrig tårar utan handskar känns som helt omöjligt. Att boken finns kan inte ha undgått någon. Att den handlar om Rasmus från Värmland och Benjamin som är Jehovas vittne och som träffas i Stockholm kan inte heller ha slunkit undan. Att huvudfokus i boken är på hur homosexuella och då framför allt de aidssmittade behandlades i Stockholm för inte alls speciellt länge sedan vet nog alla.

Jag var säker på att jag skulle gilla den här boken redan innan jag började läsa den, ja, redan innan jag hade den här hemma. Och det var just för att jag sett så mycket av vad alla andra tänker om den. För den är precis så bra och så läsvärd som hyllningarna säger. Historierna om Rasmus, Benjamin och de andra männen blir så närgångna och verkliga att det verkligen inte går att slå ifrån sig att det här är en sanning, en hemsk sådan, som berättas. Jonas Gardell vet vad han skriver om och det märks att han har lagt ner lång tid och mycket omsorg för att allting ska bli rätt. All heder åt det.

Men det är synd att historien har fått så mycket uppmärksamhet som den har gjort. För det är svårt att undkomma en känsla av att man känner igen mycket när man läser. Det kan såklart vara på både gott och ont, ibland gör det till och med att man vill veta mer och får en aha-känsla när man får veta ännu mer. Därför hade jag önskat att boken var så mycket längre och gick ännu närmare de olika personerna. Jag lämnar dem alldeles för fort och längtar nu så oerhört mycket efter del två som kommer i januari.

Att jag dessutom hade läst Andreas Lundstedts historia om livet som hiv-positiv i dag, Mitt positiva liv, gav också en en bra utgångspunkt för den här boken. Tillsammans skapar de ett väldigt bra sammanhang och ger en fördjupad bild av både livet som homosexuell och hiv-positiv/aidssjuk. Därför borde alla som gillar den ena även läsa den andra. Och kanske alla andra också.

En riktigt trevlig överraskning

I går kväll vid den här tiden låg jag och snörvlade till andra delen i tv-serien Torka aldrig tårar utan handskar. (Ja, jag vet att jag ligger lite efter alla andra när det gäller den serien, men när de två första delarna gick på tv hade jag fortfarande inte läst boken)

Självklart fick den mig genast att längta efter att få veta den längre historien bakom det hela, alla andra öden som berör så starkt. Men det är ju så långt tills nästa bok kommer, tänkte jag, eftersom det är sagt att den ska släppas i vår.

Döm då om min förvåning, och glädje, när jag sedan ser att den faktiskt kommer ut i januari! Dit är det ju inte alls långt, så det var väl en positiv överraskning?