TidningsIda

– om böcker och språk

Bokutmaning mars – 23: En bestseller jag hatar

Skärmavbild 2015-03-23 kl. 21.04.26

Hatar är ett starkt ord, men jag gillade verkligen inte Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann. Men min recension av den är ett av bloggens mest lästa inlägg någonsin.

Den största besvikelsen

Efter några veckors uppehåll har nu Annika dragit i gång sin bokbloggsjerka igen. Välkommen tillbaka! Den här veckan lyder frågan:

Kan du ge exempel på en hyllad bok som du avskydde eller som du inte alls förstod dig på?

Det finns några stycken, även om de inte är jättemånga – jag läser ju sällan böcker som jag inte tror att jag skulle gilla. Men det absolut främsta exemplet är Jonas Jonassons Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Visst, det var kanske kul de första sidorna men ganska snart tyckte jag att det spårade ur, blev tjatigt och upprepande, och helt enkelt alldeles för överdrivet. Han bara staplar konstiga, absurda händelser på varandra och det blir alldeles, alldeles för mycket.

Men samtidigt hyllades (hyllas) den både här och där och jag förstod ingenting. Hade jag missat någonting? Inlägget Jag gillar inte Allan! var länge det mest kommenterade inlägget här på bloggen – förmodligen för att jag sticker ut genom att inte gilla den annars så hyllade historien.

En humoristisk och en hemlighetsfull historia

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann har jag skrivit om flera gånger (till exempel här) – och det är inte för att jag tyckte så mycket om den. Nej, snarare är det så att Allan och jag inte alls kommer överens. Jag tycker att hela historien är alldeles för överdriven, hälften hade varit nog. Men det är nog helt enkelt inte min sorts humor, har jag insett.

Hector und die Geheimnisse der Liebe (Hector och kärlekens hemlighet) har jag betydligt större förhoppningar på. Än så länge har jag inte läst den, men jag har läst den tidigare boken om Hector (Hectors Reise oder die Suche nach dem Glück) och blev lite småförälskad i psykologen Hector som reser runt världen för att reda ut filosofiska problem. Hela historien är småmysig, men ändå allvarlig. En saga för vuxna och precis så hoppas jag att die Geheimnisse der Liebe också ska vara. Det enda som gör att jag drar mig för att läsa den är att det var väldigt länge sedan jag läste någonting på just tyska…

Den mest överskattade boken

Toppliste-etta här, toppliste-etta där, vecka efter vecka efter vecka efter vecka… Översatt till än det ena, än det andra språket. Hyllad av den ena läsaren efter den andra. Och alla verkar ha skrattat sig fördärvade.

Utom jag. Uppenbarligen.

För jag och Allan kom inte överens (som jag skrivit förut). Jag lyckades verkligen inte förstå varför Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann skulle vara så sanslöst rolig och varför Allan skulle vara så underbar.

Jag tycker mest att han var irriterande och att allting blev lite för mycket ju längre man kom i boken.

Överskattad – helt klart.

Jag gillar inte Allan!

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann
Jonas Jonasson
Piratförlaget (2010)

På sin hundraårsdag får Allan plötsligt för sig att han tröttnat. Och kliver helt enkelt ut genom fönstret på ålderdomshemmet där han bor. Och det är där allt börjar. Allt det absurda, det konstiga, det knöliga, det … Ja, ni fattar.

Jag har funderat länge på hur jag ska skriva en recension på den här boken. Jag läste ju trots allt ut den i somras. Men jag tror inte att jag kan skriva en normal recension. Jag har muttrat och gnällt på den här boken ganska länge nu. Men det var först gårdagens enkät som fick mig att inse att jag faktiskt borde ta mig i kragen och formulera mina tankar.

Det är svårt. Jag har behövt bearbeta Allan. Rejält. Han är inte någon som man bara har med sig en stund och sen släpper. Han är för… jobbig… för det. Och jag har haft svårt att sätta fingret på vad det egentligen är. Varför jag inte gillar Allan. Eller varför jag inte gillar boken. Det är lite svårt att säga vad som är vad. Men jag har försökt att lista saker jag irriterar mig på.

  • Allan känns inte riktigt trovärdig, som person. Som handling är det uppenbart att det inte är “sant” och det menar jag inte heller att det borde vara.
  • Han är för mycket. Helt enkelt.
  • Det blir för många absurda, knäppa, konstiga saker på rad. Jag hade kul de kanske första sidorna, men sen kunde jag konceptet. Och tröttnade.
  • Det är Forrest Gump gånger 20. Minst. Och det är ju nästan så att Forrest Gump är i skruvaste laget.
  • Allan är lite irriterande. Inte någon mysgubbe, utan mer den där gnällige, tjurige gubben. I mina ögon.
  • Jag tycker inte att det är så roligt. Jag kanske fnissade någon gång i början, men inte sen. För jag kan inte riktigt se vad som är roligt.
  • Det är för stor upptrappning. Jag hade behövt att någonting är lite mer nedtonat emellanåt, för det blir lite svårt när nästa kapitel hela tiden ska vara värre än det första.

Trots detta läste jag ut hela boken. Jag närde någon sorts förhoppning om att den känslan jag hade under de första trettio-femtio sidorna skulle komma tillbaka mot slutet. Men tyvärr så gjorde den det inte.

Det är dock helt klart att den har berört mig. Jag kommer inte att glömma boken. Snarare tvärtom. Den är kanske egentligen inte dålig. Jag irriterar mig inte på språket, eller hur den är skriven. Utan mer på att det är för mycket. För mycket för att jag ska orka med det och tycka om det. Den lämnade ingen bra känsla efter sig hos mig. Men jag kommer alltid att minnas den. Kanske kommer jag att plocka fram den någon gång i framtiden igen. Men det vet jag inte.