Svårt att veta vad jag ska förvänta mig av Bokens afton

Read More

Mycket spänning, en hel del om båtar, lite barnlitteratur, människohandel och en biografi. Årets bokens afton i Kalmar är både spretig och inte på samma gång. Mest för att det är så många olika bitar och jag känner att jag har svårt att veta vad jag egentligen ska förvänta mig. Såhär i förväg känns det som att kvällen kan bli både fantastisk och sådär (för det är sällan det faktiskt blir dåligt).

Dagens Barometern med alla mina recensioner.

Jag har läst alla de aktuella böckerna i förväg (läs recensionerna här) och man skulle ju kunna tro att det gör att jag vet någorlunda vad jag har att vänta mig. Men nu är det ju faktiskt inte så att man måste vara en estradör för att vara en bra författare, och ofta är det någon som haft en lite halvdålig bok som lyckas överraska mig rejält. Vi får väl se. Det här tror jag i alla fall att jag kommer att kunna förvänta mig:

Sofi Oksanen kändes redan när namnen släpptes som det största namnet. Och det är hon egentligen oavsett hur bra hennes framträdande kommer att vara. Det är stort att för första gången bjuda in en engelskspråkig akt och jag är nyfiken på hur publiken kommer att ta emot det. Däremot är jag lite rädd att just Sofi Oksanen kanske inte är den mest spännande att lyssna på. Boken är rätt svår att prata om och därför hoppas jag i stället på att hon vågar fånga oss genom att vara personlig och berätta om sig själv.

Håkan Nesser borde ha vanan inne när det gäller att stå framför folk. Vilket kan vara både positivt och negativt. Förmodligen kommer vi få en del kärleksförklaringar till hunden Norton, eftersom det är det den ena boken han ska prata om handlar om, och det är nog faktiskt historier som gör sig bättre på scen än i bokform.

Lars Einarsson och Ann Rosman har vissa beröringspunkter, även om den ena skrivit en faktabok och den andra en kriminalroman. Båda handlar ju om vrak och dykning, även om det är på helt olika sätt. Därför är jag också orolig för att de riskerar att fastna i för mycket detaljer – hur ska Lars Einarsson på 20 minuter kunna prata lagom mycket om Kronanvraket? När det gäller Ann Rosman vill jag gärna höra mer om det hon skriver om i efterordet till Vågspel, varför hon fastnade för dykarhistoriken, men samtidigt är jag rädd att det kan bli tråkigt om det framförs på fel sätt.

När det gäller Christer Lindarw är jag dock inte rädd för att det kan bli tråkigt. Är det någon som är van att stå på en scen så är det ju han. Och med tanke på hur mycket anekdoter det finns från hans liv så är jag inte orolig för några tråkiga 20 minuter. Jag hoppas nog på att han får äran att avsluta alltihop, det kommer att bli trevligt i så fall.

Cilla och Rolf Börjlind har enligt mig den bästa boken i kvällens uppställning, men det är alltid lite lurigt när två författare ska samsas om utrymmet på scenen. Förhoppningsvis är de så pass vana vid att dela på fokuset att det kommer att funka bra. Och som alltid när det gäller författarpar hoppas jag på att få veta mer om hur de jobbar tillsammans rent konkret.

Och så kvällens presentatör Josefine Sundström som ska försöka binda ihop allting och samtidigt prata om sin egen barnbok Sagasagor. Som programledare har hon ju rejäl erfarenhet och jag hoppas att hon har läst de andra böckerna och vågar ställa några frågor till författarna i stället för att bara fördela ordet var tjugonde minut. Det är då det blir som bäst.

Så, det var alla. Många författare blir det. Kanske för många till och med. Men vi får som sagt se. Det kan bli hur som helst och jag kan ha helt fel. Jag återkommer i frågan i kväll.

Lite mycket deckare, men en stor applåd för Oksanen

Read More

En av de saker jag sörjer mest med att jag i år valt att bara åka på Bokmässan torsdag-fredag är att jag bara har en chans att se Sofi Oksanen då, i ett litet kort monterprogram på fredagen. Alla större samtal hålls nämligen med henne under helgen – och då är jag ju inte längre där.

Därför blev jag nu i stället oerhört glad över att hon kommer till självaste Bokens afton i Kalmar i november. Även om det fortfarande bara blir ett cirka 20 minuter långt framträdande om hennes senaste bok Norma så får jag något mer, en chans att sitta ner och lyssna. Trots att jag aldrig hört henne prata och faktiskt bara har läst hennes roman Utrensning (som är helt otroligt bra) så är det någonting med henne som lockar. Jag har en känsla av att det kommer att bli riktigt bra. Om inte annat så är det ett stort, internationellt namn som dessutom innebär ett framträdande på engelska – för första gången i Bokens aftons historia.

Jag har i flera år trott att Bokens afton-publiken är redo för en engelsk programpunkt och applåderar verkligen arrangörerna som till slut vågat göra detta. Nu återstår bara att se hur publiken tar emot detta. Bra, hoppas jag, så att det kan innebära fler internationella bokningar de kommande åren (Jojo Moyes? Sharon Bolton?)

Programmet i övrigt då? Ja, det känns helt okej. Jag har inte läst någonting av de andra (förutom presentatören) men för mig är både Cilla och Rolf Börjlind, Ann Rosman och Håkan Nesser  först och främst deckarförfattare, även om jag vet att åtminstone Håkan Nesser även skrivit annat. Christer Lindarw kan ju konsten att ta en publik och lär förmodligen bli den roligaste punkten. Och årets faktapunkt tillika lokala inslag – Lars Einarsson med sin bok om regalskeppet Kronan som förliste utanför Öland i slutet av 1600-talet – intresserar säkert många, men jag har inte en aning om hur bra han är på att förmedla faktan till en publik. Så det kan bli både upp och ner, och jag känner att jag i år har för dålig koll för att sia om exakt hur bra kvällen kommer att bli.

Kvällens presentatör Josefine Sundström överraskade när hon var på Bokens afton för ett par år sedan och jag tror faktiskt att hon funkar ännu bättre i presentatörsrollen. Sedan får även bokningen av henne en liten applåd av mig – hon ska prata om sin barnbok Saga-sagor.

Så stort plus för barnbok och engelskspråkig författare. Minus för enkel, aningens tråkig lösning med många deckarförfattare. Men bra blir det nog, oavsett.

Nu ska jag bara förbereda mig genom att läsa de aktuella böckerna också.

Läs mer om alla Bokens afton-författarna här.

Lite stolt blir man allt

Read More

… när det trillar ner en bok från Bonnier Pocket i brevlådan och man i den hittar en del av sin egen recension av boken. Det handlar om pocketupplagan av Josefine Sundströms Boel och Oscar. På omslaget finns utdrag ur recensioner från tidningar, men inuti har de valt att citera några bloggare som har läst, och gillat, boken. Och en av dem är alltså jag. Första gången det händer för mig som bloggare, så nog har man väl rätt att vara lite stolt då, väl?

Sedan fick jag även ett litet tack av författaren. Snällt, även om det ju inte är därför jag bloggar om böckerna jag läser. Men när jag har gillat någonting av författaren är det ju kul att hon också gillar det jag har skrivit.

Det som citerades ur min recension var: “Jag blir riktigt irriterad på hur Boel inte vill ta tag i sitt liv och våga gå tillbaka för att kunna gå vidare och hur hon inte riktigt tänker på världen omkring sig. Men jag ler också åt hur Boel och Oscar hittar varandra och hur åldersskillnaden inte spelar någon roll. Men samtidigt är det sorgligt, riktigt sorgligt. Och det är på något sätt det fina i historien.”

Läs hela recensionen av boken här.

En annorlunda vänskap

Read More

Josefine Sundström – Boel och OscarBoel och Oscar – Josefine Sundström.
Boel flyttar in i sin nya lägenhet med hopp om lugn och ro och en chans att kunna börja om på nytt igen. Men ovanför henne bor den gamle mannen Oscar, som dessutom är arkitekten bakom huset och som vill ha lite koll på vad det är för människor som bor där. Han söker kontakt hos den unga nyblivna grannen, men hon vill inte ha någon ny vän. Dock så korsas deras vägar på olika sätt och de inser snart att båda två har otroligt tunga bagage som de bär på. Ingen av dem vill visa det utåt, men de har det inte lätt. Något som det visar sig att de kan hjälpa varandra med. Framför allt dyker Oscar upp vid rätt tidpunkt i Boels liv, precis innan det är för sent att rätta till någonting som gått totalt åt skogen.

När jag hörde Josefine Sundström prata om den här boken på Bokens afton i Kalmar sa hon att hon hade haft två tankar med boken. Dels att skriva någonting som var mer lättsamt än debuten Vinteräpplen, någonting som folk kunde le åt, och dels att förmedla hur hennes egen generation (i 30-årsåldern) är lata och slösar bort alla resurser som vi har runt omkring oss.

Jag tycker att hon lyckas med båda. Jag blir riktigt irriterad på hur Boel inte vill ta tag i sitt liv och våga gå tillbaka för att kunna gå vidare och hur hon inte riktigt tänker på världen omkring sig. Men jag ler också åt hur Boel och Oscar hittar varandra och hur åldersskillnaden inte spelar någon roll.

Men samtidigt är det sorgligt, riktigt sorgligt. Och det är på något sätt det fina i historien. Tyvärr känns den inte lika välskriven som Vinteräpplen och jag har lite svårt att hålla koncentrationen uppe hela tiden. Jag känner igen hennes sätt att skriva, men ibland önskar jag att jag fick komma karaktärerna ännu lite närmare än vad jag får. Då hade jag verkligen kunnat förstå framför allt Boel, för just nu suckar jag en hel del åt hur hon beter sig.


Titel:
Boel och Oscar
Författare: Josefine Sundström
Förlag och år: Forum 2012
Typ: Inbunden – 273 sidor

När läsningen flyter ihop

Förra veckan började jag läsa Boel och Oscar av Josefine Sundström. Den började bra och mysigt, men jag hann inte läsa klart den före helgen och därför fick den ge vika för en mer praktisk bok att packa. På resan till vännen i Uppsala fick därför i stället Syskonmakaren av Lisa Jewell följa med, just för att exemplaret i min ägo är en liten Excessbok som knappt tar någon plats i packningen.

Det är sällan jag parallelläser böcker, av rädsla för att blanda ihop handlingarna. Och egentligen är det väl lite oklart om det här egentligen räknas som parallelläsning, när jag mer la den ena åt sidan för den andra. Men i alla fall, när jag nu för en gångs skull gör det så händer någonting som gör det extra lätt att blanda ihop.

I Boel och Oscar finns en man vid namn Daniel, som ligger inlagd på ett hospice för att få leva bra under sin sista tid i livet. Han väntar besök från en person för att kunna sluta på ett värdigt sätt.

I Syskonmakaren finns en man vid namn Daniel, som ligger inlagd på ett hospice för att få leva bra under sin sista tid i livet. Han hoppas på att få besök från några personer för att kunna sluta på ett värdigt sätt.

Vad är oddsen för det? Förmodligen finns det inget samband alls, utan beror helt enkelt på slumpen. Men att jag skulle läsa båda två samtidigt känns ändå ganska otroligt.

Det gick dock bra och jag har läst ut båda böckerna utan att blanda ihop de båda Danielarna. Men lite skumt känns det trots allt.

Totalt överbevisad

Vinteräpplen
Josefine Sundström
Bonniers 2010
E-bok

För mig är Josefine Sundström väldigt mycket tv-programmet Voxpop, som jag tittade på jämt med pappa när jag var liten. Alltså är hon, tills alldeles nyligen, tv för mig, inte litteratur över huvud taget. Jag visste att hon hade gett ut boken Vinteräpplen men det var först nu när jag såg att hon var aktuell med sin andra bok Boel och Oskar och även skulle komma till Kalmar på Bokens afton som jag blev intresserad av att läsa någonting av henne. Förväntningarna var låga, för jag trodde verkligen inte att hon kunde skriva speciellt bra.

Så jag får defintivt se mig besegrad. För Vinteräpplen var så mycket bättre än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Jag läste med nära till tårarna flera gånger och minst lika ofta blev jag rasande arg. Jag tycker synd om Tova och hennes mamma Mari och lider med dem i deras svåra förhållanden. Men även Maris mamma berör, trots att hon inte är fokus i historien. Tre generationer finska kvinnor som stöter på det ena stora problemet efter det andra. Mari behandlas som att hon vore helt värdelös och blir slutligen gravid. Tova blir upp över öronen förälskad, men det visar sig snart att förhållandet blir fruktansvärt.

Men båda kvinnorna är oerhört starka och det finns hopp. De vågar ta steget och försöka göra någonting. Och det är vad som är så fantastiskt.

Ibland är det verkligen så underbart att bli totalt överraskad och överbevisad.

Bara till låns

Nu är det fredag och därmed dags för Annikas bokbloggsjerka. En fråga, ett svar och sedan dags att läsa en massa andra trevliga svar.

Berätta om en bok (eller flera) som du har fått, lånat, köpt, etc. den här veckan.

Josefine Sundström – VinteräpplenDen här veckan har jag varken köpt eller fått några böcker, köpandet får vänta till bokmässan på torsdag. Däremot har jag lånat en bok på biblioteket, Vinteräpplen av Josefine Sundström. Den lånades som e-bok och jag läste den relativt snabbt på min lilla iRiver. Och den var verkligen helt annorlunda mot vad jag hade tänkt mig att den skulle vara. Jag hade känt mig tveksam till huruvida hon kunde skriva eller inte men kände ändå att jag ville läsa den, framför allt för att jag kanske planerar att lyssna till bland annat henne när det är Bokens afton här i Kalmar i november.

Men den var så fantastisk. Hemsk och sorglig, men helt underbar. Jag kunde nästan inte släppa ifrån mig varken Tovas berättelse om hur hon flyr från sin misshandlande man eller hennes mamma Maris historia om en uppväxt som oönskad. Men de är två starka kvinnor som har hamnat i dåliga omständigheter och jag njuter samtidigt av att Tova är så modig att hon vågar slå sig fri.

Det här var helt klart läsvärt och gör mig även nyfiken på Josefine Sundströms nya bok Boel och Oskar.