TidningsIda

– om böcker och språk

Ett gammalt tips

Fredagar betyder som vanligt att jag hakar på Annikas bokbloggsjerka. Den här veckan gäller:

Koko tycker att bokbloggsvärlden fokuserar för mycket på det som är nytt och spännande. Därför vill hon utmana er att blogga om en bok (eller flera) som är minst hundra år gammal men som fortfarande är läsvärd. Vuxenbok, barnbok, facklitteratur, vad du vill. Motivera!

En av de första jag kommer att tänka på – som också är en av de finaste klassikerböckerna jag har i min bokhylla – är Oliver Twist av Charles Dickens. Inte direkt en okänd bok, men den tål att läsas. Själv tillhör jag ju en riktig Disneygeneration och för mig är den här historien i grunden mest Oliver och gänget och därför var det oerhört intressant att för ett par år sedan som vuxen läsa originalet och få veta den riktiga historien om den föräldralöse pojken som hamnar mitt i ett tjuvgäng.

Och dessutom kunde ju Dickens verkligen konsten att berätta. Både språket och handlingen är fantastiska. Trots att den utspelar sig på 1800-talet känns den inte daterad, människor kommer nog på sätt och vis alltid vara likadana och det gör att sättet karaktärerna agerar inte blir inaktuellt.

Det är definitivt en gammal bok (utgiven första gången 1838) värd att läsa i dag.

Ett gammalt tips

Charles Dickens – Oliver Twist

Fredagar betyder som vanligt att jag hakar på Annikas bokbloggsjerka. Den här veckan gäller:

Koko tycker att bokbloggsvärlden fokuserar för mycket på det som är nytt och spännande. Därför vill hon utmana er att blogga om en bok (eller flera) som är minst hundra år gammal men som fortfarande är läsvärd. Vuxenbok, barnbok, facklitteratur, vad du vill. Motivera!

En av de första jag kommer att tänka på – som också är en av de finaste klassikerböckerna jag har i min bokhylla – är Oliver Twist av Charles Dickens. Inte direkt en okänd bok, men den tål att läsas. Själv tillhör jag ju en riktig Disneygeneration och för mig är den här historien i grunden mest Oliver och gänget och därför var det oerhört intressant att för ett par år sedan som vuxen läsa originalet och få veta den riktiga historien om den föräldralöse pojken som hamnar mitt i ett tjuvgäng.

Och dessutom kunde ju Dickens verkligen konsten att berätta. Både språket och handlingen är fantastiska. Trots att den utspelar sig på 1800-talet känns den inte daterad, människor kommer nog på sätt och vis alltid vara likadana och det gör att sättet karaktärerna agerar inte blir inaktuellt.

Det är definitivt en gammal bok (utgiven första gången 1838) värd att läsa i dag.

Högst upp på önskelistan

IMG_5633

Ibland är det bra att bläddra i kataloger och komma på vad man glömt bort att man vill ha.

Utan tvekan står de fina nyutgåvorna av Agatha Christies böcker högst upp på önskelistan. De är verkligen otroligt fina (och att innehållet är minst lika bra vet jag ju redan).

Bokutmaning mars – 3: Snyggast omslag

glasEtt av de snyggaste jag har i min bokhylla i alla fall.

 

Inte riktigt en klassiker för mig

GatsbyOm man söker på Den store Gatsby beskrivs den bland annat som “En av 1900-talets mest inflytelserika amerikanska romaner” och liknande hyllande saker. Det var delvis det som lockade mig till att läsa den, att det känns som en klassiker man måste ha läst.

Nu har jag läst den. Det är en klassiker jag kan sätta upp på min läst-lista. Det är jag glad över, men det är inte den bästa klassiker jag läst. Jag kan förstå delar av varför den är så hyllad, den sticker helt klart ut. Men det är inte riktigt någonting för mig. Kanske är jag för dålig på att tolka all den symbolik som helt klart finns i historien om den mystiske Jay Gatsby, kanske läser jag den på fel sätt.

Det är i så fall helt okej för mig. Kanske får den en annan chans när jag befinner mig någon annanstans i livet, med andra förutsättningar. Jag tror att det till och med kan vara så att den behöver läsas mer än en gång för att kunna uppskattas till fullo.

T T
Titel: Den store Gatsby
Författare: F Scott Fitzgerald (1925)
Förlag och utgivningsår: Novapress (2013)
Typ och sidor: Pocket – 190 sidor

Fina böcker från en fin vän

image

Jag har en vän som är väldigt bra på att hitta de där vackra, gamla (hyfsat i alla fall) böckerna på antikvariat. De med den gamla känslan, de fina omslagen och det rätta innehållet. Och dessutom i fantastiskt fint skick.

Då kan man få så här fina presenter: Ringarna i Notre Dame och Lady Chatterleys älskare. Tack, Sandra!

Två korta recensioner

Det börjar ju närma sig slutet av året och när jag går igenom min Läst 2012-lista insåg jag plötsligt att jag glömt att skriva om två böcker som jag har läst i år. Med hjälp av min lilla röda läsdagbok blir det därför två kort-korta recensioner på de två bortglömda.

Arthur Conan Doyle – En studie i röttEn studie i rött
Arthur Conan Doyle (1887)
E-bok – 168 sidor

Trots sin ålder var min första kontakt med sir Arthur Conan Doyle riktigt fascinerande och spännande. Alla små detaljer som till slut gör att Sherlock Holmes och dr Watson tillsammans kan komma fram till vem som ligger bakom det mystiska mordet. Boken är uppdelad i två delar och tyvärr är den första bättre än den andra, men tillsammans ger de helheltsbilden och därför är båda behövda. En klassiker värd namnet? Ja visst.

Agatha Christie – The secret adversaryThe Secret Adversary
Agatha Christie (1922)
E-bok – 184 sidor

Agatha Christie har länge legat mig varmt om hjärtat men den här hade jag råkat missa, förmodligen för att varken Miss Marple eller Poirot är huvudpersoner. I stället får vi följa Tommy och Tuppence som bestämmer sig att söka jobb som äventyrare. Men helt plötsligt blir deras uppdrag mer äventyrligt än vad de kunnat ana och deras liv riskeras. Visst känner man igen sin Christie i den här historien, men jag föredrar nog ändå hennes böcker om den självsäkre belgaren.

Nästan i min smak

Svindlande höjder – Emily BrontëSvindlande höjder
Emily Brontë (1847)
Pocket – 440 sidor

Heathcliff och Catherine, två namn som har cirkulerat mycket i min omgivning emellanåt, då jag har vänner som fullkomligt älskar historien. Trots det har jag inte kommit så långt som till att faktiskt göra det. Förrän nu, då den här otroligt vackra pocketutgåvan lockade mig till det.

Historien känner nog många till. Kärlek, hat, hämnd, problem och en massa massa annat. Kanske allt man kan tänka sig att en bok ska kunna handla om. Men det speciella med den här boken tycker jag inte är berättelsen i sig, utan hur den berättas. Det är spännande att låta den berättas ur två perspektiv. Allting börjar med mr Lockwood som flyttar in på gården Thrushcross grange. Och till en början är det hans historia; hur han går till gården Wuthering heights för att träffa sin hyresvärd. När han upptäcker vilken otroligt burdus och otrevlig man Heathcliff verkar vara vill han veta mer och hushållerskan Nelly Dean berättar för honom. Således byts perspektivet till hennes.

På det sättet hoppar det fram och tillbaka, utan att bli förvirrande. Det enda som kan göra mig lite förvirrad emellanåt är vem som är vem av alla de mängder av namn som cirkulerar i boken. Vilken herre som är vilken och om det handlar om far eller son. Och även i den här klassikern slås jag av att den inte känns gammal. Visst att det kan ha med översättningar och liknande att göra, men på något väldigt starkt sätt känns det som att den skulle kunna vara skriven nu – inte för mer än 150 år sedan. Det är en ganska absurd, men trevlig, tanke.

Jag älskar inte den här boken, jag blir inte hänförd av Heathcliffs och Catherines liv och traumatiska kärlek. Men jag tycker om den och förstår vad som är så hyllat. Framför allt förstår jag varför den är en klassiker och varför den var före sin tid när den kom. Och varför den helt klart är en bok man måste ha läst.

Jag förstörde för mig själv

Doktor Glas – Hjalmar SöderbergDoktor Glas
Hjalmar Söderberg (1905)
Pocket – 156 sidor

En klassiker. Och det var precis därför jag införskaffade mig boken och började läsa den. Men kanske var det också det ordet som redan från första början avgjorde vad jag skulle tycka om Doktor Glas. Jag fick helt enkelt otroligt höga förväntningar. Det SKA vara fantastiskt och därför väntade jag mig det. På något sätt hade jag föreställt mig att den skulle påminna om Brott och straff, att jag skulle få följa med i Doktor Glas tankar på samma sätt som Raskolnikovs. Och framför allt – att jag skulle få känna Glas känslor på samma sätt.

Men jag gör inte det. Jag förstår honom, men jag blir inte ett med honom. Om han gör rätt eller fel som vill hjälpa den unga prästfrun undan sin outhärdlige make är svårt att bestämma sig för, eftersom hela boken på något sätt lägger fram det som att det är så självklart. Fast nej – egentligen är det inte det. Glas resonerar fram och tillbaka hur han ska kunna hjälpa henne på bästa sätt. Men när han väl bestämmer sig får jag känslan av att det är meningen att beslutet ska vara svårt att ifrågasätta.

Och kanske är det det jag saknar. Mer vånda. Mer oro. Men samtidigt går det inte att komma ifrån att det är en klassiker. Att jag faktiskt kan förstå det. Det mest otroliga är att det inte känns som en mer än hundra år gammal bok. DET om något är fascinerande och imponerande. Det får mig att tänka att det kanske är språket som avgör en klassikers värde. När man kan läsa boken många många många år senare utan att reflektera över att den faktiskt inte är skriven i går.

Det jag gillar absolut bäst med boken är hur som helst omslaget. Bonniers klassikerpockets är oerhört fina och lockade mig verkligen. Doktor Glas skulle jag vilja ha stående så att framsidan hela tiden syns så att jag kan titta på den när som helst. Jag är förälskad i den röda, nästan sammetsaktiga bakgrundsfärgen. Jag tycker om hatten som svävar ovanför. Och jag njuter av de vackra svängarna i bokstäverna. Så underbart är det.

Gammal läsning är bra läsning

Mina drömmars stad – Per Anders FogelströmMina drömmars stad
Per Anders Fogelström (1960)
290 sidor

Första gången jag läste Mina drömmars stad var för att jag helt enkelt var tvungen. På högstadiet, på svensklektionen. Och det är inget dåligt med det, jag gillade boken redan då även om det var många i klassen som inte gjorde det. Men nu kände jag ändå att jag ville ge den ytterligare en chans att riktigt imponera på mig och gav mig på den ett antal år senare.

Och den växte faktiskt. Kanske för att jag har växt och kan se saker på ett annat sätt. Jag förstår hur Lotten och Henning tänker och drömmer, jag har mer att relatera till hos dem även om mitt liv i dag är långt ifrån deras liv då. Jag kan även förstå att Per Anders Fogelström skriver bra och levande. Karaktärerna finns hos mig, eller kanske snarare jag hos dem. Jag sitter i deras kök och ser dem, jag är med Henning när han vandrar genom ett Stockholm som jag också känner till bättre nu än när jag läste boken första gången.

Framför allt så känns det här som en bok som aldrig blir daterad, aldrig för gammal att läsa. Förmodligen för att det är just en historisk skildring av människoliv. För även om omständigheterna och samhället förändras så tror jag att människan innerst inne har kvar samma sätt att drömma och samma sätt att tänka. Därför förstår vi och kan tänka oss in i hur Henning och Lotten och alla de andra hade det, trots att vi själva aldrig levt på det sättet. Och det är intressant.

Jag är glad att jag läste boken igen. Kanske ska jag även ge mig på fortsättningarna?