TidningsIda

– om böcker och språk

Kristina Ohlsson växer

Att Kristina Ohlsson är en av mina absoluta favoritförfattare är långt ifrån en hemlighet. Det har hon varit sedan jag först upptäckte henne, typ 2010, och hon lyckas hålla mig kvar oavsett vilken genre hon väljer att skriva i (jag har dock inte läst barnböckerna, men det ingår i planen). 

Något jag däremot har tyckt varit sådär är hennes framträdanden live. Vilket är helt okej, bara för att man är en bra författare behöver man inte vara bra inför en publik, tvärtom. Men jag har lyssnat på henne ganska många gånger nu och tyckt att det varit ganska synd. 

Men nu har någonting hänt. Det slogs jag av redan på Lilla bokens afton i Kalmar i våras. Och jag slås av det i dag igen när jag hör henne prata om sina skräckböcker. Hon når fram. Hon mer än når fram – hon är riktigt bra att lyssna på. Jag förstår hur hon tänkt när hon förlagt sina historier på olika platser, jag blir intresserad av hur hon jobbar och jag blir nästan sugen på att läsa om Sjuka själar (fast jag inte är någon omläsare). 

Så jag kommer definitivt lyssna mer på Kristina Ohlsson. Om hon fortsätter skriva, vilket hon nog definitivt lär göra. 

Tre saker jag inte missar på fredagen

Andra och sista bokmässedagen för i år och jag har ett fullspäckat schema. Tyvärr måste jag nog inse att jag inte kommer att hinna med alla, det tar för lång tid att ta sig från en plats till en annan. Men det finns tre saker jag prioriterar framför de andra:

  • Hur otäckt får det bli? med Kristina Ohlsson. Jag tycker att hon pratade bra om det på Lilla Bokens afton i Kalmar och vill gärna höra mer. 
  • Fredrik Backman, när han berättar om sin nya bok. 
  • Delphine de Vigan och Alex Schulman – seminariet som är dagens allra största måste. Om att använda sig av närstående när man skriver. Tror det blir riktigt bra. 

Läsglädje för stora och små

Jag blir glad av att lyssna på författare som berättar om sina böcker. Men framför allt blir jag glad av att se andra tycka om det. Och om de andra dessutom råkar vara barn så känns det ännu bättre. För jag tror verkligen på att läsning bidrar till något extra här i livet, och jag vet själv hur oerhört mycket det kan betyda att ha det med sig redan från att man är liten. Visst, man kanske kan lära sig att tycka om läsning senare i livet, men grunden läggs nog ändå när man är liten.

Därför blir läsglädjen som sprider sig på en sådan tillställning som Lilla bokens afton så underbar. Glasverandan i Kalmarsalen fylldes redan en halvtimme innan författarna klev upp på scenen så börjar det pratas böcker och läsning i publiken. På stolarna låg redan innan programbladen över vilka författare som skulle komma och vilka böcker de skulle prata om och de blir fokus för mycket diskussion. Någon älskar helt enkelt Kristina Ohlssons böcker, någon annan har läst alla böcker i Pax-serien. Även vuxna börjar diskutera vilka böcker som är roligast att läsa tillsammans med sina barn. Och då blir jag ännu gladare – kan man dela glädjen över att läsa blir den så mycket roligare.

Läsglädjen blir dessutom ännu större när man ser att författarna verkligen tycker om att berätta om sina böcker. Framför allt Kristina Ohlsson och författarduon Åsa Larsson och Ingela Korsell lyckas med att förmedla sin bok – de läser högt ur boken med inlevelse (när Åsa läser om hur någon nynnar en läskig melodi börjar Ingela nynna i bakgrunden).

Men när man har en sådan här kväll ska man inte bara prata om boken man är där för att sälja. Vad boken handlar om kan de flesta ta reda på själva någon annanstans. Nej, vi vill veta mer om tankarna bakom, hur de började skriva och varför det blev som det blev. Som när vi får se Kristina Ohlssons allra första bok eller höra om hur Martin Widmark gör när han blandar det vi vet med fantasi när han skriver om vikingar är kul och intressant. Det tillför någonting extra.

Sådana här kvällar är helt enkelt trevliga. Och i morgon får dessutom typ 650 fjärdeklassare i Kalmar träffa författarna för att diskutera böckerna som de läst av dem. Ett riktigt gott initiativ, som jag verkligen tror bidrar till att sprida läsglädjen.

Jag har även skrivit mer om Lilla bokens afton här.

Dags för en ny författarkväll – för både stora och små

Som bokälskare tycker jag självklart om tillfällen att lyssna på författare. Bokmässan är ju förstås alltid höstens första höjdpunkt, men direkt på tur på listan kommer Bokens afton här i Kalmar. Ett trevligt arrangemang där man får lyssna på sex olika författare som berättar om sina böcker och sitt författarskap, och sedan såklart tillfälle för konversation och boksignering. Som en miniatyrmässa, nästan.

Förra året infördes dessutom Lilla bokens afton, för barn- och ungdomsboksförfattare. Ett mycket gott initiativ, jag har flera år önskat mig någon barnboksförfattare på stora Bokens afton och då blev det ju ännu bättre såhär. Dessutom får barnen som går i årskurs fyra i Kalmar möjlighet att gå dit och träffa författarna dagen efter.

Ikväll är det dags och jag ska självklart gå dit. Det ska bli väldigt intressant i år, för det är en riktigt stark uppställning. Eller vad sägs om:

Martin Widmark, som bland annat ligger bakom succéerna om Lassemajas detektivbyrå och som är engagerad i frågor som gäller att få barn att läsa. Vill du läsa en längre intervju inför Bokens afton finns den här.
Annika Thor, aktuell med Dit ljuset inte når men som jag minns främst för En ö i havet som jag älskade både som bok och tv-serie när jag var liten. Har fått Augustpriset och sitter med i Svenska barnboksakademien.
Simon och Emma Leijnse, syskonpar från Kalmar som debuterat med äventyrsboken Sjörövarhjärta.
Kristina Ohlsson, författaren som formligen spottar ut sig böcker, både till vuxna och till barn. I mina ögon är hon Sveriges bästa deckarförfattare (för vuxna) och hon har även fått priser för sina barnböcker.
Patrik Bergström, fantasyförfattare som började skriva eftersom han själv älskar fantasy. Ingen författare jag har någon relation till, men det brukar bli väldigt intressant då.
Åsa Larsson och Ingela Korsell, skriver tillsammans fantasy för barn, men Åsa Larsson är även en framgångsrik deckarförfattare. 

Som ni ser, många stora och bra namn. Det råder ingen tvekan om att det kommer att bli en intressant kväll. Jag vet att Kristina Ohlsson är intressant att lyssna på och jag ser verkligen fram emot att höra Martin Widmark.

Det enda jag oroar mig för är att de inte kommer att få tid att gå mer på djupet när de pratar. Det brukar kännas kort även på den “riktiga” Bokens afton och här har de sex olika författarna/duoarna bara 1,5 timme på sig tillsammans. Det blir ju bara knappt en kvart var, med mellansnack och liknande.

8 kvinnliga författarfavoriter den 8 mars

kvinnor

Jag har rätt många kvinnliga favritförfattare, inser jag när jag går igenom min bokhylla. Och vad passar då bättre än att välja ut åtta av dem till internationella kvinnodagen?

Jojo Moyes: Mästaren på feelgood i mina ögon. Det är historier som får en att må bra, men som ändå inte bara är fluff. Både Livet efter dig och hennes andra – speciellt de med historiska inslag – har helt andra kvaliteter också.

Anna Gavalda: Fransyskan som varit en favorit ända sedan en kompis tipsade mig om Tillsammans är man mindre ensam. Jag gillar att det egentligen inte händer så mycket, utåt sett, i hennes böcker. I stället är det de små grejerna som får karaktärerna att växa.

J K Rowling: Trots att det var längesedan jag läste böckerna om Harry Potter går det inte att komma ifrån vad hon gjorde med mig genom dem. Jag är henne evigt tacksam för att hon skapade Hermione, den tuffa plugghästen som sådana som jag fick möjlighet att få en stark förebild i.

Belinda Bauer: Egentligen skulle det vara Mörk jord som står där, men den äger jag tyvärr inte. I stället får Skuggsida representera en deckarförfattare som är som bäst när hon skriver ur barnens perspektiv.

Kristina Ohlsson: Den här listan har med tre deckarförfattare, men det här är nog den absoluta favoriten. Jag fastnade i första boken jag läste och sedan dess har jag plöjt allt hon skrivit, oavsett om det är deckare eller skräck eller debattböcker. Hon är brapå att berätta, helt enkelt.

Liza Marklund: Den tredje deckarförfattaren. Jag vet inte riktigt vad det är jag gillar med henne egentligen, men även här har jag varit henne trogen sedan den första boken jag för många år sedan fick låna av min moster. Förmodligen fascinerades jag av Annika Bengtzon bland annat för att jag ville bli journalist. Och så blev det ju, även om det inte var på samma sätt som Bengtzon.

Tatiana de Rosnay: Franskt igen, och även här en författare som är oerhört duktig på att skildra relationer och tankar. Det visade sig dessutom på Bokmässan 2014 att hon var fantastiskt trevlig och rolig, och det är ju alltid ett plus.

Caitlin Moran: Innan Bokmässan 2013 hade jag knappt en aning om vem hon var, men tack vare bokbloggskollegor som var helt galans inför hennes seminarium föll jag också pladask. Och hennes Konsten att vara kvinna är kanske dessutom den bok som passar allra bäst att lyfta fram i dag. Det är roligt, tänkvärt och sant om hur det är att klara sig som kvinna i männens värld. Läs den.

Läskigt bra skrivet

sjukasjälarÄnda sedan jag för många år sedan fick i uppdrag att recensera Kristina Ohlssons Tusenskönor i lokaltidningen har jag kastat mig över allt hon skrivit. Det är egentligen otroligt hur någon lyckas skriva så mycket, inom olika ämnen och lyckas så bra. Nu har jag visserligen inte läst hennes barnböcker, men jag vågar gissa att de är minst lika bra som hennes deckare för vuxna. Lägstanivån är helt enkelt väldigt hög.

Nu har hon gett sig in på området skräck. En genre som egentligen inte tilltalar mig det minsta, men eftersom det var just hon som skrivit var jag väldigt nyfiken. Och det är jag glad över.

Boken handlar om en hemsk händelse i Kristianstad. Allt började med att träd sattes i brand, sedan försvann någon i huset där det brunnit. Först en kvinna vid namn Lydia, sedan den unga kvinnan Fanny och slutligen Fannys före detta pojkvän Lukas. Med den skillnaden att Lukas lyckades ta sig tillbaka, dock utan minne. Orten har aldrig fått något svar på vad det egentligen var som hände och en del tror nog fortfarande att det egentligen var Lukas som gjorde det.

Fannys föräldrar får en stor roll. Framför allt hennes pappa Gunnar har svårt att glömma det som hänt och får ingen ro så länge han inte vet vad som hände hans dotter. När Lukas dessutom tio år efter att han lämnade sitt barndomshem dyker upp igen rivs såren upp på nytt och Gunnar kan inte låta bli att försöka ta reda på vad som hände.

Samtidigt återvänder också Fannys och Lukas barndomskompis David till Kristianstad. Tillsammans med sin gravida flickvän Anna har han köpt den gamla prästgården. Men Anna känner att allt inte är som det ska, det dyker upp mysiga tecken i huset, saker försvinner och hon hör röster. Vad är det egentligen som hänt i huset?

Den spöklika, skrämmande spänningen finns där från början. Men den är av varierande karaktär. I början skrivs den läsaren nästan för mycket på näsan, man ska helt enkelt tycka att det är otäckt. Men sedan blir det mer lagom, varje liten grej Anna är med om är obehaglig, det finns ingen logisk förklaring. Samtidigt hoppas jag, som inte gillar övernaturliga saker, hela tiden på att just få en logisk förklaring.

Att Kristina Ohlsson kan skriva så att det blir spännande är det ingen tvekan om. Jag kan helt enkelt inte sluta läsa, jag vill veta vad det egentligen är som händer. Samtidigt har hon lyckats skapa intressanta personer, framför allt är hennes beskrivning av Gunnar och hans sorg väldigt nära och stark. Det tar ett tag innan man får grepp om en del av de andra, men det visar sig att det ska vara så. Vilka de är och varför de agerar som de gör faller på plats allt eftersom.

Men – och det är tyvärr ett ganska stort men – så känns slutet överdrivet och hoprafsat. Nästan lite i Kepler-stuk. Synd, för annars hade det här varit fruktansvärt bra.

Sjuka själar
Kristina Ohlsson
Förlag: Piratförlaget (2015)
Typ och sidor: E-bok – 381 s
Betyg: T T T
Recensionsexemplar

20. Bok jag lämnar framme när jag får besök

  
Nästan alltid ligger det jag håller på att läsa just nu framme. Men i bokhyllan har jag lyft fram några böcker jag tycker är både fantastiskt fina och fantastiskt bra. Till skillnad från alla andra får de ligga och visa upp sig för alla som kommer förbi. 

Efterlängtad uppföljare som nästan klarar förväntningarna

lotus-bluesJag blev stormförtjust i Kristina Ohlssons nya deckarserie när jag läste Lotus blues. Och att avsluta på ett sådant sätt att jag genast började längta efter del två var både effektivt och elakt.

Så jag blev överlycklig när jag till slut fick kasta mig över Mios blues. Förväntningarna var skyhöga. Om den klarade dem? Nästan.

För Kristina Ohlsson kan verkligen det här med spänning. Jag klarar inte av att lägga ifrån mig Mios blues alls. Jag vill verkligen veta var den lille Mio egentligen har tagit vägen – och på vilket sätt advokaten Martin Benner själv hör ihop med den mystiska personen om Sarah och den konstiga Lucifer. Så spänningen jag vet sedan tidigare att jag ska få gör mig inte besviken.

Däremot tycker jag att det ibland blir lite för mycket amerikansk thriller mot vad jag hade väntat mig. Lite väl skruvat. Emellanåt bara spännande och trevligt, men stundtals alldeles för mycket. Så hon balanserar på gränsen till att bli för överdriven, men efter mycket funderande tycker jag att hon håller sig på rätt sida.

Och Martin är en intressant person. Långt ifrån enkel, långt ifrån svartvit. Ganska skönt i den här deckarvärlden där poliser är huvudpersoner och ofta helt lever upp till den förväntade rollen.

Plus att jag tycker att det är briljant att sammanfatta Lotus blues i början av Mios blues. För jag kom ärligt talat inte ihåg allting när det gått ett tag sedan första boken kom och då var det väldigt tacksamt att få börja på det sättet.

T T T
Titel: Mios blues
Författare: Kristina Ohlsson
Förlag: Piratförlaget (2015)
Typ och sidor: Inbunden – 389 sidor
recensionsex

Bokutmaning mars – 16: En favoritförfattare 



Och snart ska uppföljaren till den här boken komma. Det ser jag fram emot. Mycket. 

Många tänkvärda reflektioner

den-bekymrade-byrakraten-en-bok-om-migration-och-manniskorFör flera år sedan fastnade jag för Kristina Ohlsson och tyckte från första början att hon är en av våra allra bästa deckarförfattare. Men ju mer jag hört henne tala i olika sammanhang, desto mer imponerad har jag blivit av hennes bakgrund också. Det är inte en kvinna som bara skriver deckare för skrivandets skull, hon har saker hon vill berätta och – framför allt – hon vet vad hon talar om.

På Bokmässan i höstas upptäckte jag att hon släppt en debattbok om migration och integration. Det kändes intressant och den fick följa med mig hem (signerad såklart). Och efter att ha läst den är jag glad att jag upptäckte den.

Kristina kan med sin bakgrund verkligen peka på rätt saker. Hon har gjort så mycket, jobbat på Säpo och med migrationsfrågor i andra länder för att bara nämna några. Därför vet hon exakt vad hon talar om. Och genom att blanda debatt med egna små historier från hennes resor och liv ute i världen träffar hon precis rätt. Historien om hur hon står vid Mexikos gräns för att försöka ta sig tillbaka in i USA igen efter att ha varit på ett dagsbesök och blir stoppad just för att hon inte ser ut som de typiska personerna som försöker ta sig över (hennes blonda hår blir en stor nackdel) och för att det finns en del stämplar från Mellanöstern i hennes pass, visar tydligt på hur svårt det är att bevisa att man vill gott om tullen bestämt sig för att man är ond. Och hon pekar på kulturkrockar genom något så nära som en flytt till Österrike. En flytt hon gjort helt frivilligt, inte för att fly, men som ändå ställer till det rejält.

Hon har också viktiga siffror och fakta som stödjer det hon vill säga. Riktigt bra. Och viktigt. Det här är ett ämne vi verkligen måste våga prata om – och ta till oss av ifrån de som verkligen vet vad de talar om. Som Kristina Ohlsson.

T T T T
Titel: Den bekymrade byråkraten – en bok om migration och människor
Författare: Kristina Ohlsson
Förlag och år: Piratförlaget (2014)
Typ och sidor: Inbunden – 187 sidor