Tag: Kristina Ohlsson

I kväll…

Som jag har längtat. Men i kväll är det äntligen dags.

Hur kan det vara så bra?

Änglavakter
Kristina Ohlsson
Piratförlaget (2011)

En kvinnokropp hittas styckad och begravd i jorden. Det visar sig vara Rebecca som försvann två år tidigare utan att de någonsin hittade henne. Alex Rechts grupp hade ansvaret för hennes försvinnande och blir naturligt ansvarig för att hitta hennes mördare. Men nu har de även Fredrika Bergman i sin grupp.

Det visar sig vara nystigt värre, och mitt i alltihop finns en gammal barnboksförfattarinna. Och Fredrikas sambo. Vad har han med det hela att göra? Allting är mer komplicerat och invecklat än vad de först tror och lösningen ligger längre bort än de anar. Men kanske är det tack vare Fredrika de ändå klarar av det.

Samtidigt får man också följa Fredrikas hemliv, nybliven mamma och sambo med sin före detta älskare. Som helt plötsligt får för sig att vara föräldraledig, mot allt vad hon tidigare trott om honom. Varför?

Det finns en liten risk när man börjar läsa den här boken och det är att den inte ska leva upp till förväntningarna. För efter att ha läst både Askungar och Tusenskönor är verkligen förväntningarna skyhöga och det ska mycket till för att Kristina Ohlsson ska lyckas uppfylla dem.

Ändå gör hon, mot alla odds, just det. Språket, känslorna och spänningen från de två tidigare böckerna finns fortfarande kvar. Allt det som gör Kristina Ohlssons böcker till det de är.

Dock, om man ska vara lite gnällig, så blir det lite för mycket sammanträffanden i boken. Varför ska både Fredrikas sambo och Peder Rydhs bror blandas in i handlingen? Vad är oddsen egentligen för det? Nej, där blir det lite överdrivet. Därav 4,5 i betyg i stället för 5.

Men annars, ja. Då har jag nog ingenting att anmärka på. Jag hoppas att Kristina Ohlsson fortsätter att skriva deckare i all oändlighet.

Åh, vilken härlig bokdag

I dag kom ett efterlängtat paket med recensionsex och en efterlängtad tidning med posten. Så den närmaste tiden blir väldigt trevlig!

 

Minst lika bra som tvåan

AskungarAskungar
Kristina Ohlsson
Piratförlaget (2009)

När ett tåg stannar till på en station på väg in till Stockholm går en mamma av för att ringa ett telefonsamtal. Hon blir ombedd att hjälpa en kvinna med sin hund och när hon är tillbaka har tåget försvunnit. På tåget sitter hennes lilla dotter, alldeles ensam.

Men när tåget rullar in på Stockholms central är den lilla flickan borta. Som uppslukad av jorden, det är ingen som vet vart hon har tagit vägen. Fredrika Bremer, nyrekryterad till polisen som civilanställd utredare, får hjälpa till med att leta reda på flickan. Hennes manliga kollegor vill inte ha henne i utredningen, och hon tvingas kämpa för att få dem att lyssna på hennes idéer.

Men då är det redan för sent. Flickan hittas död utanför ett lasarett. Uppenbarligen finns det en mycket genomtänkt tanke till varför hon försvann. Men vilken är den? Och tänk om fler kommer att följa hennes öde?

När den här bloggen var nyfödd läste jag Tusenskönor och var fast från första sidan. Jag hyllade Kristina Ohlsson, och verkligen älskade hennes sätt att skriva. Det kändes annorlunda och äkta. Så jag sade till mig själv att jag skulle få tag i hennes första bok för att se om det var lika bra.

Och jag blev verkligen inte besviken. Askungar är minst lika bra som Tusenskönor, om inte ännu bättre. Det är trovärdigt och äkta och dessutom skrivet med ett underbart språk. Jag läser från första till sista sidan och det är otroligt svårt att lägga ifrån sig boken.

Jag skulle vilja påstå att Kristina Ohlsson är den bästa svenska deckarförfattaren.

Topp fem 2010

Jag gjorde en tripp “down memory lane”, det vill säga förra årets blogginlägg, och insåg att jag satt så bra betyg att det blev möjligt att plocka ut en topp fem-lista på de bästa. Så här är de, samtliga med en femma i betyg (två av dem hann dock inte bli betygsatta):

  • Lyckan är en sällsam fågel – Anna GavaldaLyckan är en sällsam fågel av Anna Gavalda
    En underbar bok, som inte alls kändes så lång som den faktiskt var. Anna Gavalda kan fånga läsare, och jag blev övertygad om det för andra gången, även om jag egentligen aldrig tvivlat.
    Jag skrev bland annat: “Och jag älskar det. Jag vill inte att boken ska ta slut. Tyvärr gjorde den det ändå. Så kanske borde jag börja om från början igen; läsa alla de fantastiska orden. Men nej, inte än. Men någon gång finns det en stor chans att jag gör det.
  • Tusenskönor – Kristina OhlssonTusenskönor av Kristina Ohlsson
    En författare jag aldrig läst förut, och egentligen inte hade så stora förhoppningar på. Jag visste inget om boken, och kanske var det just därför jag blev så fast. För hon lyckades verkligen fånga mig med varendaste litet ord, och varendaste liten detalj i handlingen. Varför hade jag inte upptäckt Kristina Ohlsson tidigare?
    Jag skrev bland annat: “Parallellhandlingar är ofta helt fel gjorda och kopplingarna blir långsökta. Men inte i Kristina Ohlssons fall. Snarare tvärtom. Det är de parallella historierna, världarna, som ger liv åt historien. Som gör att jag helt enkelt inte kan slå bort blicken och lägga ihop boken, även om andra saker kallar.
  • Boktjuven - Markus ZusakBoktjuven av Markuz Zusak
    Ytterligare en författare jag inte kände till sedan tidigare. Och även här fastnade mina fingrar vid sidorna, om de inte till och med vände sig själva. Jag älskar verkligen idén att använda döden som berättare, och att göra döden till en mänsklig, levande varelse. Plus att historien i sig verkligen berör och på något sätt har en viss igenkänningsfaktor.
    Jag skrev bland annat: “Jag är en del av historien, jag står bredvid fönstret och väntar på att Liesl ska komma ut med en bok när hon stjäl ur grevinnans bibliotek. Jag lider med henne när hon inte kan göra deras gömde jude Max frisk. Jag åker tåg med henne hem till hennes nya föräldrar.
  • En geishas memoarerEn geishas memoarer av Arthur Golden
    Filmen var helt i min smak, och boken visade sig vara ännu bättre (trodde knappt att det var möjligt). Jag fastnade från förordet, och är fortfarande lite besviken på att det visade sig att historien inte är sann (som det står i förordet). Språket känns så trovärdigt och enkelt, det är verkligen en riktig geisha som berättar historien för mig. Om bara alla böcker skrivna ur jag-perspektiv kunde kännas så riktiga…
  • Jag älskade honomJag älskade honom av Anna Gavalda
    En kort bok, vilket innebar att den tog slut alldeles för fort. Det jag skrev om Gavalda här ovanför står kvar, och jag fick det bevisat en gång till samma år. Hon är ordens och känslornas mästarinna. Ingen kan tävla med henne om det (som jag har hittat än i alla fall).

Underbart, Kristina Ohlsson!

TusenskönorTusenskönor – Kristina Ohlsson
Kristina Ohlsson
Piratförlaget (2010)

Ali sitter på ett flyg till Sverige från Irak, bort från allt det hemska, på väg mot hopp och en ljus framtid. Visserligen måste han uppfylla några krav till innan han är helt välkommen i Sverige, men det ska nog gå fort.

En kvinna rör vid sitt halsband. Hon befinner sig på ett kontor i Thailand och runt halsen finns ett USB-minne med allt material hon samlat på sig. Snart så, snart, riktigt snart, är hon färdig och har allt hon behöver. Pappa ska bli så nöjd.

Ett äldre par hittas döda i en lägenhet i Stockholm. Skjutna, självmord. Bredvid ligger nämligen en lapp om att mannen efter att ha mottagit beskedet att hans ena dotter dött av en överdos bestämt sig för att han och hans fru inte kunde leva längre. Men vännerna som hittat paret vill inte tro på det.

En ung man hittas påkörd, överkörd, med små lappar i fickan. Lappar med kartor och texter på arabiska. En olycka?

Höggravida Fredrika Bergman får tillsammans med de andra på sin specialrotel de här uppdragen på halsen. Samtidigt som graviditeten plågar henne och hon inte kan sova. Men hon jobbar på ändå, är fast övertygad om att allting hänger i hop på något sätt. För så måste det väl vara?

Parallellhistorier är inte alltid min grej. De är ofta helt fel gjorda och kopplingarna blir långsökta. Men inte i Kristina Ohlssons fall. Snarare tvärtom. Det är de parallella historierna, världarna, som ger liv åt historien. Som gör att jag helt enkelt inte kan slå bort blicken och lägga ihop boken, även om andra saker kallar. Jag som läsare får vara med i lösningen, jag kan fundera själv och försöka klura ut hur allt hänger ihop. (Vilket jag kan vara lite stolt över och säga att jag misstänkte någonstans vid halva boken)

Det är spännande, på riktigt. Inte klyschigt, utan lite mer som en äkta deckare ska vara. Inga överdrivna mord utan motiv, allting har en förklaring och får också sin förklaring på slutet. Precis som det ska vara.

Kristina Ohlsson kan konsten att låsa fast sin läsare vid sidorna.

1 2 3