TidningsIda

– om böcker och språk

En till mamman, en till sonen

Två böcker har det blivit hittills på årets bokrea. Riktigt dåligt för att vara mig, men jag har inte känt mig så sugen i år. Det är helt enkelt inte så mycket som lockar, och dessutom läser jag mest på mobilen för tillfället (dock inte bara).

Men när jag såg den söta godnattsageboken kunde jag inte låta bli. Och så låg ju Keplers senaste bok om Joona Linna bredvid, så då var ju den tvungen att få följa med hem också.

Jag tror dock inte att det här var de sista köpen. Förmodligen kommer jag att kolla åtminstone barnböcker och se till att några fler får följa med hem innan rean är helt över för i år.

———–

Missa inte heller att jag tipsat om bra böcker att köpa på bokrean. Läs mer här.

Rappt och spännande

Lars Kepler – SandmannenSandmannen – Lars Kepler.
Högt tempo, snabba vändningar, korta kapitel och en otrolig historia. Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril, tillsammans Lars Kepler, vet mycket väl hur man komponerar en spännande deckare. Nästan för väl. Allt flyter på och eftersom kapitlen bara är mellan en och fyra sidor långa blir det svårt att lägga ifrån sig historien.

Det här är deras tredje bok om kriminalkommissarie Joona Linna. Den här gången närmar sig historien honom själv när en ung kille som man trodde var mördad plötsligt återvänder levande. För sju år sedan var Joona Linna med och tog fast seriemördaren Jurek Walter och han var övertygad om att pojken var ett av mördarens offer. När det nu visar sig att han lever måste utredningen tas upp på nytt; pojkens syster ska också leva och vara kidnappad. Vilket borde innebära att Walter har en medhjälpare och enda sättet att ta reda på det är att ta sig in till mördaren där han sitter isolerad på en rättspsykiatrisk klinik.

Det är lätt att dra paralleller till aktuella händelser, Jurek Walter får mig att tänka på Quick (bortsett från att Walter faktiskt är grym och skyldig) och trots att det i vissa fall blir på gränsen till överdrivet så känns historien relativt trovärdig. Hemsk visserligen, men inte helt osannolik. Och kanske är det just balansen mellan det verklighetstrogna och det tveksamma som gör att den blir så spännande och livfull.

Det är också skönt att de verkar ha hittat balansen i sitt berättande. I Paganinikontraktet var upplägget för filmiskt för min smak, men i Eldvittnet kändes det bättre igen och nu är det tydligt att de har hittat sitt sätt att berätta på utan att skriva från någon speciell mall. Trots det blir det ibland på gränsen till klyschigt och det finns stunder som jag himlar med ögonen. Men även om det inte är språket och formen som är det mest fantastiska så väger spänningen och berättande upp det.

Det är just det som gör att det är över alldeles för fort. Speciellt med tanke på hur den slutar. Kan jag få nästa del med en gång, tack?


Titel:
Sandmannen
Författare: Lars Kepler
Förlag och år: Bonniers 2012
Typ: Inbunden – 516 sidor

Min magiska bokhylla

Den här helgen drar Annika i gång sin bokbloggsjerka igen efter ett kortare juluppehåll. Första frågan lyder:

Fick du några bokliga julklappar?

Det blev inte så många, men två stycken i alla fall. En bok i form av Lars Keplers Eldvittnet, som jag redan har läst ut och tyckte mycket om. Utöver det blev det också en liten bokhylla som jag har tittat på många gånger men inte kommit mig för med att köpa. Nu fick jag den så av min syster och jag tycker att den är så fin min magiska lilla bokhylla. Tänk om man kunde ha en hel vägg av svävande böcker?

Kepler har skärpt till sig

Eldvittnet – Lars KeplerEldvittnet
Lars Kepler (2011)
Inbunden – 162 sidor

Lars Keplers böcker har gjort mig kluven ända sedan jag läste Hypnotisören. Det är något speciellt med dem och ändå kan jag inte låta bli att irritera mig på dem när jag läser. Jag sträckläser men himlar med ögonen samtidigt. Jag gillar dem samtidigt som jag ogillar dem. Och trots detta (eller kanske just på grund av detta) kände jag mig tvungen att läsa paret Ahndorils tredje bok om Joona Linna.

En ung tjej hittas dödad i isoleringsrummet på ett behandlingshem för tjejer med psykiska problem. Hon är brutalt mördad och ligger med händerna för ansiktet på sin säng. De andra flickorna hittar henne och snart upptäcks att en av dem är borta. Har hon gjort det? När allt detta har börjat hända går historien vidare i en rasande fart – Joona Linna jagar mördaren utan att egentligen ha befogenhet att göra det då han befinner sig mitt i en internutredning för tidigare misstag. Men varför skulle det hindra en stjärnpolis? De verkligt ansvariga är i stället den otroligt korkade och klyschiga polisen Gunnarsson och den sura åklagaren Susanne Öst, som även hon är den typiska bilden av en sur åklagare som har bestämt sig för vad som är det rätta.

Det är blodiga mord, psykotiska mördare och barn som mår dåligt – ungefär det som förekommit i de båda tidigare böckerna. Ändå känns det inte tjatigt, jag har inte läst den här boken tidigare. Det går inte att sluta läsa och jag måste hela tiden få veta vad som är Linnas nästa drag. I den här boken är han inte riktigt så överlägsen som i de tidigare; ibland har han nästan fel. Men självklart är det han som har rätt och Gunnarsson/Öst som har fel i slutändan. Precis som det ska vara.

Lite tveksamt är dock slutet där en helt ny historia plötsligt börjar. Det hade kunnat vänta till nästa bok för min del. Det är en självstående bok, inte en tv-serie där nästa avsnitt kommer om en vecka.

Jag är inte den som är den – gällande Kepler får jag helt enkelt ändra min uppfattning. De har lärt sig och är fantastiskt duktiga på att berätta en historia. En viktig del är det höga tempot och att historien berättas i nutid; ingen vet vad som ska hända för det har ännu inte hänt. Inga onödiga miljöbeskrivningar tar upp plats och saktar ner historien. Hjärtat klappar snabbt och ibland kommer jag på mig själv med att nästan hålla andan. Exakt så spännande är det. Om jag inte hade varit ledig när jag läste den här vet jag inte hur det hade gått.

Varför fastnar jag så?

Paganinikontraktet – Lars KeplerPaganinikontraktet
Lars Kepler (2010)
566 sidor

En ung kvinna mördas på en båt. Drunkad, ser det ut som. Men hur kan hon ha drunknat utan att ha vattenspår på sin kropp? Samtidigt blir andra personer mördade på andra håll i staden, men ingen tror att de hör samman. Utom Joona Linna som hjälper till med fallet trots att han egentligen inte får. Och självklart är det han som kommer på åt vilka håll man ska rikta blicken för att hitta motiv, försvunna personer och själva mördaren.

Egentligen borde den här boken få en tvåa i betyg. Eller också borde den få en fyra. Och just därför hamnar den på en trea. Varför resonerar jag så? Jo, jag ska förklara det. Men det är inte enkelt.

Den här boken lider av samma fenomen som Hypnotisören, vilket innebär en vilja att vara en amerikansk tv-deckare. Det är högt tempo, det är klyschigt och huvudpersonen Joona Linna är så fantastiskt duktig och har alltid rätt, trots att alla andra säger emot honom. Plus att den här boken är skriven på ett sätt som får (i alla fall) mig att tänka “Jaha, de är ute efter filmkontrakt till den här filmen också”. Tillbakablickar på ett sätt som fungerar i film, men blir lite konstiga i en bok, återkommer ständigt. Därför är boken bara värd en tvåa i betyg.

Men samtidigt finns det ett annat fenomen, en annan känsla, som jag också kände vid läsningen av Hypnotisören. Det är spännande, oväntat och det går inte att sluta läsa. Även om jag suckar, himlar med ögonen och tycker att det är klyschigt så vill inte mina händer slå ihop boken och slänga bort den. Det går helt enkelt inte. Jag vill vidare, hela, hela tiden.  Det är lätt och luftigt, det flyter fram.

Det blir en krock inuti mig själv. Jag gillar en bok som jag samtidigt inte gillar. Ett ganska obegripligt fenomen. Och jag kan inte sätta fingret exakt på vad det är. Men kanske är det just därför som Lars Kepler lyckas. Ibland kanske man inte måste förstå varför man tycker om en bok.

Jag läser igen!

Ja, jag är som uppslukad av Paganinikontraktet och vill helst läsa hela tiden, men det hinner jag ju inte. Samtidigt så upplever jag samma fenomen som med Hypnotisören – samtidigt som det är mycket jag irriterar mig på och tycker är fånigt i boken så kan jag inte sluta läsa. Och det är för mig någonting som inte går ihop. I vanliga fall brukar jag få kämpa mig vidare då, men inte med Keplers böcker.

Hur sjutton kan det komma sig?