TidningsIda

– om böcker och språk

Oh ja, jag rodnar allt för ofta

Jag skulle inte blogga mer i dag, jag skulle skriva och sova.

Men så ramlade jag in hos Vixxtoria och fastnade totalt i (och för) hennes funderingar om att skämmas över böcker man inte läst. Jag svarade i en kommentar, men kände att det finns så mycket mer jag vill säga i ämnet, så jag lägger ut mig lite här.

Och visst skäms jag. Jag har nog aldrig riktigt gjort det förut, jag var den som läste mest i mina “umgängeskretsar”. Både på gott och på ont. Det fanns aldrig någon att prata om. Men jag gillade att vissa nästan såg upp till en för att man läst en hel del mer än vad de gjort.

Sen började jag blogga. Och det var där jag började rodna en smula. Den här världen var så mycket större än vad jag trodde, jag hade aldrig kunnat föreställa mig vad det var jag gav mig in i. Men jag gillar den här världen, jag gillar den oerhört mycket. Och rodna, det började jag framför allt göra när jag bestämde mig för att hoppa på Bokfrågornas ABC hos Enligt O. När jag läser hennes och andras svar har jag insett att jag kanske inte läst så mycket som jag trott.

Klassiker, en del nyare böcker och en del mellanböcker. Böcker som det känns som att man borde ha läst. Jag har inte läst 1984, jag har inte läst Sagan om Ringen (även om jag försökte) och jag har inte läst en hel massa andra böcker.

Fast innerst inne förstår jag ju att jag inte kan ha läst allt. 1 – jag är bara tjugo. 2 – ingen kan läsa allt. 3 – varför skulle man vilja läsa allt? Så Vixxtorias inlägg var en befrielse, det rensade min bloggluft och kanske kan jag sluta rodna när jag läser något oerhört smart som någon skriver om någon bok som jag ABSOLUT borde ha läst. Det ska bli som att slå vatten på en gås. Kanske.

Oerhört känslosamt och hemskt

Bara ett barnBara ett barn – Malin Persson Giolito
Malin Persson Giolito
Piratförlaget (2010)

Karin misstänker att något inte riktigt står rätt till med hennes åttaårige elev Alexander. Han är våldsam och elak, men samtidigt verkar saker och ting inte riktigt vara som de ska på hemmaplan.

En dag upptäcker hon brännmärken efter cigaretter på Alexanders armar och det blir droppen som får bägaren att rinna över. Hon tar med sig den lille, tyste pojken till sjuksköterskan och blir förskräckt över vad hon får se. Det visar sig att hela hans kropp bär spår efter en grym och förmodligen regelbunden misshandel.

Kontakt tas med soc och Alexander får inte åka hem till sin mamma Linda igen. I stället placeras han i tillfälliga fosterhem. Sophia Weber, jurist med vana av att ha hand om fall där barn är inblandade, blir utsedd till hans företrädare och kämpar med att försöka förstå sig på den här konstiga pojken, med svår bakgrund och som vägrar berätta någonting för någon. Vem är han och vad har han egentligen varit med om?

Malin Persson Giolito målar upp en hemsk historia om ett barn som inte var önskat, en mamma som gjort allt hon kan för att lura omgivningen att tro att allt är som det ska och ett samhälle som inte riktigt har makten att göra någonting utan bevis.

Vem skapar egentligen en människa? Hur blir hon till den hon är. Frågor som uppväxtens betydelse, föräldrarnas roll och hur man kan hjälpa någon som varit med om något hemskt är ständigt närvarande i boken. Till och från dyker delar ur mammans historia upp, berättat med hennes egna ord, ur hennes perspektiv. Och det får mig att tänka att det kanske finns människor som inte borde ha rätt att ha barn. Hennes tankar är grymma och gör ont i en när man läser dem. Hur kan man se ett litet hjälplöst barn som något ont?

Det är känslosamt, jobbigt och upprörande. Det hade lika gärna kunnat vara en helt sann historia. Det hade kunnat finnas närmare än vad man tror.

Chick-lit för flerbarnsmammor

HittebarnetHittebarnet - Katerina Janouch
Katerina Janouch
Piratförlaget (2010)

Barnmorskan Cecilia Lund har hämtat sig efter vad som hänt henne den senaste tiden. Hon börjar bli som vanligt igen efter våldtäkten och hon har hittat tillbaka till sin man John igen, efter en period av ordentliga problem.

Men samtidigt finns en annan man i hennes tankar; en man som dök upp i samband med våldtäkten och när hon var singel under den där hemska, problematiska tiden. Som om det inte vore nog upptäcker hon dessutom att hon är gravid, med sitt och Johns femte barn. Fembarnsmamma! Nog för att hon älskar barn, men hur ska det gå till?

En kväll när Cecilia tagit ett extrapass på förlossningen händer det som gett upphov till bokens titel. Någon har lämnat en två dagar gammal flicka på trappan. Vilka är föräldrarna? Varför har hon lämnats det? Cecilia berättar i intervjuer och teve om den upphittade flickan. Och helst av allt vill hon bara ta med henne hem själv. Men hur skulle det gå till?

”Hittebarnet” är Katerina Janouchs tredje bok om barnmorskan Cecilia Lund. Den fortsätter en tid efter att den andra slutar, och det är samma människor som ser tillbaka på saker som hänt i de tidigare böcker. Alltså har jag, som inte läst de två tidigare böckerna, det lite svårt att hänga med, att få lära känna Cecilia, John och de andra. Kanske en del av anledningen till att jag har svårt att ta till mig boken.

Det är visserligen enkelt och Janouch väver in sina specialkunskaper gällande graviditeter och hur den kvinnliga kroppen fungerar på ett naturligt sätt i handlingen; unga kvinnor som inte vet om att de var gravida får barn, Cecilia tänker tillbaka på sina tidigare graviditeter.

Men samtidigt känns allt en liten smula sockersött och underbart, även om Cecilias problematik och kluvenhet inför graviditeten och framtiden. Kärlek, oro, vänskap och framför allt den moderliga instinkten. Med andra ord en chick-lit, fast för flerbarnsmammor.

Lyssna eller läsa

Ljudböcker är för mig ett relativt nytt fenomen. I mina tankar har alltid det ultimata varit att läsa själv – hur kan man låta någon annan formulera orden? Låta någon annan ge liv åt personerna, ge dem andra uttryck än vad min hjärna skulle ha gjort och lägga betoningen på andra saker. Nej, det ville jag klara mig utan.

Trots de här tankarna vet jag att jag lyssnade lite när jag var yngre. Minns att Jorden runt på 80 dagar satt i min kassettbandspelare ett tag. Men det gick över.

Tills den här sommaren.

Jag trodde att två timmars bilåkande per dag skulle leda till mycket bra musiklyssnande, och lite sång bakom ratten. Men efter ett par dagar var jag så trött på att höra Keep on walking, som verkade vara den låt som alltid spelades när jag startade motorn klockan två.

Så då blev det Roseanna. Och jag överraskade mig själv genom att gilla att lyssna på den. Det var… nästan som att läsa själv. Fast ändå inte. Men jag ändrade i alla fall åsikt totalt.

Sen Smuts. Som jag blev lite besviken på (mer om detta i ett eget inlägg, tror jag). Och i går tog jag mig till biblioteket igen, för att hitta någonting. Tanken var en deckare, men hade inte lust med 19 CD Jan Guillou, så i stället blev det Filosofiska Söndagsklubben och Djävulen bär Prada.

Jag ville lyssna på den förstnämnda först. Men det visade sig att min CD-spelare inte läste mp3-skivor. Så det fick bli den andra. Men oj, vad svårt jag har för hon som läser den. Hon läser verkligen. Tyvärr. Inte alls så lätt och otvunget som de jag tidigare lyssnat på. Frågan är om jag kan komma över det, och koncentrera mig på innehållet. Eller om jag helt enkelt borde ge upp och formulera mina egna ord i stället…