Nej, jag står inte ut med Bäckström

den-sanna-historien-om-pinocchios-nasaDen sanna historien om Pinocchios näsa – Leif GW Persson.
Vilken fruktansvärt hemsk människa! Det är de första tankarna som infinner sig när jag börjar läsa boken och redan ett par sidor in tvingas stifta bekantskap med Evert Bäckströms ”supersalami”. Jag har inte läst någon av böckerna om kriminalkommissarien förut, men visste att han är lite av ett svin. Att han var ett så stort svin visste jag dock inte. Och därför tar det upp huvuddelen av mina tankar när jag läser först halvan. Usch.

Men sedan pratar jag med en kollega, som förstår varför jag känner som jag gör. Hon säger att jag inte vet bakgrunden, och det var ju det jag misstänkte. Jag får helt enkelt försöka förbise Bäckström som person och ta på mig andra glasögon.

Det är då jag får se den spännande historien om hur en liten speldosa från Ryssland helt plötsligt hamnar i Sverige och på sätt och vis leder till en advokats död. Jag får lära mig massor om både svensk och rysk historia. Vilket kan vara väldigt intressant om man är på rätt humör.

Och visst skriver GW bra. Det är ett flyt genom hela boken, det känns inte som att det är drygt 600 sidor jag precis läst. Ett gott betyg. Men ibland blir de historiska passagerna lite väl långa och jag har svårt att se kopplingen till nutiden och berättelsen i sig. Vilket är synd, för det döljer sig både en spännande deckare och en intressant historielektion i den här boken.

T
Titel: Den sanna historien om Pinocchios näsa
Författare: Leif GW Persson
Förlag och år: Albert Bonniers förlag (2013)
Typ och sidor: Inbunden – 631 sidor

En smula tagen på sängen av Bäckström

Jag har läst Gustavs grabb av Leif GW Persson, men inte någon av hans kriminalromaner om Evert Bäckström. Honom har jag bara sett gestaltas av Claes Malmberg på tv. Så jag både visste och inte visste vad som väntade mig när jag började med Den sanna historien om Pinocchios näsa i går. Trodde jag i alla fall. Jag visste ju att GW kunde skriva och jag visste att Bäckström var en idiotisk mansgris.

Men jag blev ändå väldigt förvånad och rent ut sagt paff. För att han var riktigt så bufflig hade jag inte riktigt väntat mig. Och jag vet egentligen inte om jag skulle vilja läsa om hans “supersalami” stup i kvarten. Hoppas att mordfallet tar mer fart snart. Och att “supersalamin” försvinner ut ur historien…

GW berättar ärligt och fyndigt

Gustavs grabb
Leif GW Persson (Bonniers förlag 2011)
E-bok

Någonting, jag vet inte riktigt vad, har fått mig att vara intresserad av att läsa Leif GW Perssons självbiografi ända sedan den kom. För på något sätt är han en fascinerande människa; otroligt kunnig, lite besserwissig, mysig och imponerande. Han har ett sätt att berätta saker på som gör att jag tror på honom och hans teorier. För många år sedan läste jag en av hans deckare, dock utan att fastna, och jag har lyssnat på ett sommar- och ett vinterprat med honom, där jag fastnade en smula. Och det kan ha varit i radiopraten som jag insåg att jag ville veta mer om den här fascinerande mannen.

Och det får man verkligen göra i Gustavs grabb. Han berättar på ett otroligt ärligt och sant sätt, både ur barnets ögon och den vuxnes, om sin uppväxt i en arbetarfamilj i Stockholm. Man riktigt känner hur mycket han älskade och såg upp till sin pappa, Gustav skildras med en värme som lyser igenom allting. Mamman, som ständigt var “sjuk”, skildras inte på samma sätt och emellanåt är GW inte rädd att förklara varför han känner så starkt mot henne som han gör. Han minns många incidenter och händelser från sin barndom och berättar alla på ett sätt som gör att man kan känna igen sig, trots att jag aldrig växt upp på det sättet. Han gör sitt barndomsjag rätta, men driver ändå med sig själv (som att han inte drar sig för att referera till sitt barndomsjag som professor Wille Vingmutter, vilket var vad hans klasskamrater kallade honom – professor för att han läste mycket, Wille för att han hette Willy i andranamn och Vingmutter för att hans öron stod ut).

Jag fastnar kort sagt i hans livshistoria, även om vissa bitar ibland känns lite för långa, som att jag har förstått poängen och bara vill gå vidare. Men jag står även efter läsningen fast vid att han är en intressant (och imponerande) person.