TidningsIda

– om böcker och språk

Dubbelt efterlängtat

 
Två saker jag längtat efter som blir verklighet idag:

Balkongläsning. Och inte av vad som helst utan sista Annika Bengtzon-boken.  

Fem korta: Deckare

pojken-i-resvaskanPojken i resväskan
Lene Kaberböl och Agnete Friis
Förlag: Bonniers (2013)
Typ och sidor: E-bok – 281 sidor
Betyg: T T

Sjuksköterskan Nina Borg är van vid att ta hand om människor, framför allt barn, som lider. När hon då en dag hittar en liten pojke inlåst i en resväska har hon svårt att börja nysta i det. Vem är han? Varför ligger han där? Varken hon eller jag inser vart det ska ta henne och vem pojken egentligen är. Allt är lite sådär smårörigt, krystat och inte riktigt någonting för mig. Men spännande trots allt.

 

drommen-forde-dej-vilseDrömmen förde dej vilse
Anna Jansson
Förlag: Norstedts (2010)
Typ och sidor: E-bok – 302 sidor
Betyg: T T

Jag har en tendens att läsa böckerna om Maria Wern lite pö om pö, vilket är ganska dumt. Jag hoppar in i och ut ur historien, lite hit och dit. Men jag tycker ändå att de är helt okej när jag väl läser. I det här fallet är det en gammal gotländsk myt om en drunknad brud som ligger till grund för ett mystiskt mord. Samtidigt som polisen försöker hitta lösningen får vi även följa mördaren, vilket jag inte riktigt gillar i just det här fallet.

 

betraktarenBetraktaren
Belinda Bauer
Förlag: Modernista (2013)
Typ: Ljudbok
Betyg: T T

Jag tror att jag hade gett den här boken ett bättre betyg om jag hade läst den fysiskt i stället för att lyssna på den. Jag har svårt att ta till mig historien om Patrick, som börjar läsa en kurs i anatomi för att kunna ta reda på vad som händer med en människa efter döden, och jag tror att mycket beror på lyssningen. Det passar helt enkelt inte mig. Det finns också en ganska tidig vändning i boken som gör att jag snart tror att det kommer att vara slut, men då är det i själva verket långt kvar. Och så gillar jag inte hur Belinda Bauer, som kvinna, kan göra kvinnorna så schablonmässiga hela tiden. Nej, jag väntar helt enkelt på nästa bok och då ser jag fram emot att läsa den fysiskt.

lyckliga-gatanLyckliga gatan
Liza Marklund
Förlag: Piratförlaget (2013)
Typ och sidor: Inbunden – 412 sidor
Betyg: T T T

Det är kanske tio år sedan jag första gången stiftade bekantskap med Annika Bengtzon och sedan dess har jag varit fast. Böckerna är spännande och inte alltid helt enligt ramarna. Nu lever journalisten ett nytt liv i en ny tid och blandas inte in allt för personligt, vilket jag gillar. Dessutom har den mycket råare inslag än de tidigare. Men, det finns ett stort men. Boken slutar alldeles för snabbt och plötsligt, vilket kanske visar tydligt att den är ett slags mellanbok för att hålla läsarna tillfreds innan det stora slutet kommer.

 

mordet-i-eiffeltornetMordet i Eiffeltornet
Claude Izner
Förlag: Kabusa böcker (2010)
Typ och sidor: Pocket – 267 sidor
Betyg: T T T

Det här är en omläsning, eftersom jag fick för mig att gå och lyssna på de båda franska systrarna som ligger bakom pseudonymen Claude Izner på Bokmässan. Jag var inte överförtjust i deras första bok om Victor Legris förra gången och jag är det inte nu heller. Men jag ser det på ett lite annat sätt, fokuserar mer på historien och Paris i slutet av 1800-talet. Det gör mig helt klart lite sugen på att fortsätta med de efterföljande böckerna i alla fall.

Lite av en mellanbok

lyckliga gatanLyckliga gatan – Liza Marklund.
Det här är den råaste, våldsammaste bok jag har skrivit, säger Liza Marklund själv. Men hon poängterar samtidigt att all tortyr som finns i boken är riktiga metoder, det kommer från Amnestys rapporter.

Och visst är det rått på ett helt annat sätt än hennes tidigare böcker. Tidigare har det bara varit “vanliga” mord, men det här är något helt annat. En politiker hittas torterad och medvetslös i sitt hem på Solsidan i Stockholm medan hans fru Nora är spårlöst försvunnen. Ingen vet var hon är eller om hon har någonting med misshandeln att göra. Annika Bengtzon får självklart i uppdrag att skriva om det. Eller inte bara skriva, medievärlden har förändrats och hon både skriver, fotar, gör filmer och spelar in radio om fallet nu för tiden (hm..).

Men samtidigt hamnar tidningens chefredaktör i blåsväder, och eftersom han har ett gott öga till Annika vill han att hon ska hjälpa honom att rentvå sitt namn. Hon försöker, vilket ger henne idéer om vad som skulle ha kunnat hända Nora…

Att det är spännande är det ingen tvekan om, men så är det alltid när det gäller Liza Marklund och Annika Bengtzon. Liza har sagt att det här är näst sista boken om Annika Bengtzon och det känns faktiskt. Den är lite av en transportsträcka mot slutet. För när vi närmar oss slutet av den här boken går det så fort, som att författaren bara vill raska av det hela för att kunna gå vidare till den riktiga historien. Allt får en lösning lite för fort och som läsaren får man inte riktigt förstå allting. Vilket är väldigt synd. Med några sidor till och lite mer genomarbetat hade det kunnat bli riktigt bra. Nu är det bara bra.

Men jag ser fram emot att läsa avslutningen.

T T T
Titel: Lyckliga gatan
Författare: Liza Marklund
Förlag: Piratförlaget (2013)
Typ och sidor: Inbunden – 412 sidor

Deckartips till Bokparadiset

Härom dagen tittade jag av en slump bland mina skräpkommentarer på bloggen. I vanliga fall består de av enbart spam, men den här gången fanns det faktiskt en vanlig kommentar som hade råkat hamna där. Så Bokparadiset, jag ber om ursäkt för att du får ett mycket sent svar, men å andra sidan får du dem som ett inlägg i stället.

Efter att ha följt din blogg ett tag nu så vet jag att du älskar deckare och jag behöver tips! Jag vill ha en deckare eller en thriller och jag vill inte ha någon polis som huvudroll, vill inte ha den typen av kriminalroman om du förstår vad jag menar. Hade varit kul att få lite tips!

Självklart gör jag gärna det! Det är alltid kul att kunna tipsa andra om bra böcker. Jag har klurat lite och kommit fram till att följande böcker borde kunna passa dig då:

  • Dan Brown – Änglar och demonerÄnglar och demoner av Dan Brown har symbolprofessorn Robert Langdon som huvudperson och allting är hur hans perspektiv. Han blir uppringd för att hjälpa till att lösa ett mord där mördaren har lämnat efter sig ett mystiskt märke. Det visar sig bli en mystisk och spännande jakt efter de skyldiga i Rom. Jag tror att den skulle passa dig eftersom det är långt ifrån det vanliga polisarbetet men ändå otroligt spännande. Och skulle du gilla den kan du ju alltid gå vidare till Da Vinci-koden.
  • Belinda Bauer – Mörk jordMörk jord av Belinda Bauer var en av de bästa böckerna och definitivt den bästa deckaren jag läste förra året. Huvudperson är tolvårige Steven som vill lindra sin mormors och mammas sorg genom att hitta kroppen efter morbrodern som dödades som barn. Det är så fantastiskt bra skrivet och väldigt annorlunda för att vara deckare, just för att poliserna i stort sett inte alls är med.
  • Liza Marklund – Studio sexSen är det ju så att jag tycker väldigt mycket om Liza Marklunds böcker om Annika Bengtzon, som jobbar som journalist. De är spännande och det händer mycket. Där tycker jag i princip att det går att börja med vilken som helst (jag började inte med att läsa dem i rätt ordning själv), men om du vill börja från början så tror jag att det är Studio sex som är först rent kronologiskt.

Hoppas att du känner att någon av de här böckerna kan vara någonting för dig, Bokparadiset. Om/när du läser får du gärna höra av dig och meddela om mitt tips var rätt eller fel. Trevlig läsning?

Känner du också att du vill ha ett boktips utifrån någon speciell preferens? Skriv en kommentar eller ett mejl (info@tidningsida.se) så ska jag göra mitt bästa för att hjälpa dig.

Något överraskande

Norwegian wood lockade mig både på grund av Beatleslåten i titeln och på grund av författaren. Och det visade sig vara lika bra som jag hoppats. En annorlunda, men vacker kärlekshistoria som emellanåt är riktigt konstig, men stundtals också är fantastiskt känslomässig och underbar.

Krönikesamlingar är i vanliga fall inte min kopp te, men Liza Marklund lyckades motbevisa mig när hon släppte sin Nya röster sjunger samma sånger. Genom att strukturera upp samlingen med olika teman och att knyta an till den ena med den andras hjälp skapar hon en röd tråd som gör att det känns som att de olika texterna faktiskt hör ihop på riktigt och inte bara har råkat slängas ihop i samma bok.

Något överraskande saknas

Du gamla du fria – Liza MarklundDu gamla, du fria
Liza Marklund (2011)
Inbunden – 400 sidor

Kan man sin Annika Bengtzon så kan man lista ut vad som ska hända. Det är så gott som självklart att hon ska hamna mitt uppe i någonting helt förskräckligt och att hon förmodligen kommer att bli indragen på ett personligt plan också. Så blir det även i Du gamla, du fria. Annikas sambo Thomas blir kidnappad på en resa till Nairobi tillsammans med sex andra personer från olika delar av Europa. Flera av dem misshandlas och en del dödas. Samtidigt går det ut krav på lösen till de anhöriga och i Annikas fall innebär det även att Tomas chef, Jimmy Halenius, upprättar ett högkvarter i hennes sovrum för att hålla kontakten med kidnapparna och på så sätt kunna få dem att samarbeta.

Någonstans i bakgrunden finns även en historia om unga kvinnor som blir mördade. Annika är i början på händelseförloppet för att skriva om det i tidningen, men eftersom hon får vara ledig på grund av kidnappningen går uppgiften över till andra och morden blir bara en liten sidohistoria som aldrig riktigt får någon stor betydelse i boken.

Det som är tråkigt är att det aldrig finns någon riktig spänning. Självklart undrar man hur det ska gå för Thomas och vill läsa vidare – styckena som är skrivna ur hans perspektiv i fångenskapen är de mest intressanta i hela boken och hade för min del nästan kunnat vara hela boken. Men i allt det andra finns det aldrig någon spänning i den betydelsen att man undrar vad som ska hända. Från första stund känns det självklart att allt kommer att lösa sig på något sätt och det är lite synd. Men samtidigt är det en klassisk Liza Marklund-historia och man känner igen sig till största delen. Bortsett från att Annika själv inte löser problemet på egen hand och att hon verkar mycket mer sårbar i den här boken än i de tidigare. Den tuffa, självständiga Annika finns inte där lika tydligt längre.

Vi trogna läsare blir inte besvikna, men möjligtvis finns det en liten risk att någon enstaka suck smyger sig in här och där. För Annika Bengtzon börjar bli lite tröttsam och det skulle vara intressant om någonting mer oväntat kunde hända. Jag börjar kunna det här nu. Jag vill ha någonting nytt, något som kan överraska mig på riktigt och kanske till och med någon annan huvudperson än Annika?

Men ändå – jag kan inte låta bli att bli nyfiken på vad som ska hända i nästa bok. För att det blir minst en till gör Liza Marklund klart i och med det som händer i slutet.

Tack, Liza!

Nya röster sjunger samma sånger - Liza MarklundNya röster sjunger samma sånger
Liza Marklund
Piratförlaget (2011)

Textsamlingar kan vara bra, intressanta och läsvärda. Det vet jag nu, tack vare Liza Marklund. Som ni vet (om ni brukar hälsa på här) så är jag ganska negativt inställd till allt vad krönike- och kåserisamlingar heter. Så egentligen hade Nya röster… egentligen oddsen mot sig.

Men så fort jag börjar läsa inser jag att det inte är som andra samlingar jag läst tidigare. Liza Marklund har lyckats med bedriften att sammanfoga gamla krönikor med varandra utan att det känns fånigt. Snarare tvärtom. Nästan briljant. Det finns en tydlig röd tråd genom hela boken och det gör att jag gärna sträckläser varje del.

Hon har nämligen delat upp boken i ämnesområden, som hur det är att vara författare, om mäns våld mot kvinnor, om fattigdomen i världen etc, och samlat krönikor som legat under de rubrikerna. Med små nyskrivna mellanord blir dessutom den röda tråden extra tydlig, men jag tror att den hade varit det även utan dem.

Speciellt fastnar jag i delarna om att vara författare och om mäns våld mot kvinnor. Liza är enormt bra på att skriva passionerat och känslostarkt och jag mår dåligt av alla hennes texter om våldet. Och provocera, ja jisses, om man bara kunde skriva så.

Tack, Liza, för att du ändrade min uppfattning om krönikesamlingar!

Jag tar tillbaka vad jag sagt

Jag ska inte dra alla samlingar av krönikor och kåserier över en kam. Nu har jag insett att det inte är fenomenet i sig, utan just de jag läst som det är fel på. Och det är Liza Marklunds förtjänst. Hon har bevisat för mig att det går att sätta ihop krönikor till en sammanhållen, bra bok.

Tack för det, Liza.

Trotsar mig själv

Att jag varken gillade Martina Haags Fånge i hundpalatset eller Candace Bushnells Sex and the city har jag skyllt på det faktum att det är kåseri/krönikesamlingar. Därför har jag kommit fram till att det kanske inte är min kopp te.

Men skam den som ger sig. Någon gång ska väl även jag gilla en sådan samling. Så utan några som helst förutfattade meningar ger jag mig härmed på Liza Marklunds Nya röster sjunger samma sånger.

Snälla Liza, ändra min uppfattning…

Åh, vilken härlig bokdag

I dag kom ett efterlängtat paket med recensionsex och en efterlängtad tidning med posten. Så den närmaste tiden blir väldigt trevlig!