Eftersökt

Skulle gissa på att en klass någonstans har i uppgift att läsa och skriva recension på Det ska bli ett sant nöje att döda dig av Magdalena Graaf den här veckan. I alla fall om man kollar min sökhistorik.

Då kan man även konstatera att det finns många sätt att försöka hitta det man letar efter om man inte orkar läsa boken:

Det ska bli ett sant nöje att döda digmagdalena graaf jorma
det ska bli ett sant nöje att döda dig
jorma magdalena graaf
jorma kriminell
“magdalena graaf” jorma
det ska bli ett sant nöje att döda
magdalena graaf isak pappa andreas carlsson
vem var jorma magdalena graaf man
jorma och magdalena
+magdalena graaf + jorma
det ska bli ett sant nöje att döda dig jorma
magdalena graaf + jorma
graaf jorma
det ska bli ett sant nöje att döda dig reaktion
jorma vem är pappa till isak
det ska bli ett sant nöje att döda dig tidningsida

Hade kunnat vara en “Gömda”

Det ska bli ett sant nöje att döda digDet ska bli ett sant nöje att döda dig
Magdalena Graaf
Lind & Co (2006)

Tonåriga Magdalena Graaf blir  upp över öronen förälskad i Jorma, en stor, stark och till en början romantisk finländare. De gifter sig och får sonen Isak tillsammans. Allt hade kunnat vara så fantastiskt, och det var det till en början.

Men snart blir vardagen en annan. Jorma visar sig vara kriminell och beroende av droger. Och har ett sjuhelvetes humör, som självklart går ut över snälla, lugna Magdalena. Hon far som en vante fram och tillbaka i lägenheten.

Till slut bestämmer hon sig för att med hjälp av familj, vänner, kvinnojourer och poliser att försöka fly. Vilket är det som största delen av boken handlar om.

En historia som känns igen alltför väl. Man önskar att det inte vore ens hälften så vanligt som det verkar vara. Men tyvärr måste man öppna ögonen och inse att många kvinnor tampas med en bakgrund av män som inte kunnat tygla sig. Kanske är det svårt att tro att en kvinna som Magdalena utsatts för allt detta, och det gör det väldigt intressant.

Boken hade kunnat vara så fantastisk. Den hade kunnat vara en “Gömda”, fast med en känd person i huvudrollen (och helt sann?). Den hade kunnat hugga tag i mina ögon och få dem att läsa rad efter rad, allt för att få veta hur det går för henne.

Delvis är det så. Men oftast inte. Jag snurrar in mig i konstiga formuleringar och ett konstigt berättarsätt. Det känns för pratigt för att det ska flyta på. Och det är synd. Det förtar historien. Om den hade arbetats igenom på ett annat sätt hade den fallit mig mer i smaken.