TidningsIda

– om böcker och språk

Nio intressanta aprilböcker

Jag vill inte påstå att jag har gjort en grundlig undersökning av vilka böcker som släpps i april, men jag har letat lite här och lite där och lyckats hitta hela nio boksläpp som jag ser fram emot. Antingen för att jag har läst någonting av författaren förut och har höga förväntningar, eller för att någonting annat lockade mig (förmodligen omslaget eller baksidestexten):

Nick Hornby: Funny Girl
Författare till Om en pojke och High fidelity. Tyvärr har jag inte läst någon av dem, men sett filmen Om en pojke och gillat. Dessutom är jag svag för 60-talet och det är just där den här boken utspelar sig.

Liane Moriarty: Stora små lögner
En författare jag föll pladask för förra året när jag fick hem Öppnas i händelse av min död i brevlådan. Hoppas på samma upplevelse nu.

Lisa Jewell: Flickorna i parken
Lisa Jewell ska vara riktigt bra på feel good, och i den mån man kan avgöra det av att bara ha läst en bok (Syskonmakaren) är jag benägen att hålla med. Den här ska absolut läsas i alla fall.

Agnès Martin-Lugand: Lyckliga människor läser och dricker kaffe
Trots att jag inte dricker kaffe så låter den här boken lockande. Jag gillar helt enkelt franska böcker, och jag gillar böcker som handlar om böcker.

Christina Kjellsson: Nu är jag ung hela mitt liv
“En mörk ungdomsskildring i mitten av 70-talet” som låter intressant. Och jag föll för omslaget.

Chigozie Obioma: Fiskarmännen
I senaste numret av Vi läser fanns en intervju med den här debutförfattaren som fick mig att bli riktigt intresserad. Den handlar om några bröder som får höra en profetia som sedan gör stämningen helt annorlunda mellan dem.

Maria Ernestam: Den sårade pianisten
Relationer, hemligheter och drömmar. Och ett vackert omslag.

Carin Hjulström: Kärlek sökes
För flera år sedan gillade jag Carin Hjulströms första bok om journaliststudenten Frida Fors. Den andra var okej, och nu har jag förhoppningar på den tredje.

Valérie Tong Cuong: Olyckan
Alldeles nyligen fastnade jag totalt i Mirakelverkstaden, och för hur författaren lyckades skildra olika människor på ett trovärdigt sätt. Det här låter som att det skulle kunna bli lika bra.

En överdriven Död

Caipirinha med döden - Maria ErnestamCaipirinha med Döden
Maria Ernestam (2005)
382 sidor

En vacker (eller egentligen inte så vacker) dag ringer Döden på Ericas dörr. Dagen innan har hon blivit lämnad av sin man och är helt förstörd. Därför kommer Döden som en räddare i nöden. För han har inte kommit för att ta henne med sig, nej, hon har lång tid kvar att leva. I stället flyttar han in och gör henne till sin assistent. För Döden, han är egentligen en vanlig människa med ett extraordinärt yrke.

Han har visserligen haft yrket i flera tusen år, men han ser ändå ut som och beter sig som en vanlig människa. De åker tunnelbana, äter middag och dricker caipirinha tillsammans. Som ett helt normalt par. Till slut får också Erica börja besöka folk som ska döda, först tillsammans med Döden och sedan på egen hand. Vilket inte riktigt fungerar så bra och gör att hon och Döden kommer varandra ännu närmare.

Till en början gillade jag tanken på att Döden  var en helt vanlig människa. Lite som i Boktjuven, där Döden är trött på sitt jobb eftersom människorna inte längre har någon respekt för varandras liv. Tyvärr så når inte Caipirinha med Döden upp till de förväntningar som jag får i början av boken. Döden blir alldeles för mycket och slutet (nej, jag ska inte spoila) blir inte alls som jag hade velat. Alldeles för tråkigt och långsökt.

Någonstans halvvägs tröttnar jag på Ericas försök att vara döden och att försöka förklara för sina närmaste vänner och polisen varför hon flera gånger synts hemma hos personer precis innan de hittats döda. Det blir för mycket, för långt och för tråkigt. Jag hade klarat mig med hälften så mycket, hälften så överdrivet och hälften så konstigt. Döden blir för överdriven. Det som jag i början tycker om och nästan vill kunna tro på, ogillar jag starkt i slutet. Just vem Döden är och vilken vändning det tar.

Det är för mycket.

Döden – vem är det?

För ungefär ett år sedan snubblade jag över Boktjuven av Markus Zusak. Jag blev helt trollbunden av historien och framför allt av hur han använde sig av Döden som berättare. Och vilken roll han gav Döden – en vanlig människa med ett vanligt arbete.

Ett år senare är jag i nästan samma situation. Jag befinner mig i början av Maria Ernestams Caipirinha med Döden och jag tycker att jag känner igen det. Det är precis som i Boktjuven (eller tvärtom kanske). Och jag tycker så otroligt mycket om tanken att göra Döden till en vanlig människa, med vanliga arbetsuppgifter. I den här är det visserligen inte Döden som berättar historien, men han är ändå vem som helst (i stort sett, han är ju ändå Döden).

Finns det fler böcker som blir bra av samma anledning?

Ett bokpaket kommer lastat…

Med massa trevliga saker! Tack så mycket jättesnälla Cinnamon Books för det superfina paketet. Hoppas att du blev nöjd med ditt också.

Gömda har jag nu alltså äntligen i min samling!

Fruset offer av Giles Blunt låter väldigt spännande, och som något som är väldigt mycket jag.

Caipirinha med Döden av Maria Ernestam är den tredje (!) boken jag fick. Hur kunde du veta att jag velat läsa någonting av henne ett bra tag nu?

Dessutom Lust & Fägring (te – en av mina favoriter!), pistagenötter och mörk choklad med hallonsmak.

Kan det bli mycket bättre?

 

Dessutom tack till En bok om dagen som ordnade detta fantastiska bokbyte. Hoppas att det blir många fler.