När Maria Wern blir lite för inblandad för min smak

dans-pa-glodande-kolJag önskar att jag någon gång bestämt mig för att läsa Anna Janssons böcker om Visbypolisen Maria Wern i rätt ordning. Men det blir aldrig av. I stället läser jag någon del här, någon där. Och fördelen är att det funkar, även om man missar några små delar av hennes relationer och privatliv. Så någon gång ska jag ta ett samlat grepp. Men det blev inte den här gången heller.

Dans på glödande kol är den fjortonde boken om Maria Wern. När det börjar brinna i en villa pekas en ung pojke ut som skyldig, samtidigt som en del andra konstiga saker händer i samma område. Bland annat får en politiker sin lyxbil förstörd och frågan är om allt egentligen hör ihop. Och självklart blir Maria Wern själv personligt inblandad, hennes nye kärlek brandmannen Björn har koppling till en grupp som verkar ha någonting med händelserna att göra…

Det är just det sistnämnda jag har lite svårt för med Maria Wern. Hon blir alltid så insyltad själv, det är alltid folk i hennes närhet som misstänks eller är inblandade på något annat sätt. Tyvärr, jag önskar att hon kunde få stå lite utanför. (Men jag har ju som sagt inte läst alla böckerna så jag kanske har fel).

Dock gillar jag hur Anna Jansson skriver, hennes språk och hur hon berättar historien. Det flyter på lätt, är spännande och väldigt nära läsaren. Lättsmälta deckare, helt enkelt.

T T
Titel: Dans på glödande kol
Författare: Anna Jansson
Förlag och år: Norstedts (2013)
Typ och sidor: Inbunden – 287 sidor

Inblandning på helt rätt sätt

Främmande fågel – Anna JanssonFrämmande fågel
Anna Jansson (2006)
Prisma
Inbunden – 263 sidor

Främmande fågel var mitt första möte med kriminalinspektör Maria Wern på Gotland. 2008 sände TV4 en filmatisering av boken och det var den jag råkade hamna framför. Mycket var Eva Röses förtjänst, då hon är en av de svenska skådespelare jag tycker bäst om. Jag tyckte det var bra, men längre än så kom jag inte just då. Historien om hur fågelinfluensan plötsligt dyker upp på Gotland och sprider sig som en löpeld är hemsk och berörande. Framför allt kändes det trovärdigt, som att det verkligen var så det skulle gå till om en epidemi bröt ut.

Sedan dess har jag läst två andra böcker om Maria Wern och blivit en aning besviken. Visst var de spännande, men jag irriterade mig på att Maria Wern blir så bokstavligt talat personligt inblandad i fallen hon arbetar med. Men Främmande fågel är bättre. Nu när jag läser den känner jag igen den Maria Wern jag fastnade för 2008; både i karaktären och handlingen. Kanske för att det är Anna Janssons åttonde bok, kanske för att hon har blivit säkrare i sin karaktär och sitt sätt att skriva. Kanske hade jag upptäckt det redan i någon av de tidigare böckerna om jag hade läst dem.

Visst, Maria Wern blir inblandad även i den här boken – hennes son är en av de som smittas och måste läggas i karantän på sjukhuset. Men det känns inte lika överdrivet och otroligt som inblandningen i de tidigare böckerna; en stor del av Gotlands befolkning får symptom av fågelinfluensan. Och den kämparglöd det väcker i Maria gör det hela bara ännu bättre.