3 december: En annorlunda berättarröst

Lilla Liesl Meminger stjäl sin första bok på sin brors begravning, och det är tack vare den som hon lär sig läsa. Sedan följer fler därpå, stulna ur bokbål och bibliotek. Allt för den goda sakens skull – att hon är intresserad av litteratur. Och allt samtidigt som andra världskriget rasar berättas en viktig historia där hon själv står i centrum.

Liesl är visserligen huvudpersonen i Markus Zusaks Boktjuven, men historien är någon annans. Nämligen Döden. En död som är mänsklig och observerande, som suckar över hur människorna har ihjäl varandra. Genom hens ögon får vi följa Liesl, och det är som att stå bredvid och titta in genom fönstren när hon stjäl sina böcker.

Det här är mysigt, men framför allt är det viktigt. Och annorlunda.

Här hittar du hela adventskalendern.

Döden – vem är det?

För ungefär ett år sedan snubblade jag över Boktjuven av Markus Zusak. Jag blev helt trollbunden av historien och framför allt av hur han använde sig av Döden som berättare. Och vilken roll han gav Döden – en vanlig människa med ett vanligt arbete.

Ett år senare är jag i nästan samma situation. Jag befinner mig i början av Maria Ernestams Caipirinha med Döden och jag tycker att jag känner igen det. Det är precis som i Boktjuven (eller tvärtom kanske). Och jag tycker så otroligt mycket om tanken att göra Döden till en vanlig människa, med vanliga arbetsuppgifter. I den här är det visserligen inte Döden som berättar historien, men han är ändå vem som helst (i stort sett, han är ju ändå Döden).

Finns det fler böcker som blir bra av samma anledning?

Den bästa bok jag läste förra året

Vid första tanken känns det som en omöjlig uppgift. Hur lyfter man ut en enda bra bok från ett helt läsår när man läst en massa fantastiska böcker?

Vid andra tanken stannar jag på två alternativ. Kan man skriva om två böcker?

Boktjuven - Markus ZusakTredje tanken avgör saken. Att jag inte tänkte på det redan från första början! Den bok som absolut påverkade mig starkast förra året var Boktjuven av Markus Zusak.

Den hade så mycket, och var absolut inte vad jag förväntat mig att den skulle vara. Jag hade trott att den skulle vara bra, men att den skulle vara SÅ bra hade jag aldrig anat.

Jag blev totalt fast i Liesels historia, som ju egentligen är Dödens historia. En av de främsta anledningarna till att jag gillar boken så mycket – en snillrik idé att göra Döden till en mänsklig varelse och höra hans uppfattning av “jobbet”.

Mm, jag är så glad att jag hittade den här boken på det där snurrstället. Och att jag plockade upp den. Sen att den dessutom för tankarna till vår och solsken är inte heller helt fel.

Topp fem 2010

Jag gjorde en tripp “down memory lane”, det vill säga förra årets blogginlägg, och insåg att jag satt så bra betyg att det blev möjligt att plocka ut en topp fem-lista på de bästa. Så här är de, samtliga med en femma i betyg (två av dem hann dock inte bli betygsatta):

  • Lyckan är en sällsam fågel – Anna GavaldaLyckan är en sällsam fågel av Anna Gavalda
    En underbar bok, som inte alls kändes så lång som den faktiskt var. Anna Gavalda kan fånga läsare, och jag blev övertygad om det för andra gången, även om jag egentligen aldrig tvivlat.
    Jag skrev bland annat: “Och jag älskar det. Jag vill inte att boken ska ta slut. Tyvärr gjorde den det ändå. Så kanske borde jag börja om från början igen; läsa alla de fantastiska orden. Men nej, inte än. Men någon gång finns det en stor chans att jag gör det.
  • Tusenskönor – Kristina OhlssonTusenskönor av Kristina Ohlsson
    En författare jag aldrig läst förut, och egentligen inte hade så stora förhoppningar på. Jag visste inget om boken, och kanske var det just därför jag blev så fast. För hon lyckades verkligen fånga mig med varendaste litet ord, och varendaste liten detalj i handlingen. Varför hade jag inte upptäckt Kristina Ohlsson tidigare?
    Jag skrev bland annat: “Parallellhandlingar är ofta helt fel gjorda och kopplingarna blir långsökta. Men inte i Kristina Ohlssons fall. Snarare tvärtom. Det är de parallella historierna, världarna, som ger liv åt historien. Som gör att jag helt enkelt inte kan slå bort blicken och lägga ihop boken, även om andra saker kallar.
  • Boktjuven - Markus ZusakBoktjuven av Markuz Zusak
    Ytterligare en författare jag inte kände till sedan tidigare. Och även här fastnade mina fingrar vid sidorna, om de inte till och med vände sig själva. Jag älskar verkligen idén att använda döden som berättare, och att göra döden till en mänsklig, levande varelse. Plus att historien i sig verkligen berör och på något sätt har en viss igenkänningsfaktor.
    Jag skrev bland annat: “Jag är en del av historien, jag står bredvid fönstret och väntar på att Liesl ska komma ut med en bok när hon stjäl ur grevinnans bibliotek. Jag lider med henne när hon inte kan göra deras gömde jude Max frisk. Jag åker tåg med henne hem till hennes nya föräldrar.
  • En geishas memoarerEn geishas memoarer av Arthur Golden
    Filmen var helt i min smak, och boken visade sig vara ännu bättre (trodde knappt att det var möjligt). Jag fastnade från förordet, och är fortfarande lite besviken på att det visade sig att historien inte är sann (som det står i förordet). Språket känns så trovärdigt och enkelt, det är verkligen en riktig geisha som berättar historien för mig. Om bara alla böcker skrivna ur jag-perspektiv kunde kännas så riktiga…
  • Jag älskade honomJag älskade honom av Anna Gavalda
    En kort bok, vilket innebar att den tog slut alldeles för fort. Det jag skrev om Gavalda här ovanför står kvar, och jag fick det bevisat en gång till samma år. Hon är ordens och känslornas mästarinna. Ingen kan tävla med henne om det (som jag har hittat än i alla fall).

Med döden som berättare

Boktips!Boktjuven - Markus Zusak

Boktjuven
Markus Zusak
B. Wahlströms (2008)

Ibland kan man på baksidan av böcker läsa någonting i stil med “Då och då kommer det en bok som förändrar ens tillvaro totalt, och det här är en sådan”.

Den meningen skulle jag vilja använda om Boktjuven. Jag måste helt klart placera den i kategorin “En av de bästa böcker jag någonsin läst”. På något sätt lyckas Zusak få mig helt fast från första sidan, ja till och med från första ordet.

Språkligt sett är boken helt underbar, men även innehållsligt. Berättelsen om Liesl, vars mamma tvingas lämna bort henne till fosterfamilj under kriget och vars bror dör på vägen dit, är varm och hoppfull, även om det egentligen är en skildring av Andra Världskriget.

Boktjuven är just den lilla Liesl Meminger. Sin första bok stjäl hon på sin brors begravning, och det är tack vare den som hon lär sig läsa. Sen följer fler därpå, stulna ur bokbål och bibliotek. Allt för den goda sakens skull – att hon är intresserad av litteratur.

Jag är en del av historien, jag står bredvid fönstret och väntar på att Liesl ska komma ut med en bok när hon stjäl ur grevinnans bibliotek. Jag lider med henne när hon inte kan göra deras gömde jude Max frisk. Jag åker tåg med henne hem till hennes nya föräldrar.

Det är inte vem som helst som kan skriva en sån här bok, med sådan värme och inlevelse. Att det dessutom är döden som berättar historien gör det hela ännu mer annorlunda. På något sätt blir döden en människa, en levande gestalt som man kan förstå. En intressant vändning.

Jag skulle gärna läsa någon annan bok av Markus Zusak inom en snar framtid. Jag kanske ska stjäla en?