Ett brev kan säga så mycket

Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap – Mary Ann ShafferGuernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap
Mary Ann Shaffer (2008)
307 sidor

En brevroman – hur kul kan det vara? Tänkte jag som i stort sett aldrig har läst någon sådan förut. För borde inte allting bli ganska tråkigt och lamt när det inte finns någon riktigt handling? När ingenting är som det brukar vara, i en “vanlig” roman?

Och oj, så fel jag hade. Det här är bland det härligaste jag har läst. Författarinnan Juliet Ashton får ett brev från en man på Guernsey och vips har hon kommit in i en helt ny värld och fått helt nya vänner. Det som börjar som ett tack för en bok slutar i en livslång vänskap – inte bara med mannen Dawsey Adams utan med hela ön. De skriver till varandra om både det ena och det andra; men framför allt om Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap (till en början i alla fall) som är anledningen till att de klarade sig med gott humör genom andra världskriget och att de känner varandra så väl som de gör.

Jag hade verkligen totalt fel inställning. Breven från och till Juliet är fantastiska och det gör att boken får ett driv som ibland kan saknas i vanliga romaner (om de inte är spännande av någon anledning). Jag längtar efter att få läsa svaren på det som den tidigare brevskrivaren frågat. Och jag får veta minst lika mycket, om inte ännu mer, om karaktärerna som i en vanlig, rakt skriven roman.

Framför allt så önskar jag att jag också hade fått åka till Guernsey och träffa medlemmarna i sällskapet. Så verkliga blir de för mig.

Skärpning!

Jag skyller oregelbunden (nästan ickeexisterande) septemberbloggning på ett internet som inte riktigt är på min sida. Lusten att blogga försvinner lite när man varken kan publicera eller spara utkast på ett skrivet inlägg. Men nu verkar internet ha bytt åsikt (peppar peppar) och är samarbetsvilligt igen. Så nu ska här skärpas till och börjas ta hand om bloggen igen.

Trots trevligt besök av pojkvännen har jag haft en bra läshelg. Det finns många småstunder när en bok kan få ta upp några minuter av ens tid. Och då har Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap fått underhålla mig. Jag hade hört mycket gott om den och den levde verkligen upp till mina förväntningar, om inte lite till. Men mer om det en annan gång.

Nu är det i stället Zinat Pirzadehs Fjäril i koppel som är mitt söndagssällskap. Bra början, hoppas på bra fortsättning också.