Annorlunda, men det fungerar

Jag har nu läst sammanlagt två e-böcker i mitt liv. Jag började i höstas med Avig Maria, men den var så kort och lättläst att det känns som att den knappast kunde räknas. Någon riktig e-boksupplevelse kallar jag det i alla fall inte.

I stället tog jag mitt första riktiga e-bokssteg i går då jag började läsa Sankta Psyko (se tidigare inlägg). I dag läste jag ut den och känner mig mogen att sammanfatta mina första e-bokstankar. Något man bör ha i beaktande är att jag läser den på min Mac med programmet Adobe Digital Editions och alltså inte på någon fin läsplatta, vilket säkert ger en helt annan upplevelse. Men det här är alltså en dataläsande e-boksläsare ni har hittat fram till.

Mitt första problem var att hitta rätt storlek på texten. Det ena var för stort, det andra för litet. Och jag ville ändå ha den där känslan av att läsa på ett uppslag. Så rätt storlek fick bli den som gjorde att texten anpassades till uppslag. Fungerade helt okej, men den var ändå lite för stor för min smak. Själva läsandet flöt sedan på ganska bra, även om jag saknade att få vända blad på riktigt i stället för med piltangenterna. Jag hade valt en spännande bok med bra flyt, vilket jag tror var bra som förstagångsläsning. Det var ingen större skillnad från att läsa en bok, om man då bortser från de faktum att jag inte kunde hålla boken i handen, känna doften, känna bladen mot min hand, märka att jag kom framåt och så vidare och så vidare. Innehållet är ju faktiskt detsamma.

Den stora nackdelen med att läsa på en datorskärm är helt klart belysningen. Det var svårt att hitta ett läge som inte ansträngde ögonen för mycket, speciellt eftersom det läget är ganska mörkt och det då i stället innebär att skärmen reflekterar allt runtomkring. Så att helt plötsligt se en bild av en adventsstjärna eller av sig själv i skärmen stör läsningen en smula. Vilket även drar in problemet med hur man ska placera sig själv under läsningen. Det är inte jättelätt att hitta en bra ställning.

Men de senare punkterna är som sagt problem som kommer av att jag läste på datorn. Utöver det fungerar det faktiskt väldigt bra att läsa e-bok och framför allt var det väldigt smidigt att helt spontant kunna låna hem en via nätet. Så på det sättet var det definitivt någonting som lockar och jag kom också förbi problemet med att stå i kö jättelänge för att få låna den boken jag ville läsa. Visst kan jag tänka mig att testa fler och kanske även att låna hem en läsplatta, för det kan man göra på biblioteket här i stan. En e-bok kan aldrig ersätta en riktig bok, men visst skulle det kunna bli ett fungerande substitut för stunder då man behöver någonting lättillgängligt på ett snabbt sätt.

Första intrycket blir helt klart godkänt.

Underbara Mia

Avig Maria – Mia SkäringerAvig Maria
Mia Skäringer (2011)
167 sidor

Jag är nog lite småförälskad i Mia Skäringer. Det är nog den slutsatsen jag kan dra av att ha läst den här boken. Jag var tveksam efter Dyngkåt och hur helig som helst men den här gången övertygar hon. Hon är så… mänsklig, tror jag är det bästa ordet. Hon är som vem som helst och är inte rädd för att lyfta fram de här dåliga sidorna. Hon berättar öppet och personligt om alla de dåliga dagarna, men vågar även skryta lite ibland. Visst finns det glamour i hennes liv (inte minst sedan succén med Solsidan) men hon poängterar gång på gång att hon är en vanlig människa och inte känner sig hemma i finrummen. Vilket känns så skönt.

Boken består även den här gången av blogginlägg och kåserier. Förra gången gillade jag kåserierna bäst, men den här gången är det blogginläggen som jag känner starkast för. Jag känner mig som en del i hennes vardag, trots att hon faktiskt inte beskriver den in i minsta detalj. Kanske är det just det jag faller för. Att det inte är några inlägg om “i dag har jag gjort det här” utan mer om känslor och den inre kampen.

Mia Skäringer är som vem som helst. Och vem som helst kan känna igen sig i någonting. Det är så skönt. Jag har dock fortfarande lite svårt för det här med samlingar av delar man inte skrivit för att de ska göra ihop men jag börjar lära mig läsa dem. Mia Skäringer hjälper mig absolut på vägen.

Sådär vardagligt och mysigt

Dyngkåt och hur helig som helst – Mia SkäringerDyngkåt och hur helig som helst
Mia Skäringer (2010)
169 sidor

Från första sidan hör jag Mia Skäringer läsa boken för mig. Det tonfall som bara hon har, och som jag kanske förknippar väldigt mycket med Solsidan eftersom det är där jag sett henne mest. Men det är därför jag gillar boken. Hade jag hört henne läsa den på riktigt så hade det nog varit ännu bättre.

Jag har egentligen svårt för krönikor när man samlar dem på ett och samma ställe, men det är så hög igenkänningsfaktor på de här att jag liksom glömmer bort det. Mia skriver på ett sätt som verkligen får mig att tänka “Men det där är ju jag!”.

Det enda jag har något att invända mot är blogginläggen på slutet. De blir inte så bra i samling och är inte lika träffande som krönikorna. Vilket säkert inte är tanken, eftersom de är just blogginlägg och inte krönikor. Men i stället hade jag velat ha mer träffande vardagliga problem.

Att bryta alla “borde”n

I dag fanns det mycket jag borde ha gjort. Jag borde ha tagit en promenad om jag någonsin ska bli av med mina extra folkhögskolekilon. Jag borde ha gått och handlat så att jag inte behöver göra det i sista sekunden. Jag borde ha släpat mig ner till tvättstugan och bokat om tiden. Jag borde ha dammsugit lägenheten.

Men ibland måste man också strunta i allt man borde göra. Så därför gjorde jag det. Umgicks med Mia Skäringer och hennes Dyngkåt och hur helig som helst i stället. Mycket trevligare. Framför allt när det är en ganska kort bok och man snart kan njuta av att ha läst ut den.

Mycket bättre än alla borde:n.