Oerhört känslosamt och hemskt

Bara ett barnBara ett barn – Malin Persson Giolito
Malin Persson Giolito
Piratförlaget (2010)

Karin misstänker att något inte riktigt står rätt till med hennes åttaårige elev Alexander. Han är våldsam och elak, men samtidigt verkar saker och ting inte riktigt vara som de ska på hemmaplan.

En dag upptäcker hon brännmärken efter cigaretter på Alexanders armar och det blir droppen som får bägaren att rinna över. Hon tar med sig den lille, tyste pojken till sjuksköterskan och blir förskräckt över vad hon får se. Det visar sig att hela hans kropp bär spår efter en grym och förmodligen regelbunden misshandel.

Kontakt tas med soc och Alexander får inte åka hem till sin mamma Linda igen. I stället placeras han i tillfälliga fosterhem. Sophia Weber, jurist med vana av att ha hand om fall där barn är inblandade, blir utsedd till hans företrädare och kämpar med att försöka förstå sig på den här konstiga pojken, med svår bakgrund och som vägrar berätta någonting för någon. Vem är han och vad har han egentligen varit med om?

Malin Persson Giolito målar upp en hemsk historia om ett barn som inte var önskat, en mamma som gjort allt hon kan för att lura omgivningen att tro att allt är som det ska och ett samhälle som inte riktigt har makten att göra någonting utan bevis.

Vem skapar egentligen en människa? Hur blir hon till den hon är. Frågor som uppväxtens betydelse, föräldrarnas roll och hur man kan hjälpa någon som varit med om något hemskt är ständigt närvarande i boken. Till och från dyker delar ur mammans historia upp, berättat med hennes egna ord, ur hennes perspektiv. Och det får mig att tänka att det kanske finns människor som inte borde ha rätt att ha barn. Hennes tankar är grymma och gör ont i en när man läser dem. Hur kan man se ett litet hjälplöst barn som något ont?

Det är känslosamt, jobbigt och upprörande. Det hade lika gärna kunnat vara en helt sann historia. Det hade kunnat finnas närmare än vad man tror.

Chick-lit för flerbarnsmammor

HittebarnetHittebarnet - Katerina Janouch
Katerina Janouch
Piratförlaget (2010)

Barnmorskan Cecilia Lund har hämtat sig efter vad som hänt henne den senaste tiden. Hon börjar bli som vanligt igen efter våldtäkten och hon har hittat tillbaka till sin man John igen, efter en period av ordentliga problem.

Men samtidigt finns en annan man i hennes tankar; en man som dök upp i samband med våldtäkten och när hon var singel under den där hemska, problematiska tiden. Som om det inte vore nog upptäcker hon dessutom att hon är gravid, med sitt och Johns femte barn. Fembarnsmamma! Nog för att hon älskar barn, men hur ska det gå till?

En kväll när Cecilia tagit ett extrapass på förlossningen händer det som gett upphov till bokens titel. Någon har lämnat en två dagar gammal flicka på trappan. Vilka är föräldrarna? Varför har hon lämnats det? Cecilia berättar i intervjuer och teve om den upphittade flickan. Och helst av allt vill hon bara ta med henne hem själv. Men hur skulle det gå till?

”Hittebarnet” är Katerina Janouchs tredje bok om barnmorskan Cecilia Lund. Den fortsätter en tid efter att den andra slutar, och det är samma människor som ser tillbaka på saker som hänt i de tidigare böcker. Alltså har jag, som inte läst de två tidigare böckerna, det lite svårt att hänga med, att få lära känna Cecilia, John och de andra. Kanske en del av anledningen till att jag har svårt att ta till mig boken.

Det är visserligen enkelt och Janouch väver in sina specialkunskaper gällande graviditeter och hur den kvinnliga kroppen fungerar på ett naturligt sätt i handlingen; unga kvinnor som inte vet om att de var gravida får barn, Cecilia tänker tillbaka på sina tidigare graviditeter.

Men samtidigt känns allt en liten smula sockersött och underbart, även om Cecilias problematik och kluvenhet inför graviditeten och framtiden. Kärlek, oro, vänskap och framför allt den moderliga instinkten. Med andra ord en chick-lit, fast för flerbarnsmammor.

Varenda kotte borde läsa Levengood

Och jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan digOch jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan dig
Mark Levengood
Piratförlaget (2010)

När Mark skulle födas frågade hans föräldrar sin son om han ville ha en lillebror eller lillasyster. Men Marks bror ville varken ha det ena eller det andra – han ville ha en kanin. Så när mamma kom hem med Mark blev han riktigt besviken. Han skulle ju få en kanin, inte en liten skrikande bebis. Som tur är blev Mark en snäll lillebror, som rätt ofta låtsades vara en kanin för att göra sin bror glad.

Det är inte heller vilken familj som helst som han lever i. Varje familj sägs ju ha sitt eget svarta får, men i Marks familj är det tvärtom. ALLA är svarta får, utom kusin Stefan. Han är framgångsrik designer och Marks mamma samlar på allt han designat. Så när han till slut designat en dildo tvingas Mark gå in och köpa den till sin mamma (i vuxen ålder, bör tilläggas), medan mamma står utanför dörren och talar om vilken färg hon vill ha.

Detta, i kombination med historier om taxichaufförer som slickar på bankomatkort, vem som egentligen ligger bakom de hembakade pepparkakorna, gravida nunnor, försök att jämföra Sveriges historia med Egyptens och mycket mycket mer, är vad Mark Levengood berättar om. Galna, konstiga, helknäppa, men mycket roliga saker som han varit med om under sitt liv. Han bjuder på sig själv och är inte rädd för att verka dum. Riktigt absurda händelser blandas med vardagliga, och ibland blir det riktigt filosofisk.

Som den del jag tycker allra bäst om. När Mark resonerar med sig själv om vad en liten kotte egentligen vet. Och jämför kotten som ramlar ner på hans motorhuv med människan. När kotten blivit mogen och uppfyllt sin uppgift släpper den taget. Men inte Mark; han är inte färdig att släppa grenen än på ett tag

Det enda jag skulle kunna tänka mig är lite bättre än att läsa boken, är att höra Mark läsa den. Hans varma, mysiga muminröst som berättar på det sätt som bara Mark kan. Det vore väldigt trevligt.