TidningsIda

– om böcker och språk

Bokutmaning mars – 14: En grön bok



Den finaste gröna bok jag äger.  Och jag gillade innehållet också. 

Bokutmaning mars – 3: Snyggast omslag

glasEtt av de snyggaste jag har i min bokhylla i alla fall.

 

Omslag som träffar rätt – eller helt fel

 

jerka

Så var det fredag igen (min sista på semestern) och därmed dags för Annikas bokbloggsjerka, som i dag handlar om utseende.

Två frågor till er som älskar bokomslag: Vilka bokomslag tycker du matchar bokens innehåll bäst/sämst? Vilket/vilka bokomslag tycker du bäst/sämst om och varför? 

För mig är inte bokomslag det allra viktigaste, men jag tycker ändå om fina böcker och det är klart att det är extra kul när de stämmer bra överens med innehållet och kan förmedla någon slags känsla om boken.

omslag

Pocketutgåvorna av Utvandrarserien tycker jag mycket om, dels för att de är så fina, men också för att de har så många olika små detaljer som knyter an till handlingen. Saker som inte säger någonting vid första anblicken, men som får en helt annan betydelse när man börjar läsa böckerna.

stolthetfordom

Annars tycker jag väldigt mycket om Kristina Ohlssons böcker. De säger inte jättemycket om innehållet, men de är heller inte fel ute.

Däremot fick jag en chock när jag såg omslaget till e-boksutgåvan av Stolthet och fördom. Vad sjutton är det här? Snacka om att träffa helt fel.

Det första intrycket

Helgen har sin egen lilla tradition i form av Annikas bokbloggsjerka. Utan den är helgen inte som den ska och den här helgen vill hon veta:

Jag hör till de få (vad det verkar i alla fall) som inte kunde bry mig mindre om en boks omslag och jag har verkligen försökt förstå varför så många älskar omslag så mycket att de faktiskt köper en bok enbart för att den har ett omslag som de gillar. Hör du till dem? Vilket är i så fall ditt favoritomslag i dag? Dela  med dig av en bild och förklara vad det är som gör just detta omslag så speciellt.

Om du ställer dig på min sida: berätta varför du inte ägnar bokomslag någon större uppmärksamhet.

Doktor glas – Hjalmar SöderbergAtt bokomslagen har stor betydelse tycker inte jag går att komma ifrån. Sen kan man alltid diskutera HUR viktiga de är och där tycker jag att det kan skilja sig. Det är sällan jag köper en bok enbart utifrån omslaget, men det kan få mig att gå vidare till baksidestexten. I slutändan är det alltid handlingen som får bestämma om det känns läsvärt eller inte. Men omslaget ger mig ett första intryck, planterar en tanke om huruvida det kan vara en läsvärd bok eller inte. Tråkiga omslag kan tyvärr göra att jag missar en bra bok, för kanske lyckades det inte få mig att gå vidare till baksidestexten.

Framför allt i en bokhandel där allting står uppradat bredvid varandra spelar omslaget roll. Inte om man bara ser ryggarna, men när det är nästan för många böcker att ta in blir det skönt att hitta någonting att vila ögonen på. Och om jag har kommit så långt så finns det en stor chans att omslaget har övertygat mig.

Sen vad som faktiskt är ett bra omslag är svårt att säga. Jag gillar enkla, men ändå fina omslag. Inte för mycket plottrigt och inte alltför mycket försök att skapa en omfattande bild av handlingen. Kanske är det därför jag gillar den nya pocketutgåvan av Doktor Glas så mycket (se bilden till höger). Jag älskar färgen och det subtila med enbart hatten i fokus. Plus typsnittet i titeln. Enkelt, men vackert.

 

Omslaget vinner över innehållet

Mordet i Eiffeltornet – Claude IznerMordet i Eiffeltornet
Claude Izner (2010)
267 sidor

Omslaget på Mordet i Eiffeltornet har lockat mig länge. Jag gillar det lite äldre, tecknade utseendet och hade verkligen hoppats att det dolde en modern Agatha Christie, fast i äldre tider. Men jag har lärt mig att man inte ska döma boken efter omslaget. Fast på ett annat sätt än vad man brukar säga. I det här fallet slår omslaget innehållet med hästlängder. Jag skulle gärna rama in det och ha på väggen, men det är definitivt inte en bok jag kommer läsa om. Jag vet inte ens om jag är speciellt sugen på att läsa fortsättningen.

Victor Legris är huvudpersonen, en bokhandlare som hamnar mitt i en serie mord när han börjar misstänka att det är hans käre plastpappa Kenji som har utfört dem. För att rentvå honom från de mystiska “bimord” som inträffar under världsutställningen i Paris försöker han lägga ihop ett och två och hitta den skyldige. Men det går inte jättebra för honom – tyvärr, både för honom och för läsaren. För det jag saknar är en smart ledare som kan få de små detaljerna att bli ett “aha” för läsaren. Jag vill kunna fundera själv, försöka klura ut vem som är mördaren. Men det låter inte “Claude Izner” mig göra, jag förstår inte sanningen förrän de sista sidorna.

Det är lite väl sent. Att det dessutom är alldeles för många personer att hålla reda på gör det ännu jobbigare för mig. Speciellt när alla är madame och monsieur och det bara är efternamnet som skiljer dem åt. Lite svårt och lite jobbigt. Så tyvärr är jag väldigt besviken, men större delen kanske beror på mina otroligt höga förväntningar. Men omslaget drar helt klart upp betyget, som annars hade blivit en etta. Jag får helt enkelt ställa boken synligt i en bokhylla i stället.