TidningsIda

– om böcker och språk

Segt, men välskrivet

Jag har bara läst den första av Twilight-böckerna, och föga förvånande så föll den mig inte alls i smaken. Jag är ju som bekant inget fan av varken varulvar eller vampyrer. Förutom det tyckte jag att den var dåligt skriven och att karaktärerna var klyschiga. Så jag fortsatte inte läsa.

Men när jag fick frågan om att läsa Stephenie Meyers thriller för vuxna – Kemisten – var jag ändå nyfiken och tackade ja. Och jag är lite kluven.

Boken handlar om en kvinna – det räcker att säga så, hon byter namn hela tiden genom boken – som tidigare arbetat med att hjälpa den amerikanska staten att förhöra misstänkta personer. Hon har gjort det med minst sagt annorlunda metoder, kemiska sådana som är oerhört plågsamma men effektiva. För några år sedan gick någonting fel och hon har sedan dess levt gömd. Men så plötsligt kontaktar hennes gamla arbetsgivare henne igen – de behöver hjälp med att förhöra en lärare som är inblandad i att planera att släppa ut ett virus som ska skada mängder av människor. Och av någon anledning tror hon på det och tar sig an uppdraget.

Nu till varför jag är kluven. Boken är betydligt bättre skriven än Twilight-böckerna (jag skriver så även om jag bara läst en, jag antar att alla är likadana) och Stephenie Meyer har lagt ner mycket tid på research för att kunna beskriva Kemistens arbete ordentligt, det märks. Men det är segt skrivet. Allt tar oerhört lång tid och det känns inte som att det händer så mycket. Det är långa 567 sidor.

Karaktärerna då? Jo, de kan väl sägas vara klyschiga igen, fast omvänt. Här är det den hårda kvinnan som egentligen inte vill ha någon nära sig som faller för den mjuka, perfekta mannen som är oerhört snygg och snäll. Det är kärlek vid första ögonkastet och allt annat kärleksklysch. Så nja. Men Kemisten är en tuff karaktär, hon är en annorlunda huvudperson som blir intressant.

Hade den inte varit så utdragen hade jag kanske tyckt om den. Men nu blir det lite för mycket av det mesta.

Kemisten
Stephenie Meyer
Albert Bonniers förlag (2016)
Inbunden – 567 sidor
Betyg: T T
Recensionsexemplar från förlaget

Läskigt bra skrivet

sjukasjälarÄnda sedan jag för många år sedan fick i uppdrag att recensera Kristina Ohlssons Tusenskönor i lokaltidningen har jag kastat mig över allt hon skrivit. Det är egentligen otroligt hur någon lyckas skriva så mycket, inom olika ämnen och lyckas så bra. Nu har jag visserligen inte läst hennes barnböcker, men jag vågar gissa att de är minst lika bra som hennes deckare för vuxna. Lägstanivån är helt enkelt väldigt hög.

Nu har hon gett sig in på området skräck. En genre som egentligen inte tilltalar mig det minsta, men eftersom det var just hon som skrivit var jag väldigt nyfiken. Och det är jag glad över.

Boken handlar om en hemsk händelse i Kristianstad. Allt började med att träd sattes i brand, sedan försvann någon i huset där det brunnit. Först en kvinna vid namn Lydia, sedan den unga kvinnan Fanny och slutligen Fannys före detta pojkvän Lukas. Med den skillnaden att Lukas lyckades ta sig tillbaka, dock utan minne. Orten har aldrig fått något svar på vad det egentligen var som hände och en del tror nog fortfarande att det egentligen var Lukas som gjorde det.

Fannys föräldrar får en stor roll. Framför allt hennes pappa Gunnar har svårt att glömma det som hänt och får ingen ro så länge han inte vet vad som hände hans dotter. När Lukas dessutom tio år efter att han lämnade sitt barndomshem dyker upp igen rivs såren upp på nytt och Gunnar kan inte låta bli att försöka ta reda på vad som hände.

Samtidigt återvänder också Fannys och Lukas barndomskompis David till Kristianstad. Tillsammans med sin gravida flickvän Anna har han köpt den gamla prästgården. Men Anna känner att allt inte är som det ska, det dyker upp mysiga tecken i huset, saker försvinner och hon hör röster. Vad är det egentligen som hänt i huset?

Den spöklika, skrämmande spänningen finns där från början. Men den är av varierande karaktär. I början skrivs den läsaren nästan för mycket på näsan, man ska helt enkelt tycka att det är otäckt. Men sedan blir det mer lagom, varje liten grej Anna är med om är obehaglig, det finns ingen logisk förklaring. Samtidigt hoppas jag, som inte gillar övernaturliga saker, hela tiden på att just få en logisk förklaring.

Att Kristina Ohlsson kan skriva så att det blir spännande är det ingen tvekan om. Jag kan helt enkelt inte sluta läsa, jag vill veta vad det egentligen är som händer. Samtidigt har hon lyckats skapa intressanta personer, framför allt är hennes beskrivning av Gunnar och hans sorg väldigt nära och stark. Det tar ett tag innan man får grepp om en del av de andra, men det visar sig att det ska vara så. Vilka de är och varför de agerar som de gör faller på plats allt eftersom.

Men – och det är tyvärr ett ganska stort men – så känns slutet överdrivet och hoprafsat. Nästan lite i Kepler-stuk. Synd, för annars hade det här varit fruktansvärt bra.

Sjuka själar
Kristina Ohlsson
Förlag: Piratförlaget (2015)
Typ och sidor: E-bok – 381 s
Betyg: T T T
Recensionsexemplar

Efterlängtad uppföljare som nästan klarar förväntningarna

lotus-bluesJag blev stormförtjust i Kristina Ohlssons nya deckarserie när jag läste Lotus blues. Och att avsluta på ett sådant sätt att jag genast började längta efter del två var både effektivt och elakt.

Så jag blev överlycklig när jag till slut fick kasta mig över Mios blues. Förväntningarna var skyhöga. Om den klarade dem? Nästan.

För Kristina Ohlsson kan verkligen det här med spänning. Jag klarar inte av att lägga ifrån mig Mios blues alls. Jag vill verkligen veta var den lille Mio egentligen har tagit vägen – och på vilket sätt advokaten Martin Benner själv hör ihop med den mystiska personen om Sarah och den konstiga Lucifer. Så spänningen jag vet sedan tidigare att jag ska få gör mig inte besviken.

Däremot tycker jag att det ibland blir lite för mycket amerikansk thriller mot vad jag hade väntat mig. Lite väl skruvat. Emellanåt bara spännande och trevligt, men stundtals alldeles för mycket. Så hon balanserar på gränsen till att bli för överdriven, men efter mycket funderande tycker jag att hon håller sig på rätt sida.

Och Martin är en intressant person. Långt ifrån enkel, långt ifrån svartvit. Ganska skönt i den här deckarvärlden där poliser är huvudpersoner och ofta helt lever upp till den förväntade rollen.

Plus att jag tycker att det är briljant att sammanfatta Lotus blues i början av Mios blues. För jag kom ärligt talat inte ihåg allting när det gått ett tag sedan första boken kom och då var det väldigt tacksamt att få börja på det sättet.

T T T
Titel: Mios blues
Författare: Kristina Ohlsson
Förlag: Piratförlaget (2015)
Typ och sidor: Inbunden – 389 sidor
recensionsex

Inte något som stannar kvar

tusen-tranorEn regnig kväll råkar Eva av misstag köra på Amos. Hon vet inte vem han är, men tar med honom till sin övernattningslägenhet för att han ska få en chans att återhämta sig. Sedan räknar hon med att han ska försvinna därifrån, men i stället börjar de prata med varandra och Eva får höra hela historien om hur Amos flytt till Sverige och om livet som papperslös i Europa.

Tidvis är Amos historia riktigt berörande. Men långt ifrån hela tiden. Det här är ingen bok som fastnar i mig, utan känns snarare som bara en i mängden. Jag vet att boken hyllats på flera andra håll, men trots att ämnet egentligen är viktigt och borde lyftas fram är det ingenting jag kommer att komma ihåg speciellt länge. Det var helt enkelt inte en bok för mig.

T T
Titel: Tusen Tranor
Författare: Ann Lagerhammar
Förlag och år: Forum 2014
Typ och sidor: Inbunden – 262 sidor

Vackert omslag med tänkvärt innehåll

 

mittlivochjagDen gröna färgen, de sirliga vita detaljerna och den fina texten gör att jag tycker att det här är en bokrygg och ett omslag som är väldigt vackert. Jag får lite känslan av att det ska vara en klassisk kärleksroman, kanske någonting av Jane Austen i nyutgåva (om det inte varit så att det stod Cecelia Ahern på det såklart).

Därför är det roligt att det innanför det här romantiska, vackra omslaget döljer sig en både rolig och tänkvärd roman. Lucy är en ung kvinna som har fullt upp med jobbet hon inte gillar, vänner hon har en komplicerad relation till, sin konstiga familj och en relation hon både vill och inte vill glömma. Allt detta gör att hon lever i ständig förnekelse över hur hennes liv egentligen är. Därför dimper det plötsligt ner ett brev med information att hon har ett möte med sitt liv. Nyfiken som hon är bestämmer hon sig för att träffa sitt liv, och han visar sig vara en dyster, grå man som inte ser ut att må speciellt bra. Han slår följe med henne och nu gäller det för Lucy att försöka ta tag i sitt liv och de lögner hon lever i.

Även om det till största delen är komiskt så finns det också mycket att tänka på. Vad är egentligen viktigt i livet och vem tjänar på att man undanhåller saker? Skratta och tänk till när du läser. Och njut såklart av det vackra omslaget.

T T T T
Titel: Mitt liv och jag
Författare: Cecelia Ahern
Förlag och år: Bazar förlag 2014
Typ och sidor: Danskt band – 397 sidor

Den här recensionen publicerades först i Barometerns Bonus Weekend, under temat böcker med vackra ryggar.

Trevligt i brevlådan

coelho

Det är alltid lika kul att komma hem och hitta annat än reklam i brevlådan. Men det är lite extra kul när det är ett brunt paket som nätt och jämnt går in och som sedan visar sig innehålla en bok. Just ett sådant paket låg i min brevlåda i går och gissa om jag blev glad när jag såg att det innehöll ett recensionsex av Paulo Coelhos nya Otrohet.

Jag har bara läst ett par böcker av Coelho tidigare, men självklart gillat dem. Och så blev jag helt fascinerad av honom när jag på Bokmässan förra året lyssnade på en intervju med honom via Skype på Digitala torget. En oerhört intressant människa med annorlunda sätt att se på det här med upphovsrätt och vem som har rätt att dela vad i dagens samhälle.

Så det här kommer nog att bli en mycket trevlig helg (eller fredagkväll eller liknande).

Väntade och överraskande paket

paket

De senaste två dagarna har varit mycket bra på postfronten. Inte mindre än tre olika paket har trillat ner i min brevlåda, två som jag visste skulle komma och ett som jag hade glömt bort att det skulle komma. Båda böckerna är recensionsex, det ena från Forum och det andra från Atrium.

Och så kom då mina knappar som jag beställt för att kunna ha på mig på Bokmässan. Men de blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, så jag får se om jag kanske gör om dem. (Den lilla texten är i princip omöjlig att läsa)

Ett trevligt välkomnande

bazarpaket

Det är alltid trevligt att komma hem igen när man har varit borta ett par dagar. Men frågan är om det inte är ännu trevligare när man kommer hem och upptäcker att det ligger någonting mer än bara reklam i brevlådan. Det hände nämligen mig i går; ett fint litet paket från Bazar förlag låg och väntade på mig där jag kom med all min packning.

I paket fanns pocketboken Senor Peregrino av Cecilia Samartin, den inbundna Dålig karma av David Safier och så en katalog över förlagets höstutgivning. Tack så mycket för det!

En helt absurd historia

Fallet Thomas Quick – Hannes RåstamFallet Thomas Quick: Att skapa en seriemördare
Hannes Råstam
Ordfront 2012
Inbunden – 401 sidor

Historien om hur Thomas Quick (Sture Bergwall) kunde erkänna ett trettiotal mord och sedan dömas för åtta av dem är helt absurd. Något som hade kunnat vara en skönlitterär historia, påhittad av någon duktig deckarförfattare. Men frågan är om det ens då hade känts helt trovärdigt. Nu gör det definitivt inte det. Jag blir mest arg och irriterad över hur poliser, förhörsledare och psykologer kan göra så här mot människor; mot Quick, mot sig själva, mot Sverige – men framför allt mot offrens anhöriga. För med det material som Hannes Råstam presenterar känns det ganska tydligt att Quick om och om igen leddes in på spår som de ville ha honom på. Inte som han visste om för att han varit där, utan för att de berättats för honom eller för att han hade läst om dem.

Hannes Råstam har gjort ett enormt bra arbete med att gå igenom all fakta som finns om Quick-fallen och sammanställa dem på ett sätt som man förstår. Jag är för ung för att minnas när hela Quick-karusellen drog i gång, men de senaste åren har jag varit intresserad av det som hänt i samband med att han begärt resning. Dock kan jag inte säga att jag har haft koll på vad som hände i varje enskilt fall. Och det behöver man inte heller ha för att läsa boken. Snarare tvärtom. Råstam börjar med att presentera alla mord Quick dömdes för lite kortare, för att senare gå in mer på djupet. Bra, och precis vad som behövs. Om man redan känner att man kan historien är det möjligt att det blir lite tjatigt, men annars är det utmärkt tänkt.

Det är synd att Hannes Råstam gick bort i januari i år. Det hade varit så intressant om han kunnat fortsätta följa Quick till den dagen allt det här tar slut (om det tar slut? Det känns ändå som att mycket tyder på det), genom alla resningsansökningar. Tyvärr blir det inte så. Men det här är ändå en historia värd att läsa, för det påminner verkligen inte om någonting annat, varken fakta eller fiktion. Och det hemskaste av allt är att på grund av allt det här går ju faktiskt de verkliga mördarna fria…

Hopplöshet högt upp

Paradisoffer – Kristina OhlssonParadisoffer
Kristina Ohlsson (Piratförlaget 2012)
Inbunden – 403 sidor
(dock stark trea)

Från det att jag 2010 fick Tusenskönor i min hand har jag varit fast. Kristina Ohlsson lindade mig runt sitt lillfinger och fick mig att hela tiden gapa efter mer. Då hade jag tur – den första boken Askungar hade redan kommit ut och var bara att hugga tag i. Sedan dess har jag tvingats vänta och längta på uppföljarna, först Änglavakter och nu slutligen Paradisoffer.

Några år har gått och Fredrika Bremer är numera både tvåbarnsmamma och gift med sin äldre älskare Spencer. Livet hos polisen har hon lämnat bakom sig, i stället är det numera hos justitiedepartementet hon arbetar. Alex Rechts polisteam finns inte längre och Peder Rydh är ute ur historien efter vad som hände i den tidigare boken. Ingenting är alltså vad det en gång var, vilket delvis känns skönt men delvis också lite sorgligt.

När en mystisk person bombhotar fyra skilda platser i Stockholm inför en debatt om invandring korsas Fredrikas och Alex vägar igen. Men ännu tydligare blir samarbetet dagen därpå när ett plan på väg från Arlanda till New York bombhotas. Terroristernas krav är två; släpp Zakaria Khalifi som ska utvisas från Sverige och lägg ner det amerikanska fängelset Tennyson Cottage i Afghanistan. Annars sprängs de 400 passagerarna i luften. Men hur hänger de båda kraven ihop? Alex Recht blir ansvarig hos polisen och får samarbeta nära med Säpos Eden Lundell – en helt underbar karaktär. Hon är en stark kvinna som inte låter sig hunsas med, men som man samtidigt får veta är ganska bräcklig. Mänsklig, helt enkelt. Även Fredrika hamnar nära de två då hon får i uppdrag att rapportera vad som händer till sitt departement. Men tiden är knapp, innan bränslet tar slut ska kraven ha tillmötesgåtts. Och det förstår ju vem som helst att de inte kommer att göra…

Paradisoffer är så annorlunda mot de tidigare böckerna att jag först blir besviken. Inledningen präglas av så mycket fakta att jag tröttnar lite, men som tur är tar det sig senare. Historien blir dock aldrig riktigt densamma när Fredrika inte längre jobbar för polisen och jag kan sakna den vanliga deckarspänningen. Men Kristina Ohlsson lyckas verkligen bygga upp en stark känsla av hopplöshet; hur räddar man ett plan som befinner sig mitt ute i ingenstans högt upp i luften? Resonerar USA rätt när de ställer 400 liv mot tusentals? Och det går nästan inte att undgå att bli lite, lite flygrädd. Hjälplösheten hos besättningen är otäck och gör det hela otroligt verkligt.

Kristina Ohlsson skriver själv i efterordet att hon ville göra någonting annat den här gången och det har hon verkligen gjort. Hon har delvis lyckats, för jag läser vidare utan att kunna sluta, men delvis också misslyckats. Den här boken känns inte riktigt lika välskriven som de tidigare och jag tycker inte om hur hon väljer att avsluta allting – det blir för snabbt. Men är det någonting hon kan så är det att skapa trovärdiga, verkliga karaktärer. Jag hoppas verkligen att hon väljer att låta Eden Lundell vara med mer i framtiden. För att det blir fler böcker bara räknar jag med. Och jag tänker börja längta redan nu.