TidningsIda

– om böcker och språk

Förväntningarna krossas

Bara du finns – Jenny HolmbergBara du finns
Jenny Holmberg (2012)
Massolit förlag
Inbunden – 323 sidor

Anna och hennes son Benjamin är för första gången på många år tillbaka i sin hemstad. En stad där någonting hemskt hände, kopplat till en viss person, och som fick henne att lämna staden och allt sedan dess lämna den ena staden efter den andra. Men nu hoppas hon att hon tack vare tiden och sitt nya lärarjobb ska vara stark nog att slå sig till ro i det som en gång var hemma igen. Och allt går bra. Hon trivs på jobbet och kommer mycket snart att engagera sig i en av sina elever, Nike. En kille som är allmänt omtalad som en bråkstake och problematisk. Men Anna ser att det finns någonting annat i honom och att någonting gömmer sig bakom den tuffa attityden. Snart kommer de varandra nära och kommer att betyda oerhört mycket för varandra.

Till en början är Jenny Holmbergs debuthistoria varm och berörande. Annas djupa hemlighet berör även innan man som läsare får veta vad det är och när allting klarnar får man bara ännu större känsla för henne. Nikes fascination för sin lärarinna känns trovärdig, men jag känner mig emellanåt lite tveksam till hur deras relation utvecklar sig. Förmodligen är det möjligt, men allt löser sig lite för bra. För att förstöras lite för enkelt igen. Jenny Holmberg bygger upp en hel del förväntan – och följer sedan inte upp dem. Till exempel finns en parallell historia som jag hela tiden väntar mig ska få en stor betydelse. Den slår sig till slut in i historien om Anna och Nike, men tar inte alls den plats jag hade väntat mig. Och därför blir jag en aning besviken på alltihop. Liksom hur hon slutar hela historien. Det absoluta slutet är dock snyggt ihopknutet med början.

En modig fjäril

Fjäril i koppel – Zinat PirzadehFjäril i koppel
Zinat Pirzadeh (2011)
288 sidor

“Bli aldrig en fjäril i koppel”. De orden fastnar i den unga iranska Shirin. Och ändå är det just vad hon blir den dag hon blir bortgift. Han är visserligen soldat och stilig, men inte speciellt trevlig och har för vana att misshandla Shirin både fysiskt och psykiskt. En dag bestämmer hon sig för att lyssna på orden som fortfarande ekar i hennes inre. Den här unga fjärilen ska minsann få flyga fritt tillsammans med sitt barn.

Och det är där boken både börjar och slutar. Shririn lämnar sin man i Teheran för att fly tillsammans med sin dotter. Däremellan finns tillbakablickar till hennes liv, uppväxten från ett lyckligt, obekymmersamt barn till en ung kvinna som helt plötsligt måste ta ansvar för sina handlingar. Allt som varit fritt att göra blir helt plötsligt förbjudet. Hon får inte längre leka med sin bäste vän, eftersom han är pojke. Och inte göra si och inte göra så.

Men Shirin är modig och vågar göra saker som hon inte får. Det går inte alltid så bra, men hon står för vad hon tycker. Det har hon gjort ända sedan hon varit liten och hon är intresserad av att lära sig nytt. En modig liten fjäril som inte förstår varför hon inte ska få göra samma saker som pojkarna.

Det finns mycket sorg, smärta och elakhet i boken. Men det finns också mycket hopp och glädje. Och humor. Zinat Pirzadehs debut är en underbar blandning av ett enkelt men ändå fint språk och alla de andra bitarna. Alla känslor finns representerade. Jag beundrar Shirin, vars historia till mångt och mycket är Zinats egen. Hon är modig och stark. Och boken säger så mycket, inte bara om det iranska samhället. I många fall känner man även igen sig i vårt svenska liv. Hur vi ser på varandra och hur livet kan förändras.

I början blev jag lite besviken på att det inte var mer om själva livet med mannen och rymmen bort från livet med honom. Men så här i efterhand är jag glad att det inte var det. Det andra; känslorna, den lilla flickans tankar, den unga kvinnans förstånd säger så otroligt mycket mer och ger läsaren en stark upplevelse. Jag hoppas verkligen att Zinat planerar att skriva fler böcker som följer i samma spår.

Men – strunta i att göra vissa delar kursiva då. Det fungerar precis lika bra ändå.

Från lagom till… för mycket

Offerrit
Johannes Källström
Massolit förlag (2010)

En stad med nedläggningshotade företag som bestämmer sig för att ge folk livslusten och kämpargnistan tillbaka. Den förlorade sonen som ska rädda alltihop. Och en massa människor som planerar hans återkomst, och försvinner.

I korta drag handlingen i Offerrit. Svårare än så behöver det egentligen inte vara. Herr Vigelius, den förlorade sonen, för helt klart med sig något skumt till staden. Frågan är om det verkligen är han som är orsaken till att en amerikan hittas död och flera högt uppsatta personer i kommunen försvinner en efter en. Men om det inte är han, vem skulle det då vara? Och varför vill inte Svea, kommunens “president”, se sanningen i vitögat och lägga ner satsningarna på hans hemkomst?

Ja, den inledningen får till och med mig intresserad av boken igen. Även om jag just författade den själv. För det är det som är det bra med boken. Att den hade kunnat vara bra. Kanske är jag bara kräsen, eller också är det här mest konstigt. Om det hade varit en “vanlig” deckare hade det kanske kunnat fungera. Om det inte hade varit så mycket övernaturliga varelser som figurerar här och där. Som man dessutom inte riktigt förstår om de verkligen är övernaturliga eller om allting helt enkelt har en logisk förklaring.

Jag hoppas att det ska få en naturlig förklaring. Men det får det inte. Och jag accepterar det, för det är en sådan bok, även om det kanske inte är min kopp te. Dock hade jag kanske kunnat tycka om det om vissa andra förutsättningar varit annorlunda.

Till exempel har jag svårt att hålla reda på alla människor som figurerar hit och dit. Vem är vem? Och vem gör vad? Nej, det blir för rörigt. Framåt sista kapitlet börjar jag kunna hålla reda på de viktigaste, men det finns fortfarande namn som bara snurrar ihop sig för mig.

Plus att boken är skriven på ett sätt som känns lite annorlunda. Jag gillar inte riktigt sättet. Speciellt inte hur dialogerna skrivs. Det blir svårt för mig att ta till mig. Jag har svårt att ta till mig hela boken.

af Ugglas förvånade mig

Hjälp, vem är jag? – Caroline af Ugglas och UKONHjälp, vem är jag?
Carolina af Ugglas & UKON
Piratförlaget (2010)

Självklart tycker jag att jag är speciell. Har ett starkt ego. Jag är mitt eget universums centrum. Men är det så för alla? Då är kanske jag inte så speciell? Eller så är alla speciella! Så vad fan skulle jag skriva om?

Så skriver Caroline af Ugglas i inledningen om att hon blev kontaktad och ombedd att skriva en bok. Så småningom föddes idén att hitta en psykolog, ha en rad sessioner som spelas in och till slut göra en bok av det. Efter några misslyckade försök träffade hon på psykologen och poeten Ulf Karl Olov Nilsson (UKON) som tyckte att det var en intressant tanke.

Boken är alltså deras terapisamtal. En timme gånger tolv tillfällen, varje gång med ett eget tema. Caroline pratar om hur hon som barn/ung tyckte om att provocera; reta grannarna, förstöra saker, hur hon uppfattar sitt kändisskap, vad kärlek är, hur mycket Melodifestivalen betyder, om sina tvångstankar (som att slänga ut små barn från balkonger) och mycket mycket mer.

Det är helt enkelt en självbiografi, fast i en helt annan form. En intressant form, jag trodde från början att det skulle vara svårläst och irriterande. Men jag tycker att det blev ganska bra. Det är inte alls svårt att hänga med i vem som säger vad, och hade jag bara vetat hur UKON pratar hade jag hört också hans röst i mitt huvud.

Något som jag dock inte riktigt förstår mig på är UKON:s och Carolines kommentarer i slutet av varje kapitel, där de skriver om vad de har pratat om. UKON:s delar blir för det mesta bara en sammanfattning av det som sagts. Jag antar att tanken är att han ska analysera henne och försöka konstatera saker, men jag tycker inte att det fungerar alls. Jag har svårt att hålla koncentrationen och blicken kvar vid just de sidorna.

Jag är inte Caroline af Ugglas största fan, men hon har helt klart stigit en smula i graderna efter att jag läst boken. Jag “förstår” hur hon funkar, åtminstone kan jag tänka mig in lite i hennes huvud. Tvångstankarna är helt absurda och de kommer jag aldrig att förstå, liksom varför hon egentligen betedde sig så elakt som hon gjorde som ung. Men jag tycker att jag lär känna henne lite. Hon vet inte vem hon är, men på något sätt tycker jag ändå att hon har en väldig självinsikt och har lärt sig vad som funkar och inte för henne. Hon står för det hon tycker och det är imponerande, speciellt när hon lever i en så ytlig och förutbestämd värld som musiken.

Boken är lite lång kanske, det blir lite svårt att tycka om sättet den är skriven på så länge. Men det är annorlunda, och framför allt därför som jag fortsätter läsa och vill veta vad de ska komma fram till.

Oerhört känslosamt och hemskt

Bara ett barnBara ett barn – Malin Persson Giolito
Malin Persson Giolito
Piratförlaget (2010)

Karin misstänker att något inte riktigt står rätt till med hennes åttaårige elev Alexander. Han är våldsam och elak, men samtidigt verkar saker och ting inte riktigt vara som de ska på hemmaplan.

En dag upptäcker hon brännmärken efter cigaretter på Alexanders armar och det blir droppen som får bägaren att rinna över. Hon tar med sig den lille, tyste pojken till sjuksköterskan och blir förskräckt över vad hon får se. Det visar sig att hela hans kropp bär spår efter en grym och förmodligen regelbunden misshandel.

Kontakt tas med soc och Alexander får inte åka hem till sin mamma Linda igen. I stället placeras han i tillfälliga fosterhem. Sophia Weber, jurist med vana av att ha hand om fall där barn är inblandade, blir utsedd till hans företrädare och kämpar med att försöka förstå sig på den här konstiga pojken, med svår bakgrund och som vägrar berätta någonting för någon. Vem är han och vad har han egentligen varit med om?

Malin Persson Giolito målar upp en hemsk historia om ett barn som inte var önskat, en mamma som gjort allt hon kan för att lura omgivningen att tro att allt är som det ska och ett samhälle som inte riktigt har makten att göra någonting utan bevis.

Vem skapar egentligen en människa? Hur blir hon till den hon är. Frågor som uppväxtens betydelse, föräldrarnas roll och hur man kan hjälpa någon som varit med om något hemskt är ständigt närvarande i boken. Till och från dyker delar ur mammans historia upp, berättat med hennes egna ord, ur hennes perspektiv. Och det får mig att tänka att det kanske finns människor som inte borde ha rätt att ha barn. Hennes tankar är grymma och gör ont i en när man läser dem. Hur kan man se ett litet hjälplöst barn som något ont?

Det är känslosamt, jobbigt och upprörande. Det hade lika gärna kunnat vara en helt sann historia. Det hade kunnat finnas närmare än vad man tror.

Chick-lit för flerbarnsmammor

HittebarnetHittebarnet - Katerina Janouch
Katerina Janouch
Piratförlaget (2010)

Barnmorskan Cecilia Lund har hämtat sig efter vad som hänt henne den senaste tiden. Hon börjar bli som vanligt igen efter våldtäkten och hon har hittat tillbaka till sin man John igen, efter en period av ordentliga problem.

Men samtidigt finns en annan man i hennes tankar; en man som dök upp i samband med våldtäkten och när hon var singel under den där hemska, problematiska tiden. Som om det inte vore nog upptäcker hon dessutom att hon är gravid, med sitt och Johns femte barn. Fembarnsmamma! Nog för att hon älskar barn, men hur ska det gå till?

En kväll när Cecilia tagit ett extrapass på förlossningen händer det som gett upphov till bokens titel. Någon har lämnat en två dagar gammal flicka på trappan. Vilka är föräldrarna? Varför har hon lämnats det? Cecilia berättar i intervjuer och teve om den upphittade flickan. Och helst av allt vill hon bara ta med henne hem själv. Men hur skulle det gå till?

”Hittebarnet” är Katerina Janouchs tredje bok om barnmorskan Cecilia Lund. Den fortsätter en tid efter att den andra slutar, och det är samma människor som ser tillbaka på saker som hänt i de tidigare böcker. Alltså har jag, som inte läst de två tidigare böckerna, det lite svårt att hänga med, att få lära känna Cecilia, John och de andra. Kanske en del av anledningen till att jag har svårt att ta till mig boken.

Det är visserligen enkelt och Janouch väver in sina specialkunskaper gällande graviditeter och hur den kvinnliga kroppen fungerar på ett naturligt sätt i handlingen; unga kvinnor som inte vet om att de var gravida får barn, Cecilia tänker tillbaka på sina tidigare graviditeter.

Men samtidigt känns allt en liten smula sockersött och underbart, även om Cecilias problematik och kluvenhet inför graviditeten och framtiden. Kärlek, oro, vänskap och framför allt den moderliga instinkten. Med andra ord en chick-lit, fast för flerbarnsmammor.

Huss, Huss – vad tycker jag egentligen?

Den som vakar i mörkretDen som vakar i mörkret – Helene Tursten
Helene Tursten
Piratförlaget

En kvinna hittas på en kyrkogård i Göteborg; invirad i plast och ordentligt strypt med ett blått snöre, ett sånt som man hänger tvätt på. Några dagar senare hittas en kvinna till, i samma ålder, på samma sätt fast på en annan kyrkogård.

Båda kvinnorna hade ett par dagar innan mordet fått en vit krysantemum lämnad på dörrhandtaget. Och foton hemskickade, där de sitter tillsammans med en man och äter eller pratar.

Problemet för Irene Huss och de andra är att det inte verkar finnas någon som helst logik i morden. Varför har de blivit mördade? Vad är egentligen den gemensamma nämnaren? Vem är mördaren?

Samtidigt blir Irene Huss själv rejält skrämd. Någon har gått i hennes rabatter, flyttat trädgårdssoffan och lämnat hemska tecken i brevlådan. Har det något med morden att göra?

Den nionde boken om kriminalinspektör Irene Huss håller ett högt tempo och det dröjer länge innan spaningsgruppen gör några framsteg i sökandet efter den skyldige. Men det är lätt och flyter på. Handlingen rör sig och man följer enkelt med. Man behöver inte tänka på att vända sidorna; korta, händelserika kapitel gör att boken i princip läser sig själv.

Har du inte läst någon av de tidigare böckerna? Det hade inte jag heller innan jag tog upp den här. Så strunta helt enkelt i det, det går helt klart att läsa den här ändå. Det är skönt att slippa reflektioner som påpekar vad som hänt i de tidigare böckerna och enkelt att hänga med, även som nybörjare på Irene Huss.

Dock är det något som gör att det knyter sig mellan mig och boken. Som gör att vi hamnar på lite avstånd. Och jag har lite svårt att sätta fingrarna på vad det är. Det är inte rytmen, inte spänningen och inte trovärdigheten. Men något gnager inombords, och den kommer inte att hamna bland mina absoluta deckarfavoriter. Tyvärr.

Men Helene Tursten skriver levande och enkelt. Att efter åtta böcker fortfarande lyckas skapa spänning och trovärdighet som om det vore första eller andra gången, i den nionde, är en konst. Väl värd en eloge.

Varenda kotte borde läsa Levengood

Och jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan digOch jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan dig
Mark Levengood
Piratförlaget (2010)

När Mark skulle födas frågade hans föräldrar sin son om han ville ha en lillebror eller lillasyster. Men Marks bror ville varken ha det ena eller det andra – han ville ha en kanin. Så när mamma kom hem med Mark blev han riktigt besviken. Han skulle ju få en kanin, inte en liten skrikande bebis. Som tur är blev Mark en snäll lillebror, som rätt ofta låtsades vara en kanin för att göra sin bror glad.

Det är inte heller vilken familj som helst som han lever i. Varje familj sägs ju ha sitt eget svarta får, men i Marks familj är det tvärtom. ALLA är svarta får, utom kusin Stefan. Han är framgångsrik designer och Marks mamma samlar på allt han designat. Så när han till slut designat en dildo tvingas Mark gå in och köpa den till sin mamma (i vuxen ålder, bör tilläggas), medan mamma står utanför dörren och talar om vilken färg hon vill ha.

Detta, i kombination med historier om taxichaufförer som slickar på bankomatkort, vem som egentligen ligger bakom de hembakade pepparkakorna, gravida nunnor, försök att jämföra Sveriges historia med Egyptens och mycket mycket mer, är vad Mark Levengood berättar om. Galna, konstiga, helknäppa, men mycket roliga saker som han varit med om under sitt liv. Han bjuder på sig själv och är inte rädd för att verka dum. Riktigt absurda händelser blandas med vardagliga, och ibland blir det riktigt filosofisk.

Som den del jag tycker allra bäst om. När Mark resonerar med sig själv om vad en liten kotte egentligen vet. Och jämför kotten som ramlar ner på hans motorhuv med människan. När kotten blivit mogen och uppfyllt sin uppgift släpper den taget. Men inte Mark; han är inte färdig att släppa grenen än på ett tag

Det enda jag skulle kunna tänka mig är lite bättre än att läsa boken, är att höra Mark läsa den. Hans varma, mysiga muminröst som berättar på det sätt som bara Mark kan. Det vore väldigt trevligt.

Underbart, Kristina Ohlsson!

TusenskönorTusenskönor – Kristina Ohlsson
Kristina Ohlsson
Piratförlaget (2010)

Ali sitter på ett flyg till Sverige från Irak, bort från allt det hemska, på väg mot hopp och en ljus framtid. Visserligen måste han uppfylla några krav till innan han är helt välkommen i Sverige, men det ska nog gå fort.

En kvinna rör vid sitt halsband. Hon befinner sig på ett kontor i Thailand och runt halsen finns ett USB-minne med allt material hon samlat på sig. Snart så, snart, riktigt snart, är hon färdig och har allt hon behöver. Pappa ska bli så nöjd.

Ett äldre par hittas döda i en lägenhet i Stockholm. Skjutna, självmord. Bredvid ligger nämligen en lapp om att mannen efter att ha mottagit beskedet att hans ena dotter dött av en överdos bestämt sig för att han och hans fru inte kunde leva längre. Men vännerna som hittat paret vill inte tro på det.

En ung man hittas påkörd, överkörd, med små lappar i fickan. Lappar med kartor och texter på arabiska. En olycka?

Höggravida Fredrika Bergman får tillsammans med de andra på sin specialrotel de här uppdragen på halsen. Samtidigt som graviditeten plågar henne och hon inte kan sova. Men hon jobbar på ändå, är fast övertygad om att allting hänger i hop på något sätt. För så måste det väl vara?

Parallellhistorier är inte alltid min grej. De är ofta helt fel gjorda och kopplingarna blir långsökta. Men inte i Kristina Ohlssons fall. Snarare tvärtom. Det är de parallella historierna, världarna, som ger liv åt historien. Som gör att jag helt enkelt inte kan slå bort blicken och lägga ihop boken, även om andra saker kallar. Jag som läsare får vara med i lösningen, jag kan fundera själv och försöka klura ut hur allt hänger ihop. (Vilket jag kan vara lite stolt över och säga att jag misstänkte någonstans vid halva boken)

Det är spännande, på riktigt. Inte klyschigt, utan lite mer som en äkta deckare ska vara. Inga överdrivna mord utan motiv, allting har en förklaring och får också sin förklaring på slutet. Precis som det ska vara.

Kristina Ohlsson kan konsten att låsa fast sin läsare vid sidorna.