Recension: Jag fann dig av Lisa Jewell

Read More
Foto: Piratförlaget

En dag hittar den ensamstående mamman Alice en man på stranden. Han sitter i regnet och stirrar ut över vattnet, utan att göra någonting. Hon kan inte låta bli att gå fram till honom och det visar sig att inte heller han har en aning om vad han gör där. Han verkar ha tappat minnet helt och hållet – han vet inte ens vem han är. Alice förbarmar sig över honom och tar med honom hem. Kanske kan hon hjälpa honom att minnas?

Samtidigt är den unga kvinnan Lily helt förstörd eftersom hennes man Carl är spårlöst försvunnen. De är nygifta och han skulle aldrig lämna henne, men ändå har hon svårt att bli tagen på allvar av polisen och bestämmer sig för att försöka hitta honom på egen hand. Någonting måste ju ha hänt om han inte kommer hem till henne.

Alice och Lilys historier varvas med en tillbakablick på någonting som hände för drygt 20 år sedan i den lilla orten där Alice bor. Man förstår snabbt att den såklart hänger ihop med mannen utan minne på något sätt, men inte exakt hur eller vem i den historien som han faktiskt är. Det gör att det som egentligen bara är en vanlig roman även blir spännande och gör att man inte kan sluta läsa.

Det är en välskriven historia och det märks att Lisa Jewell har lagt ner tid på då-historien. Den är snäppet bättre än nu-delen, även om båda haltar lite på slutet. Det är som att hon kom på att det börjar bli dags att avsluta och försöker knyta ihop säcken lite för snabbt. Men vägen fram dit är helt klart läsvärd.

Jag fann dig
Lisa Jewell
Printz Publishing (2017)
Betyg: 3
—————
Läst som: Ljudbok
Uppläsare: Maria Lyckow
Längd: 9 timmar och 20 minuter

Svåra dilemman

Read More

Fiona Maye är domare specialiserad på familjerättsliga fall. Hon dömer i situationer där familjens intresse på olika sätt står emot barnets, det kan till exempel vara på grund av religiösa skäl. Och det är det i just det aktuella fall som boken kretsar kring. Ett 17-årigt Jehovas vittne har insjuknat i leukemi och sjukhuset vill ge honom en blodtransfusion för att han över huvud taget ska kunna ha en chans att överleva, men religionen förbjuder det. Föräldrarna vägrar låta honom få transfusionen och han själv hävdar att han vet vad det innebär att inte ta emot den och att det är Guds mening att han ska klara sig utan någon annans blod i sin kropp. Inte helt enkelt, men Fiona gör allt hon kan för att döma så rättvist som möjligt.

Samtidigt slåss hon med problem på hemmaplan (som alltid i romaner). Hennes man börjar tröttna och vill testa någonting nytt, men utan att för den skull lämna sin fru. Långt ifrån okomplicerat i Fionas värld.

Jag är helt ointresserad av Fionas problem på hemmaplan, men hennes jobb och det specifika fallet är oerhört intressanta. Jag fascineras över hur man orkar ha ett sådant jobb och hur man kan göra det utan att förgås av tankar på hur det hade blivit om man hade dömt på ett annat sätt. Hur man kan stänga av när fallet är klart – om man nu verkligen kan det.

Det är många intressanta moraliska dilemman att ta ställning till och det är bokens styrka. Jag blir dock skeptisk till när Fiona blir lite för personligt inblandad, men tvingas inse att författaren har en tanke med det. Även om jag inte riktigt gillar den hela vägen.

Domaren
Ian McEwan
Förlag: Brombergs (2015)
Typ och sidor: Pocket – 256 sidor
Betyg: 3

Väl värd att vänta på

Read More
Foto: Etta

Ända sedan jag först läste om Disclaimer av Renée Knight har jag velat läsa den. Men ibland blir saker och ting inte som man tänkt sig och det drog ut på tiden. Och ju fler dagar som gick, desto mer orolig blev jag över att bli besviken. Men jag oroade mig helt i onödan.

Catherine har börjat läsa en bok. En bok som hon inte har en aning om hur den hamnade hemma hos henne och som skrämmer henne. Hon förstår nämligen relativt snart att den handlar om henne och om en händelse som ingen annan än hon själv vet om. Fast uppenbarligen finns det någon mer som vet, på något sätt. Catherine blir rädd, försöker ta reda på vem författaren är och gör sitt bästa för att ingen annan i hennes närhet ska läsa boken.

Hennes rädsla och panik för att bli avslöjad är så stark och den förmedlas verkligen. Även innan jag tror att jag förstår vad hon är orolig för delar jag hennes skräck och hoppas att hon ska slippa må som hon gör, att den mystiske författaren ska lämna henne ifred.

Utan att säga för mycket så måste jag nämna vändningen som leder till slutet. För saker och ting är inte riktigt som man har trott och det hade funnits en risk för att det skulle bli överdrivet och otroligt. Men det blir det inte, bara ännu hemskare än vad man hade trott. Och samtidigt så bra.

Det går inte att sluta läsa den här boken. Och kanske är det bästa sättet att läsa den – i ett sträck.

Disclaimer
Renée Knight
Förlag: 
Etta (2015)
Betyg: 4

Vackert men ändå sorgligt

Read More

En fin berättelse, som samtidigt är så oerhört sorglig. Det är vad Olivier Bourdeauts I väntan på Bojangles är.

En liten pojke växer upp i ett kärleksfullt hem, med en mamma och pappa som i princip byggt hela sina liv på överdrifter och lögner. Mamman byter namn varje dag, pappan har slutat jobba för att vara med henne hela dagarna. Den ena festen följer på den andra och mammans favoritlåt spelas ständigt i bakgrunden – Nina Simones Mr. Bojangles. Och om livet i lägenheten blir trist åker de till sitt lilla slott i Spanien.

Men ibland hinner verkligheten ikapp. När kronofogden en dag ringer på dörren blir det något som plötsligt tar familjen tillbaka till verkligheten och det dröjer inte länge förrän mamman tvångsintas på psyket. Där är hon självklart allas favorit, men trivs inte och smider i stället stora planer för sitt eget försvinnande därifrån.

Det mesta berättas ur sonens perspektiv. Och att han älskar sina föräldrar, trots att han egentligen inte är det viktigaste för dem, råder det ingen tvekan om. De är hans allt, men tyvärr är inte han deras allt. Det är sorgligt att se hur de vuxna i familjen leker sina lekar, har sina fester och fortsätter att låtsas som att allt är bra med ständiga lögner, samtidigt som de inte ens vill att sonen lägger ner någon energi på skolan.

Pappans oerhörda kärlek till mamman är också oerhört vacker. Han är verkligen hennes allt, trots att det egentligen är osäkert om de faktiskt känner varandra på grund av alla lögner. Eller om pojken känner sina föräldrar.

Det är en roman som innehåller så mycket; både kärlek, sorg, lycka och desperation. Men trots att det bitvis känns rätt nattsvart och det till och med rullar ett par tårar nerför min kind när jag läser så finns ändå något hoppfullt i berättelsen. Och det är fint.

I väntan på Bojangles
Olivier Bourdeaut
Förlag: Sekwa (2016)
Betyg: 4

Fint berättat om den stora kärleken till pappan

Read More
Foto: Angus McRitchie/Etta

Baby växer upp med sin pappa Jules. Vad som hände med hennes mamma vet hon inte, Jules versioner varierar hela tiden. Men egentligen spelar det inte så stor roll, för hon och Jules har det rätt bra. Är egentligen mer som kompisar än far och dotter, eftersom Jules var så ung när hon föddes.

Men saker och ting kan förändras snabbare än vad man tror. Jules klarar inte riktigt av att ta hand om sin snart tonåriga dotter (han knarkar och har problem med att behålla jobb) och Baby hamnar i olika fosterhem. Hon inser, om än något motvilligt, att Jules kanske inte är så fantastisk som pappa som hon alltid trott. Tyvärr får det följder som inte är så bra för Baby själv och hennes tonår blir riktigt struliga.

På ett sätt tänker jag på Åsa Linderborgs Mig äger ingen när jag läser om Baby och hennes pappa. Grunden är samma, men Heather O’Neills historia är så mycket råare och värre. De lever verkligen inget enkelt liv och därför är det så fint att kärleken dem emellan trots allt är så stark. Och det är så sorgligt när det verkar som att det ska spricka mellan dem.

Det blir också tydligt hur pass mycket förebilder föräldrar blir, oavsett förutsättningar. Man vänjer sig som barn vid det man har nära sig, Jules sätt att leva är det normala för Baby. Kanske ska hon själv bli knarkare när hon blir stor, tänker hon. Det har ju gått bra för pappa.

Sedan måste jag nämna sättet den är skriven på. Det är inte helt lätt att berätta en historia från ett barns perspektiv, men Heather O’Neill lyckas verkligen. Det är Babys röst som berättar, det är ingen som berättar om Baby. Och kanske är det det bästa med boken. Och titeln då, förstås. Den är ju bara underbar.

Vaggvisor för små kriminella
Heather O’Neill
Förlag: Etta (2014)
Typ och sidor: Danskt band – 377 sidor
Betyg: 4