Bäst och sämst hittills

Fredag = bokbloggsjerkedags. Och den här veckan är det ändå ganska lätt att svara på Annikas fråga.

Vilken är den bästa respektive sämsta bok du hittills har läst i år?

I år har jag nämligen hittills delat ut en etta i betyg och en femma i betyg. Och de speglar exakt vad jag tycker, och ingen av de böcker jag ännu inte har hunnit recensera har konkurrerat ut någon av dem.

Bäst är helt klart Det bästa av allt av Rona Jaffe. Historien om de unga tjejerna i 50-talets New York grep tag i mig fullständigt och jag sögs in i deras värld från första stund. Det bästa är att samtidigt som jag vill leva med dem så blir jag också förskräckt över deras situation – alltså både engagerar och lockar den.

Sämst är Bort, bort av Anjum Hasan som lät bra när man läste baksidan men som när det väl kom till kritan var totalt oengagerande och mest bara seg och tråkig. Nej, den rekommenderar jag verkligen inte att läsa.

Både romantiskt och förskräckligt

Det bästa av allt – Rona JaffeDet bästa av allt
Rona Jaffe (1958)
Forum, Inbunden – 479 sidor

Att skriva om den här boken är svårt. För hur lyckas man få ner en stark känsla i ord? Hur gör jag den känslan bäst rättvisa. Jag vill förklara för er på vilket sätts jag sugs in i 50-talets New York och blir en av de unga sekreterarna som jobbar på det stora förlaget. Caroline är den jag kommer närmast och får starkast känslor för; den av de unga kvinnorna som har starkast drömmar om att göra karriär. Självklart vill hon precis som de andra hitta den rätte, gifta sig och skaffa familj men hon vill också vara stark på egen hand. Det är därför hon har kommit till New York. Och för att hennes fästman bröt förlovningen för att hals över huvud gifta sig med en annan vacker, rik flicka.

Men de andra karaktärerna är också starkt uppbyggda. April gör mig lite ledsen och uppgiven när hon så enkelt ändrar sig efter hur hon tror att omgivningen vill att hon ska vara. Barbara är imponerande när hon försöker få en ensamstående vardag att gå ihop. Gregg har livet många drömmer om, som skådespelerska, men vill i smyg ha ett annat, mer vanligt familjeliv.

Männen framkallar också starka känslor, men av motsatt anledning. De är riktiga kräk emellanåt. Som tror att man kan behandla unga kvinnor hur som helst och som är säkra på att de kan vira vem som helst runt sitt lillfinger bara för att de har lite makt. Vidrigt. Och jag blir så ledsen när kvinnorna går på de enkla knepen, men samtidigt förstår jag dem och suckar lite över att sådan romantik (om än även falskt förpackad) inte riktigt finns i dagens samhälle.

Rona Jaffe tar upp kontroversiella ämnen till diskussion, både abort och sexuella trakasserier för att nämna två. Och det blir lätt att se det hur den tidens perspektiv – just för att det inte är någon bok som är skriven för att romantisera 50-talet utan är skriven just då för att visa på problemen för de här kvinnorna. Jag tror att det är därför min läsupplevelse blir så stark. Jag både lockas av den tiden och avskräcks – tänk vilken tur att samhället har gått framåt. Hur bra vi kvinnor egentligen har det. Men också att det är tack vare sådana här kvinnor, som levde före oss.

Jag klarar inte av att lägga ifrån mig boken och jag vill att den ska fortsätta och fortsätta. Få vara kvar i 50-talets New York och både fascineras och förskräckas.

Mot mina vanor

I vanliga fall läser jag ytterst sällan förordet till en bok (eller efterordet för den delen, i de fall då det i stället ligger där). Jag brukar inte hitta någonting som intresserar mig där och när jag börjar läsa en bok är det för själva historien. Då vill jag rakt på den, inte ha några förklaringar eller andra historier före. Jag väntar mig alltid en uppräkning av folk som har varit till nytta för författaren eller, i de fall någon annan skrivit det, en lång förklaring till varför just den här boken är så fantastisk. Men det får mig ofta att tappa sugen. Därför brukar jag hoppa över dem.

Men i dag fick jag ögonen på ett förord som fångade, och behöll min uppmärksamhet.

“Den här bokens tillkomst är en roman i sig. På 1950-talet var jag en ung, okänd författarinna i New York, som hade skrivit sedan hon var två och ett halvt år gammal. Som nioåring började jag skicka in noveller till The New Yorker som jag prompt fick i retur. Redaktörerna tog mig för en vuxen människa som inte kunde skriva.”

Någonting i Rona Jaffes berättelse om hur Det bästa av allt kom till fascinerade och fångade mig. Hur hon i princip fick ett ämne tilldelat sig (kontorsflickor i New York) och beslutade sig för att göra det bästa av det. Hur hon på ett år gick från att nyss ha flyttat hemifrån till att bli en hyllad författare. Hur kvinnor tackat henne för vad de gjort för dem.

Ett kort, koncist och bra skrivet förord som gav mig någonting mer. Förvånande nog. Och förhoppningsvis lever boken upp till vad förordet har bäddat för.