Intressant och berörande om dödsstraff

sjudagarkvarSju dagar kvar att leva: En berättelse om brott och dödsstraff
Carina Bergfeldt.

Dödstraff är en komplex fråga. Och det är just komplexiteten i det hela som Carina Bergfeldt på ett så briljant sätt tar avstamp i. Hon träffar folk som är för, folk som är emot, folk som är drabbade och folk som är med och avrättar brottslingar. Och hon gör det utan att skriva oss på näsan, var och en får berätta sin historia och sin syn på det hela.

Men allt tar avstamp i den dödsdömde Vaughn Ross, dömd för dubbelmord för tio år sedan. När Carina träffar honom på Death row i fängelset i Texas har han sju dagar kvar att leva, sedan ska han avrättas. Han nekar fortfarande till brottet och kommer att göra så in i det sista.

Intervjun med honom är intressant, så pass intressant att man hade kunnat fylla en hel bok med bara hans historia. Men Carina nöjer sig inte med det, utan träffar mängder av andra människor. Och letar fakta. Hon belyser kort sagt dödsstraffsfrågan från alla tänkliga håll.

Jag berörs mest av två personer. Dels fängelseprästen som varit med om massor av avrättningar och som själv har en dödsdom över sig i form av ett cancerbesked. Hur han berättar om hur han alltid låter dem berätta sin historia för honom, hur han är villig att försöka förstå sig på dem. Och hans fina svar på Carinas fråga om vad man säger sista gången man träffar en människa man vet ska dö:
“Hej då. Tack för att du delade med dig av ditt liv.”

Den andra är mamman till lilla Candy som blev kidnappad och brutalt mördad. Medan hennes dotter är fylld av hat och bara har väntat på att mannen som mördade hennes syster ska dö är hon själv villig att förlåta, efter att nästan ha gått under av sorg. Hur förlusten av ett barn påverkar är grymt och i hennes fall har tanken på att mannen ska dö aldrig varit en tröst.

Den kommer att bli svår att glömma, den här boken. Att belysa ett så intressant och svårt ämne på ett så brett och välskrivet sätt är skickligt. Carina Bergfeldt har verkligen skrivit en bra reportagebok. Läs den.

T T T T
Titel: Sju dagar kvar att leva: En berättelse om brott och dödsstraff
Författare: Carina Bergfeldt
Förlag: Norstedts (2015)
Typ: Ljudbok

Förbjudet leverne och förbjudna tankar

Det mest förbjudna – Kerstin ThorvallDet mest förbjudna
Kerstin Thorvall (1976)
193 sidor

Anna var hela sin uppväxt en duktig flicka. Hon gjorde ingenting som hon visste att hon inte fick för mamma, och om hon råkade göra det så kunde hon inte låta bli att berätta om det för mamma. Men ju längre tiden går, desto mer ohållbar blir situationen. I stället för att revoltera som tonåring (som man borde?) så gör hon det med full kraft i fyrtioårsåldern i stället. Hon gör det mest förbjudna.

Hon är otrogen. Och hon fortsätter att umgås och ha sex med vilt främmande karlar. Ack och ve, vad tycker mamma egentligen om det?

Det jag framför allt gillar med den här boken är Kerstin Thorvalls språk. Det är lättsamt och dagboksaktigt på ett väldigt behagligt sätt. Det är lätt att följa med i “Annas” (för det är i själva verket Kerstin, till en ganska djup gräns är jag säker på) tankar och det är intressant. Ur ett annat perspektiv hade det inte alls varit lika bra eller intressant.

Jag förfäras inte över Annas sätt att leva och jag förfäras egentligen inte över hennes tankar om sin mamma. Vilket jag kanske borde, om tiderna hade varit som när boken släpptes. För de ramaskrin som kom då kan jag förstå, men inte hålla med om.

Och just därför blir det en läsvärd bok i dag.

Riktigt upprörande läsning

Inspärrad – Teresa CooperInspärrad
Teresa Cooper
Bra Böckers Förlag

Det är vad Teresa Coopers Inspärrad visade sig vara. Jag blev arg, irriterad, gråtfärdig, upprörd och helt slut av att läsa den. Hur kan människor få bete sig så här utan att någon reagerar, säger till eller gör någonting?

Teresas mamma har psykiska problem och hennes pappa är alkoholist. Trots detta envisas socialtjänsten med att ideligen skicka hem henne och hennes två syskon till pappan, som egentligen inte klarar av att ta hand om dem. Dessutom trivs de bra mycket bättre hos en annan kvinna, som de får vara hos emellanåt.

Till slut kan de dessutom inte längre bo där och socialtjänsten måste hitta på en annan lösning. Trots att Teresa sköter sig, är språkbegåvad och duktig på handarbeten hamnar hon på en klinik för flickor med psykiska problem. Ingen vet varför hon egentligen är där; varken Teresa eller någon i personalen.

Hon kan inte vara kvar där, det är de övertygade om. Så socialtjänsten kommer med ett nytt förslag. Visst skulle väl Teresa må bra av att komma ut på landet; se lite natur och hav, och umgås med flickor i hennes egen ålder? Det låter väl inte helt fel? Nej, tycker Teresa, det låter ju helt underbart.

Problemet är att Kendall House i Kent inte alls är så som det lät innan. I stället för att få njuta av naturen blir hon inspärrad i ett hus, där alla fönster och dörrar är låsta. Att gå ut, röka en cigarett, se på teve eller ha ett husdjur är privilegium som man måste förtjäna. Och så fort Teresa sätter sin fot innanför dörren får hon dessutom börja äta mediciner – för vad vet hon inte, och ingen vill säga varför heller.

Och så fortsätter det. Medicin efter medicin, flera gånger dagligen. Självklart påverkar det Teresa, som var frisk och kry när hon kom dit, men nu bara blir sjukare och sjukare. “Hypokondriker” snäser personalen och lyssnar inte på Teresas skrik om att hon blir neddrogad. Dessutom verkar det som att de andra flickorna hatar henne, och av någon anledning är det alltid Teresa som blir straffad efter deras bråk; med att gå i nattlinnet en hel vecka, att få mer medicin injicerad och bli inspärrad i bestraffningsrummet.

Hon blir sämre och sämre, och börjar dessutom skada sig själv. Vilket självklart spär på personalens argument om att hon är galen, sjuk, helt borta. Men Teresa förstår ingenting; varför är hon där?

Det är så hemskt, fruktansvärt och helt sjukt. Jag har svårt att ta till mig att det här faktiskt hänt, för mindre än trettio år sen. I England. Hur fungerar de människor som arbetar med att varje dag droga ner små flickor som egentligen inte behöver det?  Hur kan man på något sätt må bra av det?

Tankarna som väcks är mest frågor. Hur, hur och åter hur. Samtidigt blir jag imponerad av Teresas historia; hur hon hela tiden fortsätter kämpa trots att hon bara vill ge upp och att hon lyckas leva ett normalt liv i dag. Att hon dessutom kämpar för att få ursäkter från dem som utsatte henne för det och jobbar med att hjälpa andra flickor som utsätts för övergrepp på liknande eller andra sätt är värt en enorm eloge.

Bra bok, men hemsk historia.

(Originalet publicerades den 6 juli 2010 på Booklovin’)