Drömmen vaknar till liv igen

Hela förmiddagen har jag tillbringat framför datorn med att korrläsa en berättelse jag skrev för fem år sedan (oj, vad tiden går fort). En adventskalendersaga (ett kapitel per dag fram till julafton), för barn, som jag var så stolt över att jag skickade in den till flera förlag. Och inte speciellt förvånande nog fick tillbaka i form av refuseringsbrev.

Nu när jag läser igenom den igen kan jag absolut se vad som gjorde att den inte fungerade så bra hos förlag trots att de barn som läst den gillar den. Men samtidigt tycker jag om den och är fortfarande stolt över den. Jag gillar mina små karaktärer i form av möss och det de är med om. Sen kan jag se att den inte är någon bästsäljare, men den är min.

Och framför allt så väckte den skrivklådan och författardrömmarna till liv igen. Rejält. Så när jag har korrat klart den är jag sugen på att börja skriva igen. Hoppas bara att fantasin fortfarande finns kvar och att jag kan lyckas knåpa ihop någonting litet i alla fall.

Drömmen som nog aldrig blir sann

Den här veckan frågar Annika i sin bokbloggsjerka:

Jag vet att alla som är med i jerkan älskar att läsa böcker men jag är nyfiken på om ni även skriver själva?

Så länge jag kan minnas har jag skrivit. Mina (stackars?) släktingar blev alltid överösta med sagor och små historier, framför allt till sina födelsedagar. Jag skrev om möss, barn, troll, katter och så vidare och så vidare. Jag skrev till och med klart något slags bok när jag var i tolvårsåldern och hoppades att den på något mystiskt sätt skulle ges ut.

Och jag har även skrivit en “adventskalender”-saga som jag till och med skickade in till flera barnboksförlag. Föga förvånande blev den inte antagen, men i något slags naivt sinnelag trodde jag att de skulle älska den precis som de få barn i min närhet som jag testat den på. Synd…

Så visst älskar jag och kommer alltid att skriva. Det var ju det som fick mig att välja utbildning och bli journalist. På senare år har dock någon slags prestationsångest hindrat mig från att ta tag i skrivandet på allvar igen. Men förhoppningsvis kommer jag att lyckas bryta mig ur det och börja författa saker igen. Drömmen vore helt klart att bli barnboksförfattare. För det finns inga ärligare läsare än barn och lyckas man fånga dem – ja då är man riktigt duktig.

Men det är nog som sagt bara en dröm.

Problemet med NaNoWriMo

Jag hade aldrig tidigare hört talas om NaNoWriMo, men när jag så hittade till det förra veckan så blev jag lite nyfiken. Jag tycker ju om att skriva, men känner mig alltid hämmad av att jag tycker att det jag skriver är skit. Så varför inte jaga antalet ord i stället för kvaliteten på texten?

Jag bestämde mig för att försöka, men har sen det drog i gång inte hunnit med så jättemycket. Men orden kommer när jag väl sitter, och det är väl en bra början. Sen är det nog en nackdel att jag tycker om att låta historien komma till mig under tiden jag skriver, och inte planerar så mycket i förväg. Det förstör liksom spänningen för mig också.

Plus att jag ska bort i helgen. Så då kommer jag inte att kunna skriva så mycket. Vilket innebär att jag kommer att hamna efter, och kommer att ha tre dagars skrivande att ta igen. Men det kanske man klarar av? Det är ju i princip bara sextusen ord (om man glömmer det faktum att jag redan ligger efter). Jag får kanske vänta mig en skrivdag där jag kan gå helt upp i min historia och skriva jättemycket. Eller också ska jag lägga ner. Fast det tar emot.

Så jag fortsätter nog åtminstone en vecka och ser vartåt det barkar. Förmodligen käpprätt åt skogen, men då kan jag i alla fall säga att jag varit med.

Underskattat

Något gång var det någon som  sa att om skrivkrampen sätter in så hjälper det att sluta skriva det man håller på med, och i stället försöka skriva något annat. Något annat som i precis vad som helst.

Jag tror att jag under veckan har kommit på min egen variant på det. Jag har upptäckt att det lossnar om jag låter mina händer sluta trumma nervöst på tangenterna, utan i stället greppar en penna. Gärna en färgglad penna. Och så tar fram ett papper som jag låter den färgglada pennan dansa över. Fylla med ord, om antingen det jag ska skriva om, eller om någonting annat.

Det är som om orden på något sätt har enklare att släppa taget om hjärnbalken när min hand själv får forma den ena runda bokstaven efter den andra kantiga. Det är som om min hand verkligen längtar efter att få vara lite praktiskt kreativ. Det är som om jag kanske har ett stort ouppfyllt behov av att få vara det. Att få göra något praktiskt, för visst måste det väl vara mer praktiskt arbete att skriva för hand än på datorn?

Lite som det faktum att ett handskrivet brev är så mycket personligare och mysigare än ett mejl. Som att det blir en människa som står bakom orden, när man kan se formerna som den personens hand har skapat. Det blir inte bara massa svarta krumelurer på någonting som inte ens är ett riktigt papper.

Jag tror faktiskt att det hjälper. Som start, sen är det fritt fram att fortsätta skriva på datorn. Men att skriva för hand gör att det lossnar.

Vad föredrar du? Handskrivet eller datorskrivet?

Vill så mycket…

… men hinner så lite. Jag vill läsa ut alla mina fina böcker. Jag vill gå långa promenader. Och jag vill skriva.

Resultatet blir att jag inte gör något av det i stället. När en tidning ska layoutas, intervjuer bokas och göras, reportage skrivas och upphovsrätt pluggas så går tiden så fort. Allt jag vill hinns helt enkelt inte med.

Framför allt så kliar det i mina skrivnerver. Jag vill skapa, formulera en historia. En sorts kli som jag får varje år när det börjar närma sig november och jag inser att jag skulle kunna skriva en ny adventskalenderhistoria. Men jag hinner inte, och idéerna vill inte infinna sig. Fast jag vill. Jag VILL.

Jag ska fundera på det. I morgon, när sisådär 30 mil i bil ska tillryggaläggas. Kanske kan jag komma någonvart i teorin då.

Att vårda sin blogg

Jag tycker väldigt mycket om min blogg, det är min lilla bebis. Och därför får jag lite dåligt samvete när jag glömt bort min bebis ett tag, vilket ju också leder till sjunkande besökssiffror.

Men jag och min bebis har fortfarande ett litet problem. Så länge jag har läst en massa och framför allt, precis har läst ut något, finns det jättemycket att skriva om. Men däremellan uppstår problemet. Vad skriver jag om då? Alternativen jag funderar på är:

  1. Böcker jag läst förut
  2. Böcker jag vill läsa
  3. Språkfunderingar
  4. Klagomål om att jag inte vet vad jag ska skriva
  5. Sno uppslag från andra bloggare

Men:

  1. Kommer jag ihåg det? Och hur skriver jag rättvist om böcker jag inte läst just nu?
  2. Blir inte det lite tjatigt när jag har en att läsa-lista?
  3. Mjo, jao, de finns ju alltid. Men vem vill läsa det?
  4. Kanske är det hit jag oftast faller. Men hur kul är det på en skala?
  5. Funkar ibland, men ibland inte. Eller?

Så det är vad jag försöker lösa just nu. Vad skriver man när man inte har en nyutläst bok att skriva om?

Jag säger inte att det alltid är svårt, ibland löser det sig ändå. Ibland finns det massor av ord som vill ut. Men ibland vill inga lämna mina fingertoppar överhuvudtaget.

Med pennan (datorn) i högsta hugg

En händelse som är någonstans på gränsen mellan barndom och vuxenlivet ska författas. Gärna nu. Gärna till i morgon. En historia från ens eget liv, kanske lite uppskruvad, kanske lite förvriden.  “Ni får gärna hitta på något, men det kan ni inte” var lärarens ord.

Så vad gör jag då här om jag egentligen borde skriva något annat?

På något konstigt sätt känns det som att bloggen är ett bra sätt att börja skriva. Skriva om lite annat, saker som är helt irrelevanta för det jag egentligen ska skriva. Då kommer den där välbekanta skrivklådan. Den där skrivklådan som  då och då sätter sig i fingrarna och får dem att greppa efter alla pennor som finns i närheten, eller ivrigt hamra på alla sorters tangenter som finns i närheten.

Tyvärr händer det alltför sällan när det verkligen behövs. Kan man få skrivklåda på beställning? I så fall vill jag gärna ha det nu. Med detsamma. På en gång. Tack.