TidningsIda

– om böcker och språk

Fem korta – “lättsammare” läsning

cocktails-for-tre

Titel: Cocktails för tre
Författare: Sophie Kinsella
Förlag och år: Damm förlag (2013)
Typ och sidor: E-bok – 231 sidor
Betyg: T T

Handling: Tre bästa vänner med en tradition av att träffas en gång i månaden på en bar och bara ha trevligt tillsammans. Men så plötsligt möter de en servitris som en av dem känt tidigare livet och hon tränger sig in i vänskapen och ingenting är som förr.
Omdöme: Jag har tidigare tyckt om Sophie Kinsellas sätt att komma med lätt och underhållande läsning. Men jag tycker inte att den här är på samma sätt. Det blir lite segt med vännernas bråk och jag tycker tyvärr inte riktigt om karaktärerna, som känns aningen stereotypa för de olika roller de ska spela.

britt-marie-var-harTitel: Britt-Marie var här
Författare: Fredrik Backman
Förlag och år: Partners in stories (2014)
Typ och sidor: E-bok/ljudbok – 361 sidor
Betyg: T T T

Handling: När Britt-Maries gamla liv plötsligt går i spillror hamnar hon i det lilla samhället Borg. Inte lätt för någon som har levt hela sitt liv genom att följa strikta rutiner, hela dagarna. Men det nya livet visar sig trots allt passa Britt-Marie ganska bra.
Omdöme: Jag älskade En man som heter Ove och det här är nästan samma sak. Britt-Marie är härligt principfast och bestämd, men det är härligt att se henne anpassa sig till sin tillvaro när hon börjar få kärlek från människorna runt omkring sig. Gulligt och hoppfullt är nog de ord jag helst vill beskriva den med.

odesgudinnan-pa-salong-damourTitel: Ödesgudinnan på Salong d’Amour
Författare: Anna Jansson
Förlag och år: Norstedts (2014)
Typ och sidor: E-bok/Ljudbok – 274 sidor
Betyg: T T T

Handling: Angelika är frisör i Visby, men hennes jobb sträcker sig längre än till att fixa kundernas frisyrer. Hon försöker fixa deras liv, deras relationer. Och lyckas i många fall också. Men kan hon lyckas fixa en man till sig själv?
Omdöme: Småroligt och i många fall fyndigt. Som den deckarförfattare hon är kan Anna Jansson dock inte helt hålla sig borta från ett litet mysterium ens när hon skriver feel good och det blir lite krystat. Hade den fått vara renodlat feel good hade jag nog gillat den bättre.

not-that-kind-of-girl-en-ung-kvinna-berattar-vad-hon-lart-av-livetTitel: Not that kind of girl
Författare: Lena Dunham
Förlag och år: Norstedts (2014)
Typ och sidor: Danskt band – 306 sidor
Betyg: T

Handling: Lena Dunham berättar öppet om sitt liv hittills, om vad hon säger är en vanlig ung kvinnas liv och försök att hitta sig själv. Det blir mycket historier om män, om misslyckade sexuella relationer och ännu mer om män.
Omdöme: Jag förstår inte riktigt hypen med den här boken om jag ska vara ärlig. Men så har jag inte heller sett Girls. Jag hade hoppats på igenkänning, men det är skruvat och för mycket för min smak.

how-to-build-a-girlTitel: How to build a girl
Författare: Caitlin Moran
Förlag och år: Random house UK – 2014
Typ och sidor: Häftad – 343 sidor
Betyg: T T T

Handling: Tonåriga Johanna Morrigan har alltid trivts ganska bra med sitt liv i den lite kaosartade familjen. Fram tills nu. Hon inser att livet kan vara något annat och för att komma bort från sin bakgrund uppfinner hon sig en ny identitet – Dolly Wilde – och gör sig en karriär som musikjournalist, utan att egentligen ha någon erfarenhet av musik.
Omdöme: Caitlin Moran är som vanligt fantastisk på formuleringar. Liknelser som man aldrig hade kunnat tänka sig i de sambanden, oväntade kommentarer och roliga tips. Till och från blir det lite mycket tjat om sex, men på det stora hela är det nästan lika bra som tidigare.

Precis rätt – vid rätt tillfälle

karriarkoksbesvarKarriär och köksbesvär – Sophie Kinsella.
Egentligen är jag inget Sophie Kinsella-fan. Men ibland misstänker jag att jag håller på att bli. För jag har kommit fram till att jag söker mig till hennes böcker vid vissa speciella tillfällen. Och de där tillfällena är alltid desamma. Nämligen när jag har en liten läsdipp och befinner mig mellan två böcker utan att kunna ta mig vidare. Och då är de helt perfekta.

Så också Karriär och köksbesvär. Samantha är jurist, en framgångsrik sådan. Men när hon upptäcker att hon råkat sabba en enorm affär flyr hon staden, utan att prata med någon om vad som hänt. Av en total slump råkar hon få jobb som hembiträde i en liten by. Det kanske helt enkelt är bra att göra någonting annat en stund. Men det finns ett litet problem. Samantha kan ingenting om att sköta ett hushåll och definitivt inte laga mat. Och så är ju trädgårdsmästaren så fruktansvärt snygg också…

Det är ingen tvekan om vad som ska hända och hur allt ska skruva till sig, men det gör ingenting. För det är det jag tycker om med de här böckerna. Jag vet vad jag får och det är därför jag vill ha dem. Jag skäms för Samantha emellanåt, men nästa sekund sitter jag och småskrattar åt situationerna hon har satt sig själv i. Precis som det ska vara med en riktigt bra chicklit.

Och vips, så är läshumöret på topp igen.

T T T T
Titel: Karriär och köksbesvär
Författare: Sophie Kinsella
Förlag och år: Damm förlag 2008
Typ och sidor: Inbunden – 367 sidor

Med hopp om bättring

Det har gått lite trögt med läsningen den här månaden och nu börjar det bli dags att göra någonting åt det. Och vad passar då bättre än att få i gång läslusten igen med en enkel, lättläst och smårolig chick-lit av Sophie Kinsella?

Med hjälp av Karriär och köksbesvär hoppas jag att läslusten raskt infinner sig och sedan tar mig vidare till alla de andra böckerna jag vill läsa just nu.

1 december: Ett chicklit-tips

Bakom första luckan döljer sig ett tips på en bok som överraskade mig rejält när jag läste den nu i höstas. Och anledningen till överraskningen är så enkel som att chicklit inte är det jag brukar läsa och det här råkade vara en typisk chicklit.

Nya kontakter av Sophie Kinsella handlar om nyförlovade Poppy Wyatt som på en och samma kväll råkar tappa bort sin dyrbara förlovningsring och bli bestulen på sin mobil. Hur ska hon nu kunna få tillbaka ringen? Som tur är hittar hon en mobil i en papperskorg, men den visar sig tillhöra en före detta sekreterare. Men med sin fantastiska övertalningsförmåga lyckas Poppy få behålla mobilen, men blir samtidigt indragen i företagets, och framför allt chefens, problem.

Det här är så fyndigt, roligt och knäppt att det blir oerhört lätt att läsa. Det går fort och är kul, och passar bra även om man inte brukar läsa chicklit. Så jag kan tänka mig hur mycket vana chicklitläsare borde tycka om den här boken.

Den är dessutom perfekt för människor som älskar fotnoter – det fullkomligt kryllar av dem i den här boken, och många av dem får en att fnissa högt.

Med potential att bli en av de bästa

Nya kontakter
Sophie Kinsella
Damm förlag 2012
Inbunden – 367 sidor

Mina enda tidigare kontakter med Sophie Kinsella var när jag läste igenom en hel rad Shopaholic-böcker förra sommaren – och till min stora förvåning tyckte att de var ganska bra. Sedan dess har jag på flera håll hört (läst) att hennes fristående berättelser ska vara mycket bättre började jag bli sugen. Slutligen föll jag för frestelsen när jag läste om Nya kontakter hos Enligt O. Det verkade helt enkelt vara en smårolig, mysig och lättläst bok.

Och om man ska sammanfatta det kort så var det precis vad det var. Huvudperson är Poppy Wyatt som precis har förlovat sig med sin (och alla andras drömprins) och nu har hans släktring på fingret. Eller snarare hade, för när boken börjar har Poppy precis lyckats med att tappa bort ringen på ett hotell. Och som inte det vore nog blir hennes mobiltelefon stulen samtidigt. Hur ska hon då få veta när hotellpersonen hittar hennes ring? Det är bråttom och som tur är hittar hon av en ren slump en mobiltelefon i en papperskorg. Finder’s keepers, eller? Det är dock början på en virrig kontakt med affärsmannen Sam Roxton, vars sekreterare tidigare ägde mobilen. Poppy envisas med att få behålla telefonen, och som tack vidarebefordra alla viktiga sms och mejl.

Så gott är allt väl och jag fnissar ibland högt åt allt som Poppy verkar ställa till. Och framför allt åt alla små fotnoter som hela tiden dyker upp i boken – Poppy har nämligen bestämt sig för att bli en mästare på fotnoter och det är hon verkligen. Delar i historien kommenteras hela tiden längre ner på sidan. Ett annorlunda, men väldigt roligt sätt att använda sig av i en roman.

Jag önskar att det hade stannat på den här nivån. Så länge kontakten mellan Sam och Poppy sker via telefonen och håller sig till vardagliga problem är allt bra för min del. Men när Poppy ska hjälpa till med att ta reda på vem som vill Sams chef illa spårar det ur helt och hållet för mig. Hela den delen hade jag gärna varit utan.

I så fall hade det varit en av de bästa chicklit-böckerna jag läst. Men nu blir det tyvärr inte så.

Egentligen inget för mig (del 4)

En shopaholic får en syster – Sophie KinsellaEn shopaholic får en syster
Sophie Kinsella (2010)
361 sidor

Ja, nu ska jag snart sluta med den här recensionsserien. För jag tror att det här blir min sista Shopaholic-bok. Visserligen har jag blivit positivt överraskad av hela serien, men i den här boken började det kännas för mycket. Det jag hela tiden har fruktat hände – konceptet börjar kännas överdrivet och uttöjt. Att helt plötsligt slänga in en äldre, okänd syster – nja, det känns sådär. Det enda systerns roll innebär är att Becky ska kunna bli en ännu värre shopaholic. Såklart.

De två systrarna är som natt och dag; spara och slösa. Och kontrasten blir enorm. Lite rolig emellanåt, men det är också alldeles för krystat allt för ofta. Som när Becky förtvivlat reser hem till sin syster för att lära sig bli lite mer som hon. Beckys äktenskap “har en kris” och hon tror att det enda som kan rädda relationen till Luka är om hon lär sig att bli mer sparsam.

Det är synd att det ska kännas överdrivet och onödigt. Kanske skulle jag ha hoppat över den här boken och gått vidare till nästa. För trots att jag egentligen börjar få nog så får slutet mig att bli lite sugen på En mini-shopaholic i mammas fotspår

Egentligen inget för mig (del 3)

En shopaholic säger ja – Sophie KinsellaEn shopaholic säger ja
Sophie Kinsella (2010)
397 sidor

Jo, så jag blev så fast i Becky Bloomwoods värld att jag fortsatte direkt med nästa bok. Fundersam över hur Sophie Kinsella skulle få konceptet att hålla ytterligare fyrahundra sidor – det skulle väl inte vara lätt? Har hon inte redan tömt ut allt som går med shopaholicen, vad kan hända mer än att hon fortsätter försöka sluta handla och sedan misslyckas?

Ganska mycket, visade det sig. Till exempel kan det bli så att Luke friar och hennes mamma blir överlycklig och vill ordna en stor, fin bröllopsfest hemma i trädgården. Samtidigt som Lukes mamma planerar ett Törnrosa-bröllop på finaste möjliga plats i New York. Och vår shopaholic då får chansen att prova en massa saker, till exempel klänningar, i dubbelt exemplar. Men – inte ens Becky kan ju ha två bröllop på varsin sida jordklotet på samma dag. Och mamma skulle bli så ledsen om hon sa nej till bröllopet hemma i England. Och Lukes mamma skulle bli rasande om hon ställde in bröllopet i New York. Så det kan väl vänta en stund, så löser det sig självt, eller?

Det är roligt och underhållande, men inte riktigt på samma sätt som de tidigare böckerna. Jag blir mest frustrerad över Beckys oförmåga att ta tag i saker och ting och bestämma sig, samtidigt som det visserligen är lite roligt. Även här finns en stor igenkänningsfaktor – hur man inte vill såra sina nära och kära genom att prioritera någonting annat framför deras förslag. Sen att det är i en enorm skala – ja, det är ju bara shopaholic-versionen av det hela.

Egentligen inget för mig (del 2)

En shopaholic i New York – sophie KinsellaEn shopaholic i New York
Sophie Kinsella (2007)
345 sidor

Sophie Kinsella förvånade mig i den första boken om Rebecca Bloomwood (här) genom att få mig att fnissa mig genom hela boken. Och självklart var jag tvungen att fortsätta när böckerna om shopaholicen plötsligt stod framför näsan på mig i sommar. Och jag vet att det här egentligen inte är någonting för mig, men det skiter jag i. Det är kul, det är underhållande, det är intressant, det är välskrivet – men framför allt finns en stor igenkänningsfaktor.

För vem kan inte förstå Rebeccas resonemang om att “den kan jag ju faktiskt behöva… någon gång”, trots att hon egentligen har bestämt sig för att bara köpa saker hon verkligen behöver. Stackars Luke, som har fått med sig Becky till New York eftersom han har fått jobb där, insåg nog inte vad han fick på halsen. För det enda som man kanske inte känner igen sig i med Becky är hennes överdrivenhet. Det handlar inte om att handla LITE mer än vad man behöver, utan ganska mycket. Såklart – annars hade det ju inte varit en bok om en shopaholic!

Men jag ser ändå drag av mig själv (och andra) i hennes agerande. Och just därför är det extra kul att gå på stan med en nära vän och dra paralleller till Becky Bloomwoods liv och agerande, använda hennes argument, skratta åt dem och så INTE handla. (Vilket Becky såklart inte hade gjort – en väsentlig skillnad där).

Det är den riktiga behållningen med sådan här sorts chic-lit.

Förvånar mig själv

En shopaholic får en syster – Sophie KinsellaJag gillade första boken om shopaholicen Rebecca Bloomwood. Men jag trodde att jag tyckte att det räckte där. Så när jag flyttade in i en lägenhet där nästföljande tre stod i bokhyllan tänkte jag ge dem en chans, men trodde inte att det skulle bli så mycket mer än en chans.

Men ack, så fel jag hade. För jag tycker verkligen om dem. Det är skönt att de är så lätta och roliga. Och jag är imponerad över att Sophie Kinsella kan driva vidare historien utan att upprepa exakt samma handling hela tiden. Lite upprepning är det ju, men det är halva grejen.

Så jag fortsätter. Frågan är om jag ska fortsätta även efter att den fjärde boken i serien är slut…

Egentligen inget för mig…

En shopaholics bekännelserEn shopaholics bekännelser
Sophie Kinsella
Damm förlag (2000)

Rebecca Bloomberg har det ganska bra. Hon bor tillsammans med en tjej hon tycker om, hon har kul och hon kan shoppa. Så länge som hon ignorerar de där kuverten. De där kuverten från bankerna och kreditföretagen som envisas med att dimpa ner genom brevinkastet.

Bästa sättet är att inte öppna dem. Eller att skriva till företagen och bankerna och förklara att hon har brutit benet. Eller är sjuk. Eller att en nära släkting har dött. Så kan man skjuta på problemen.

Samtidigt jobbar hon, ironiskt nog, för en ekonomitidning och går på än det ena, än det andra evenemanget eller presskonferensen gällande det senaste i ekonomivärlden. Och till slut får hon dessutom chansen att visa vad hon kan inför en av de stora tidningarna och blir därmed ekonomisk rådgivare i tv!

Men den egna ekonomin…?

Egentligen är det här inte min sorts bok. Men jag gillade filmen och tänkte att det var värt att ge boken en chans också. Så det gjorde jag. Och blev väldigt positivt överraskad. Jag tyckte faktiskt om den! Jag gillade Rebeccas tankar om ekonomin, hur man kan skratta åt att hon beter sig så dumt. Men efter att ha sett ett antal avsnitt av Lyxfällan så vet jag ju att det här är verklighet, inte bara fiktion. Ganska hemskt. Men lärorikt och bra.

Sophie Kinsella skriver dessutom på ett lätt, rakt sätt som gör att man tar till sig vartenda ord, oavsett om det indirekt handlar om förmaningar eller om syftet bara är att underhålla en stund.

Det är bra, till min stora förvåning.