TidningsIda

– om böcker och språk

Det här blir för mycket för mig

Den andalusiske vännen
Alexander Söderberg
(Norstedts 2012)
Inbunden – 501 sidor

När jag läser på baksidan av den här boken verkar allting båda för en otroligt spännande och bra läsupplevelse. Första boken i en planerad serie, såld till mängder av länder och jag har sedan läst att filmrättigheterna redan är sålda. Det måste väl vara bra, eller?

Kanske är det just därför jag blir så förvånad. Eller också är jag helt enkelt inte rätt läsare. Men det borde jag vara, det här är ju sådant jag gillar. Eller? Jag blir så förvirrad och förstår inte varför det här ska vara så bra. Till och från är det spännande. Men oftast är det alldeles för mycket, som en fullspäckad actionthriller där man har glömt bort att göra människorna trovärdiga och verkliga. Visst finns det några, som polismannen Lars och delvis också huvudpersonen Sophie Brinkmann. Men inte ens där känner jag att jag får lära känna dem helt på djupet.

Sjuksköterskan Sophie träffar patienten Hector Guzman och av någon anledning finns det någonting som gör att hon dras till honom. Han är charmig, intelligent och trevlig och de börjar att träffas efter att han skrivits ut från sjukhuset. Men snart (alldeles för snart) dras Sophie in i Hectors värld av knarklangare och lejda mördare och allt blir en hetsig flykt för att överleva.

Jag kan förstå att Alexander Söderberg siktat mot filmens värld, det är väldigt sceniskt uppbyggt och vissa delar gör sig säkert utomordentligt på film. Men om en bok ska vara tillräckligt spännande och gripande måste det finnas någonting mer. Som ett starkt persongalleri. Tyvärr finns inte det och mycket av spänningen saknar finess. Det “bara händer” och ofta blir vissa händelser en alldeles för enkel lösning på problemet. Och emellanåt är det så mycket som händer att jag bara måste lägga ifrån mig boken, andas och ta en paus.

Finess. Jag behöver mer finess och lugn. Spänning i all ära, men ibland måste jag få andas och sjunka ner i en stark personhistoria även om det är en spänningsroman.

Enormt besviken – men längtar ändå vidare

Skuggsida – Belinda BauerSkuggsida
Belinda Bauer (Modernista 2012)
Inbunden – 383 sidor

(En liten spoilervarning utfärdas, men mycket liten sådan)

Belinda Bauers debutroman Mörk jord tog mig med storm när jag läste den i slutet av förra året. Jag var fast från första sidan och från den sista sidan längtade jag efter att få läsa hennes nästa bok. Och på grund av min lathet så väntade jag tills den kom på svenska (och lite till). Men när jag väl hade fått hem den var det svårt att slita sig – än en gång.

I den här boken befinner vi oss fortfarande i ungefär samma område som i den första, men med en annan huvudperson. Jonas Holly är lokalpolis i området kring byn Shipcott och i bakgrunden finns även några av karaktärerna från Mörk jord. Han tar sitt arbete på största allvar, samtidigt som han anstränger sig för att ge sin sjuka fru en så bra tillvaro som möjligt. Arbetet är lugnt och relativt enkelt, tills den dag en äldre kvinna hittas kvävd i sin säng. Holly har ingen erfarenhet av mordutredningar, vilket den ytterst otrevlige kriminalinspektör som blir ditskickad med sitt team är snabb att utnyttja. Stackars Holly får skäll för både det ena och det andra och utnyttjas på ett skrattretande sätt. Men trots det erfarna teamet är det fler personer som blir mördade och kanske är det bara Holly som kan räkna ut hur man ska lyckas hitta mördaren. Men hur ska han kunna göra det om han inte tillåts någon insyn i utredningen?

Spänningen är det verkligen inget fel på, möjligtvis går det lite långsamt framåt emellanåt. Men det är skönt, jag får gott om tid att lära känna personerna på djupet och det är verkligen en av Belinda Bauers styrkor. Det är inte vilken kriminalroman som helst, utan det finns verkliga personer och känslor med i den här historien, precis som det gjorde i Mörk jord. Men det finns ett stort men – och eftersom det är närmare slutet så kommer jag inte att gå in på det. (Men du som är rädd för att ens få veta någon liten detalj om det borde nog sluta läsa här ändå)

Låt oss nöja oss med att säga att jag tycker att hon har gjort det oerhört enkelt för sig genom att fortsätta historien på det sätt hon har gjort. Och det är så synd, för fram tills dess älskar jag historien. Sen blir jag arg, ledsen och besviken. Och undrar hur sjutton hon lyckas fortsätta i nästa bok. Men trots det, eller kanske på grund av det, längtar jag efter att läsa nästa bok i serien om Holly och Shipcott. Fast jag tänker suga på den karamellen ett tag till, smälta besvikelsen från den här boken och bara komma ihåg det som var bra. (Och i det gäller även att glömma alla stora korrfel, som till exempel allra först i boken där Hollys fru får fel namn).

Låt oss hoppas att Belinda Bauer inte väljer en lätt utväg även i Finders Keepers.

Jag kan känna deras oro

Den hemliga historien – Donna TarttDen hemliga historien
Donna Tartt (1993)
Pocket – 559 sidor

“En thriller för tänkande människor” lyder blurben från Newsday på omslaget till den här boken. Och det kan man väl minst sagt säga. För utan att ha huvudet med sig går det verkligen inte att läsa Den hemliga historien. Ibland krävs det till och med lite väl mycket tänkande, vilket kan få mig att skumma igenom stycken – och det gäller då delar där de pratar väldigt noggrannt om någonting i sin grekiska undervisning. Annars är det spännande och lite ångestframkallande hela vägen.

Richard Papen kommer till ett nytt internatcollege och hamnar snart i det hemliga, inre gänget som läser grekiska, trots att han är där tack vare ett stipendium och inte alls har samma bakgrund som de andra. Men det visar sig snart att de andra inte heller har helt ont om problem och overkliga drömmar. Tycker om att leka dionysiska lekar. Och kombinationen gör att det snart går över styr. På ett minst sagt farligt och ångestframkallande sätt.

Den enda bok jag kan jämföra Den hemliga historien med är Brott och straff. Känslan de båda böckerna framkallar hos mig är snarlik och jag mår nästan dåligt av att läsa om deras oro och ångest. Många gånger blir jag irriterad och lite arg, men ibland blir jag också rädd för Richards skull. Jag vill att han ska lämna det kultiverade, fina gänget och våga vara sig själv någon annanstans, någonstans som är tryggare. Men självklart vill han inte det. Det snurrar runt i mitt huvud när jag läser och jag måste hela tiden få veta hur de tar sig ur situationen de satt sig i. Sluta läsa? Inte en chans.

En stark längtan kan vara farlig

Sankta Psyko – Johan TheorinSankta Psyko
Johan Theorin (2011)
E-bok – motsvarande 398 sidor

Jan har fått jobb på en annorlunda förskola. Barnen där bor antingen med bara sin egen förälder eller hemma hos fosterfamiljer. Någon av deras föräldrar sitter nämligen inspärrade på det stora sjukhuset Sankta Patricia, som i allmänhetens mun går under namnet Sankta Psyko. Förskolan ligger utanför sjukhusområdet, men varje vecka förs barnen genom en speciell tunnelsluss upp till sjukhuset för att under en kort stund få träffa sin förälder. Jans arbete innefattar det vanliga förskolejobbet, men dessutom får han leda barnen upp till sjukhuset inför mötena. Han fascineras av miljön men de anställda får inte prata om Sankta Patricia med varandra och inte om föräldrarna med barnen. Men tidigt står det klart att det finns någon uppe på sjukhuset som lockar Jan, någon som till och med är anledningen att han sökte förskolejobbet. Och som även har någonting att göra med hans tidigare liv och någonting som hände på ett av hans första jobb.

Men att längta för mycket kan vara farligt. Det kan förvränga verkligheten och det kan lura ens sinnen. Eller också kan det helt enkelt bli bra. Men oddsen för det känns från första början inte speciellt bra. Från första sidan har jag en stark känsla av att Jan kommer att råka illa ut och för varje liten sak han klarar sig undan drar jag en lättad suck.

Johan Theorin gillar att använda sig av cliffhangers och de finns där nästan hela tiden. Hela historien är ett gigantiskt pussel och läsaren får bara en liten pusselbit i taget. Bit för bit fogas så historien samman och man kan börja ana ett mönster, förstå vad det är som faktiskt har hänt tidigare och vad som gör att Jan dras så till det förbjudna området på sjukhuset. Precis då, när man tror att man vet hur allt hänger samman, får hela historien en ny vändning och helt andra personer får viktiga roller. Saker man aldrig hade kunnat ana händer och ingenting blir som Jan hade tänkt sig. Såklart. Vad hade det annars varit för en thriller?

Det är spännande och riktigt svårt att sluta läsa. Mycket på grund av de små, små cliffhangers han slänger ut i slutet av varje kapitel. Jag tycker om Jan och ju längre in i historien man kommer, ju mer förstår jag hans agerande och kan förlåta honom för de små olagliga saker han gör för att nå sitt mål. Fram till slutet – där blir jag helt chockad och tycker att Theorin har snurrat in sig i att slutet skulle vara så oväntat som möjligt och därför tar till klyschiga och lite framstressade fenomen. Det går för fort i slutet och jag har nästan svårt att förstå om det faktiskt händer. Jag vill att allt ska sluta på samma sätt som det var innan.

Det här var min första riktigt e-bok, för att se vad jag tyckte om läsupplevelsen läs HÄR.

Kepler har skärpt till sig

Eldvittnet – Lars KeplerEldvittnet
Lars Kepler (2011)
Inbunden – 162 sidor

Lars Keplers böcker har gjort mig kluven ända sedan jag läste Hypnotisören. Det är något speciellt med dem och ändå kan jag inte låta bli att irritera mig på dem när jag läser. Jag sträckläser men himlar med ögonen samtidigt. Jag gillar dem samtidigt som jag ogillar dem. Och trots detta (eller kanske just på grund av detta) kände jag mig tvungen att läsa paret Ahndorils tredje bok om Joona Linna.

En ung tjej hittas dödad i isoleringsrummet på ett behandlingshem för tjejer med psykiska problem. Hon är brutalt mördad och ligger med händerna för ansiktet på sin säng. De andra flickorna hittar henne och snart upptäcks att en av dem är borta. Har hon gjort det? När allt detta har börjat hända går historien vidare i en rasande fart – Joona Linna jagar mördaren utan att egentligen ha befogenhet att göra det då han befinner sig mitt i en internutredning för tidigare misstag. Men varför skulle det hindra en stjärnpolis? De verkligt ansvariga är i stället den otroligt korkade och klyschiga polisen Gunnarsson och den sura åklagaren Susanne Öst, som även hon är den typiska bilden av en sur åklagare som har bestämt sig för vad som är det rätta.

Det är blodiga mord, psykotiska mördare och barn som mår dåligt – ungefär det som förekommit i de båda tidigare böckerna. Ändå känns det inte tjatigt, jag har inte läst den här boken tidigare. Det går inte att sluta läsa och jag måste hela tiden få veta vad som är Linnas nästa drag. I den här boken är han inte riktigt så överlägsen som i de tidigare; ibland har han nästan fel. Men självklart är det han som har rätt och Gunnarsson/Öst som har fel i slutändan. Precis som det ska vara.

Lite tveksamt är dock slutet där en helt ny historia plötsligt börjar. Det hade kunnat vänta till nästa bok för min del. Det är en självstående bok, inte en tv-serie där nästa avsnitt kommer om en vecka.

Jag är inte den som är den – gällande Kepler får jag helt enkelt ändra min uppfattning. De har lärt sig och är fantastiskt duktiga på att berätta en historia. En viktig del är det höga tempot och att historien berättas i nutid; ingen vet vad som ska hända för det har ännu inte hänt. Inga onödiga miljöbeskrivningar tar upp plats och saktar ner historien. Hjärtat klappar snabbt och ibland kommer jag på mig själv med att nästan hålla andan. Exakt så spännande är det. Om jag inte hade varit ledig när jag läste den här vet jag inte hur det hade gått.

Varför fastnar jag så?

Paganinikontraktet – Lars KeplerPaganinikontraktet
Lars Kepler (2010)
566 sidor

En ung kvinna mördas på en båt. Drunkad, ser det ut som. Men hur kan hon ha drunknat utan att ha vattenspår på sin kropp? Samtidigt blir andra personer mördade på andra håll i staden, men ingen tror att de hör samman. Utom Joona Linna som hjälper till med fallet trots att han egentligen inte får. Och självklart är det han som kommer på åt vilka håll man ska rikta blicken för att hitta motiv, försvunna personer och själva mördaren.

Egentligen borde den här boken få en tvåa i betyg. Eller också borde den få en fyra. Och just därför hamnar den på en trea. Varför resonerar jag så? Jo, jag ska förklara det. Men det är inte enkelt.

Den här boken lider av samma fenomen som Hypnotisören, vilket innebär en vilja att vara en amerikansk tv-deckare. Det är högt tempo, det är klyschigt och huvudpersonen Joona Linna är så fantastiskt duktig och har alltid rätt, trots att alla andra säger emot honom. Plus att den här boken är skriven på ett sätt som får (i alla fall) mig att tänka “Jaha, de är ute efter filmkontrakt till den här filmen också”. Tillbakablickar på ett sätt som fungerar i film, men blir lite konstiga i en bok, återkommer ständigt. Därför är boken bara värd en tvåa i betyg.

Men samtidigt finns det ett annat fenomen, en annan känsla, som jag också kände vid läsningen av Hypnotisören. Det är spännande, oväntat och det går inte att sluta läsa. Även om jag suckar, himlar med ögonen och tycker att det är klyschigt så vill inte mina händer slå ihop boken och slänga bort den. Det går helt enkelt inte. Jag vill vidare, hela, hela tiden.  Det är lätt och luftigt, det flyter fram.

Det blir en krock inuti mig själv. Jag gillar en bok som jag samtidigt inte gillar. Ett ganska obegripligt fenomen. Och jag kan inte sätta fingret exakt på vad det är. Men kanske är det just därför som Lars Kepler lyckas. Ibland kanske man inte måste förstå varför man tycker om en bok.

Lite mycket

Alla de stillsamma döda – Anna JanssonAlla de stillsamma döda
Anna Jansson (2001)
264 sidor

Trots att jag irriterade mig lite på Maria Werns inblandning i den förra boken kunde jag inte låta bli att läsa vidare. Kanske borde jag ha förutspått att det skulle bli värre. När Alla de stillsamma döda till och med börjar med att Maria ligger inlåst och skadad på grund av försvinnandet hon utreder suckar jag lite inombords. Varför måste alla poliser/journalister/detektiver/etc som är huvudpersoner i deckare så ofta råka illa ut själva? Jag förstår att det blir mer spännande på det sättet – men ska Maria verkligen hålla på sådär genom alla böcker?

En positiv sak är dock att det som läsare finns möjlighet att spekulera i vem som är mördaren. Sen är det dessutom svårt att gissa rätt och det är väldigt, väldigt bra. Och samtidigt upplever jag samma sak som med Stum sitter guden – att det är svårt att lägga ifrån sig boken. Det är ett stort, stort plus.

Nej, jag blir inte stum

Stum sitter guden – Anna JanssonStum sitter guden
Anna Jansson (2000)
216 sidor

Maria Wern fattade mitt tycke i och med tv-serierna. Framför allt för att jag gillar Eva Röse, men också för att det var spännande på ett bra sätt. Inte alldeles för överdrivet – tyckte jag då.

Stum sitter guden ändrar min uppfattning. Handlingen känns just överdriven och jag irriterar mig lite på att Maria själv blir indragen så pass. Visst, det är inte den första deckare där polisen blir personligt inblandad, men det hade varit så skönt att slippa. Men samtidigt är det skönt att det är en kvinnlig polis som får vara duktig och kämpa mot både brottslingarna och sina egna arbetskamrater – just för att hon är kvinna. På det sättet tycker jag väldigt mycket om Maria Wern.

Handlingen känns sådär, språket är inget speciellt. Men ändå kan jag inte låta bli att läsa vidare. Och det brukar vara ett bra tecken. Alltså gillar jag någonting som är svårt att sätta fingret på. Förmodligen är det Maria Wern och spänningen. För det händer någonting hela tiden.

En deckare på 200 sidor – det är klart att det måste vara spännande hela tiden, och det är skönt.

Spännande bladvändare

Fladdermusmannen – Jo NesbøFladdermusmannen
Jo Nesbø (2007)
363 sidor

Norske polisen Harry Hole skickas till Australien för att bistå den australiska polisen i utredningen av ett mord på en ung norsk kvinna. Egentligen förstår han inte varför de vill ha hans hjälp, men någon nytta kan han säkert vara till. Han finner snabbt en vän i sin medarbetare Andrew, som dessutom leder in Harry i sitt land och sitt folks magiska historia.

Ganska snart kommer man dock att tänka på att mordet förmodligen är ett i en lång serie och inte alls ett personligt mord. Mördaren verkar gilla blonda, unga kvinnor. I vissa fall bara att våldta och i andra fall även döda. Samtidigt blir Harry förälskad i en av den döda kvinnans arbetskamrater och inleder ett förhållande med henne, som gör att man får lära känna Harry ännu mer.

Det är en bok som är svår att sammanfatta, för det är lite svårt att säga lagom utan att säga för mycket. Det är en lång historia, som vänder ganska snabbt. Därför blir det aldrig tråkigt, utan är spännande i stort sett hela vägen. Jag kan sakna det där lilla kluriga som gör att man som läsare själv kan försöka fundera på vem som är mördaren, för det saknas lite i boken. Det finns där, men snarare som raka motsatsen. Det går att lista ut vem som INTE är mördaren, utifrån hur polisen agerar. Men aldrig vem det verkligen är.

Men det gör verkligen inte så mycket, för det är spännande ändå. Jag har bara en sak till att opponera mig mot – och det är Harry Holes karaktär. Känns han inte lite väl klyschig? Han är inte ensam om sin bakgrund, i alla fall inte om man jämför med poliser i andra kriminalromaner…

Det har skurit sig mellan mig och Theorin…

Blodläge – Johan TheorinBlodläge
Johan Theorin (210)
406 sidor

Jag har gillat de tidigare böckerna jag läst av Johan Theorin och därför kändes Blodläge som ett måste. Spänningen, dramatiken, det vardagliga – ja, allt detta har varit pusselbitar som gjort att jag gillat Theorins hela stora pussel. Men nu känns det som att jag börjar få nog.

Blodläge är visserligen spännande, man kan inte säga något annat. Men det känns som att jag känner igen mönstret från de tidigare böckerna, och det som är nytt känns krystat. En man som flyttar till Öland och som helt plötsligt får en otrevlig gammal pappa att ta hand om på halsen. Och som om det inte räckte så är pappan gammal porrkung. Och som om det i sin tur inte räckte så är det uppenbarligen någon som vill ha ihjäl pappan, eller hela hans omgivning. För allting rullar snart upp sig till en rörig, långsökt historia om varför pappan måste söka skydd hos sin son.

Låter jag skeptisk? Det är jag verkligen. Jag har en tendens att ogilla böcker där allt hela tiden bara ska bli etter värre. Därför tappar den här boken min positiva anda efter ett tag. Tyvärr, för jag vill ha Theorin i minne som en författare jag tycker om. Så det är synd att det skulle bli så här mellan oss. Kanske är det inte för sent att ställa allt till rätta igen. Theorin kommer ju med en ny bok i höst (Sankta Psyko). Då ska han byta geografisk plats, så kanske innebär det också en del förändringar i handlingen?