Hur kan det vara så bra?

Änglavakter
Kristina Ohlsson
Piratförlaget (2011)

En kvinnokropp hittas styckad och begravd i jorden. Det visar sig vara Rebecca som försvann två år tidigare utan att de någonsin hittade henne. Alex Rechts grupp hade ansvaret för hennes försvinnande och blir naturligt ansvarig för att hitta hennes mördare. Men nu har de även Fredrika Bergman i sin grupp.

Det visar sig vara nystigt värre, och mitt i alltihop finns en gammal barnboksförfattarinna. Och Fredrikas sambo. Vad har han med det hela att göra? Allting är mer komplicerat och invecklat än vad de först tror och lösningen ligger längre bort än de anar. Men kanske är det tack vare Fredrika de ändå klarar av det.

Samtidigt får man också följa Fredrikas hemliv, nybliven mamma och sambo med sin före detta älskare. Som helt plötsligt får för sig att vara föräldraledig, mot allt vad hon tidigare trott om honom. Varför?

Det finns en liten risk när man börjar läsa den här boken och det är att den inte ska leva upp till förväntningarna. För efter att ha läst både Askungar och Tusenskönor är verkligen förväntningarna skyhöga och det ska mycket till för att Kristina Ohlsson ska lyckas uppfylla dem.

Ändå gör hon, mot alla odds, just det. Språket, känslorna och spänningen från de två tidigare böckerna finns fortfarande kvar. Allt det som gör Kristina Ohlssons böcker till det de är.

Dock, om man ska vara lite gnällig, så blir det lite för mycket sammanträffanden i boken. Varför ska både Fredrikas sambo och Peder Rydhs bror blandas in i handlingen? Vad är oddsen egentligen för det? Nej, där blir det lite överdrivet. Därav 4,5 i betyg i stället för 5.

Men annars, ja. Då har jag nog ingenting att anmärka på. Jag hoppas att Kristina Ohlsson fortsätter att skriva deckare i all oändlighet.

Minst lika bra som tvåan

AskungarAskungar
Kristina Ohlsson
Piratförlaget (2009)

När ett tåg stannar till på en station på väg in till Stockholm går en mamma av för att ringa ett telefonsamtal. Hon blir ombedd att hjälpa en kvinna med sin hund och när hon är tillbaka har tåget försvunnit. På tåget sitter hennes lilla dotter, alldeles ensam.

Men när tåget rullar in på Stockholms central är den lilla flickan borta. Som uppslukad av jorden, det är ingen som vet vart hon har tagit vägen. Fredrika Bremer, nyrekryterad till polisen som civilanställd utredare, får hjälpa till med att leta reda på flickan. Hennes manliga kollegor vill inte ha henne i utredningen, och hon tvingas kämpa för att få dem att lyssna på hennes idéer.

Men då är det redan för sent. Flickan hittas död utanför ett lasarett. Uppenbarligen finns det en mycket genomtänkt tanke till varför hon försvann. Men vilken är den? Och tänk om fler kommer att följa hennes öde?

När den här bloggen var nyfödd läste jag Tusenskönor och var fast från första sidan. Jag hyllade Kristina Ohlsson, och verkligen älskade hennes sätt att skriva. Det kändes annorlunda och äkta. Så jag sade till mig själv att jag skulle få tag i hennes första bok för att se om det var lika bra.

Och jag blev verkligen inte besviken. Askungar är minst lika bra som Tusenskönor, om inte ännu bättre. Det är trovärdigt och äkta och dessutom skrivet med ett underbart språk. Jag läser från första till sista sidan och det är otroligt svårt att lägga ifrån sig boken.

Jag skulle vilja påstå att Kristina Ohlsson är den bästa svenska deckarförfattaren.

Förvånansvärt bra

Fruset offer - Giles BluntFruset offer
Giles Blunt
Albert Bonniers förlag (2003)

John Cardinal jobbar egentligen inte längre på mordroteln. Men när kroppen från en ung kvinna hittas i isen blir han tillfälligt inkallad igen, för med största sannolikhet är det Katie Pine som försvann för ett tag sedan. Cardinal lade ner mycket energi på att hitta henne, utan att lyckas. Och nu är han från den första titten tvärsäker. Det är Katie Pine som hittats i isen.

Dessutom har tre andra tonåringar försvunnit den närmaste tiden. Cardinal misstänker att det finns ett samband, och hans nya adept Lisa Delorme håller med. Men just det, samtidigt som de utreder mordet håller hon dessutom på att internutreda Cardinal för någonting som polischefen misstänker att han gjort för ett antal år sedan…

Fruset offer har många olika nivåer och alla är intressanta. Början är lite seg, men snart lyckas Blunt fånga sin läsare och hålla kvar den. Ja, det var faktiskt svårt att lägga den ifrån sig efter ett tag. Och i vanliga fall har jag väldigt svårt för att man som läsare ena stunden får följa polisens arbete och den andra får följa mördaren. Jag vill inte veta i förväg vem mördaren är.

Men Giles Blunt får mig att ändra mig. När mördarperspektivet kommer in blir jag som fastlåst vid sidorna, då är det verkligen omöjligt att inte fortsätta läsa. Det ger ett helt annat grepp på hela historien.

Det är det bästa med Fruset offer.

Skulle lika gärna kunna vara idag

LasermannenLasermannen – en berättelse om Sverige
Gellert Tamas
Ordfront förlag (2003)

En pojke som var ordentlig, duktig och seriös i sin barndom blir som vuxen helt plötsligt en fruktad man i Stockholm. Lasermannen skrämmer hela Sveriges invandrarbefolkning, och även stora delar av den övriga befolkningen.

Ja, alla känner väl till Lasermannen som härjade på 90-talet. Men oavsett hur mycket eller lite man redan vet så blir det intressant att få reda på vad det egentligen var som låg bakom och hur allting gick till, i detalj. Gellert Tamas berättar på ett otroligt bra sätt, vilket med största sannolikhet beror på det enorma arbete som han lagt ner på att ta reda på allting om John Ausonius och om fallet.

Tankarna far runt i huvudet när man läser boken, och när man som jag inte riktigt var i ålder för att förstå vad som hände då blir det lättare att dra paralleller till dagens samhälle. Skrämmande paralleller. Vem säger att det här inte kunde ha hänt nu? Ny demokrati har en stor betydelse i boken – hade det inte lika gärna kunnat vara Sverigedemokraterna?

Tyvärr så är det delarna om just Ny Demokrati och nazismen som har en tendens att bli lite halvtråkiga, kanske för att de tar ner tempot och spänningen. Men hur Ausonius tänkte och agerade är otroligt snyggt dramatiserat; det är nästan som om han hade berättat det själv (vilket han ju också har, eftersom Tamas har intervjuat honom).

 

Det är så här det ska vara!

Dolken från tunisDolken från Tunis
Agatha Christie
Damm förlag (ursprungligen utgiven 1926)

Hercule Poirot har gått i pension och flyttat till den lilla byn King’s Abbott, och ingen vet vem han är. Så ska det vara, han är inte där för att jobba. Men visst gör det lite ont i hans stolta hjärta när folk inte har hört talas om honom.

Som i alla små Agatha Christie-byar känner alla varandra. Och alla vet vad som händer. De vet vilka som ska förlova sig och vissa som är arga på varandra. Och i den här boken berättas allting utifrån doktorns perspektiv, som kanske är den som känner allra flest.

Därför får vi se saker som inte Poirot ser, och vara med den kvällen Mr Ackroyd blir mördad, på ett annat sätt än vad vi kanske annars inte fått. Men vad hjälper det – som läsare är man trots det inte smartare än den store detektiven.

Och det är så här jag tycker att en deckare ska vara. Små pusselbitar här och där, man har möjligheten att foga samman dem. Men självklart klarar man ytterst sällan av att göra det. Det gör dock Poirot och boken är full av aha-upplevelser.

Kanske utom när det gäller mördaren. Det hade jag nog inte gissat. Fast, jo, den här gången gjorde jag det. Eftersom jag redan sett det som tv-program. Men det dröjde ändå ganska länge innan jag lyckades minnas vem han var.

Mja, jag vill nog läsa vidare i alla fall

Vredens tidVredens tid
Stefan Tegenfalk
Massolit (2010)

En kraschad bil hittas i skogen. Mamman och dottern är båda döda när en polis kommer till platsen. Ingenting finns att göra.

Några år senare blir en domare topp tunnor rasande i en taxibil och stryper chauffören med sitt bälte. Men kommissarie Walter Gröhn tvingas mot sin vilja inse att han inte kan gå vidare med fallet – man kan ju inte döma en domare. Han muttrar lite, men får villigt inse att det är så det svenska rättssystemet fungerar.

Men när fler personer inom den svenska domstolen råkar ut för liknande saker går det inte längre att undvika att ta tag i saken, det inser alla. Till en början hamnar det på Walters bord, där han får hjälp av den unga Jonna de Brugge. Ett tag i alla fall. Tills en teori dyker upp om att det handlar om terrorister och det förflyttas till Säk. Vilket självklart inte hindrar Walter och Jonna som i stället startar sin egna lilla utredning.

Det är spännande, det måste jag erkänna. Lite klyschigt. Och som jag skrivit förut har jag svårt för böcker där man ganska långt i förväg vet vem den skyldige är och det enda som det egentligen handlar om är polisens arbete. Det överlåter jag till amerikanska polisserier på tv, i bokform klarar jag mig utan det.

Men trots det är det något med Vredens tid som trollbinder. Jag borde räknat ut ganska snabbt vem den skyldige är, men det gör jag faktiskt inte. Stefan Tegenfalk får mig att glömma bort vissa detaljer som kan tyckas vara ack så viktiga. Och som mycket riktigt är det.

Så på något sätt är det en kombination av en polisserie och en pusseldeckare. En kombination som gör det helt godkänt. Och gör att jag ser fram emot de två följande böckerna om samma personer.

Skum spänning

Skumtimmen - Johan TheorinSkumtimmen
Johan Theorin
Wahlström & Widstrand (2007)

I början på 70-talet försvann Julias son spårlöst i dimman på Öland. Ingen vet vad som hände med honom, men de flesta tar för givet att han drunknade. Dock inte Julia. Och inte heller Julias pappa Gerlof.

Han driver nämligen lite egen spaning från sitt ålderdomshem, tillsammans med några av sina gamla vänner. När han dessutom får ett tecken på posten ringer han upp Julia som genast åker till Öland och tillbaka till alla minnen. Tillsammans börjar de besöka människor som Gerlof tror är viktiga, och det visar sig att de börjar närma sig någonting…

Johan Theorin är bra på att bygga upp spänning, något som jag upptäckte i Nattfåk. Men i sin debutroman är tempot lite lägre, och jag har lite svårt att tro på allt som händer. Jag gillar verkligen hans sätt att bland historia och nutid, vilket binder ihop historien på ett bra sätt.

Gerlof verkar vara en mysig liten farbror, även om jag då och då blir lite irriterad på honom för att han inte berättar för Julia vad han tänker. Varför ska alltid alla privatspanare hålla saker och ting för sig själva? Det går ju faktiskt aldrig bra.

Återigen måste jag använda mig av frasen “sidorna vänder sig själva”. För det gör de faktiskt. Någonstans efter mitten börjar det bli spännande hela tiden och då är det helt enkelt omöjligt att lägga boken ifrån sig. Vad hände egentligen? Är Gerlof på rätt spår? Är allt verkligen som det verkar vara?

Frågor som man bara kan få svar på på ett sätt – genom att läsa vidare!

Besviken

Den förlorade symbolen – Dan BrownDen förlorade symbolen
Dan Brown
Albert Bonniers förlag (2009)

Efter tips från mina vänner läste jag för ett par år sedan Da Vinci-koden av Dan Brown. De hade tyckt att den var helt fantastisk och att jag borde läsa den. Så det gjorde jag, och tyckte att den var väldigt bra. En riktig sträckläsningsbok.

Förra året tog jag så tag i Änglar och Demoner. Och i det här fallet blev jag helt såld, den var verkligen fruktansvärt bra. Jag fastnade totalt. Jag tyckte nog att Dan Brown var ett geni, kanske nästan en 2000-talets Agatha Christie i manskropp.

Men för ett tag sedan läste jag ut hans senaste bok, Den förlorade symbolen. Jag hade verkligen velat kunna säga att den var lika bra som i alla fall Da Vinci-koden, men tyvärr så kan jag inte göra det. Jag skulle vilja kunna stå fast vid min tanke om att han är en Agatha Christie i manskropp, men det kan jag tyvärr inte heller göra.

Jag blev riktigt besviken. Fast samtidigt var jag tvungen att fortsätta läsa och se vad som hände. Dan Brown har inte alls samma möjligheter och är inte på långt när lika skicklig som Agatha Christie. Han har skrivit en historia, och den skrev han i de båda tidigare böckerna också. Ingenting nytt händer. Förutsägbart, och inte alls några oväntade vändningar.

Eller jo, kanske, men oväntade vändningar som är likadana som de tidigare böckerna, så att de blir väntade i stället.

Tråkigt. Men tyvärr så var det nog den sista Dan Brown-boken jag orkade längta efter. Jag kan inte säga att jag inte kommer att läsa om han kommer med en ny, men jag hoppas i så fall att det dröjer och att han har lärt sig något nytt. Annars blir det inget bra.

(Originalet publicerades den 4 maj på Booklovin’)

Riktigt upprörande läsning

Inspärrad – Teresa CooperInspärrad
Teresa Cooper
Bra Böckers Förlag

Det är vad Teresa Coopers Inspärrad visade sig vara. Jag blev arg, irriterad, gråtfärdig, upprörd och helt slut av att läsa den. Hur kan människor få bete sig så här utan att någon reagerar, säger till eller gör någonting?

Teresas mamma har psykiska problem och hennes pappa är alkoholist. Trots detta envisas socialtjänsten med att ideligen skicka hem henne och hennes två syskon till pappan, som egentligen inte klarar av att ta hand om dem. Dessutom trivs de bra mycket bättre hos en annan kvinna, som de får vara hos emellanåt.

Till slut kan de dessutom inte längre bo där och socialtjänsten måste hitta på en annan lösning. Trots att Teresa sköter sig, är språkbegåvad och duktig på handarbeten hamnar hon på en klinik för flickor med psykiska problem. Ingen vet varför hon egentligen är där; varken Teresa eller någon i personalen.

Hon kan inte vara kvar där, det är de övertygade om. Så socialtjänsten kommer med ett nytt förslag. Visst skulle väl Teresa må bra av att komma ut på landet; se lite natur och hav, och umgås med flickor i hennes egen ålder? Det låter väl inte helt fel? Nej, tycker Teresa, det låter ju helt underbart.

Problemet är att Kendall House i Kent inte alls är så som det lät innan. I stället för att få njuta av naturen blir hon inspärrad i ett hus, där alla fönster och dörrar är låsta. Att gå ut, röka en cigarett, se på teve eller ha ett husdjur är privilegium som man måste förtjäna. Och så fort Teresa sätter sin fot innanför dörren får hon dessutom börja äta mediciner – för vad vet hon inte, och ingen vill säga varför heller.

Och så fortsätter det. Medicin efter medicin, flera gånger dagligen. Självklart påverkar det Teresa, som var frisk och kry när hon kom dit, men nu bara blir sjukare och sjukare. “Hypokondriker” snäser personalen och lyssnar inte på Teresas skrik om att hon blir neddrogad. Dessutom verkar det som att de andra flickorna hatar henne, och av någon anledning är det alltid Teresa som blir straffad efter deras bråk; med att gå i nattlinnet en hel vecka, att få mer medicin injicerad och bli inspärrad i bestraffningsrummet.

Hon blir sämre och sämre, och börjar dessutom skada sig själv. Vilket självklart spär på personalens argument om att hon är galen, sjuk, helt borta. Men Teresa förstår ingenting; varför är hon där?

Det är så hemskt, fruktansvärt och helt sjukt. Jag har svårt att ta till mig att det här faktiskt hänt, för mindre än trettio år sen. I England. Hur fungerar de människor som arbetar med att varje dag droga ner små flickor som egentligen inte behöver det?  Hur kan man på något sätt må bra av det?

Tankarna som väcks är mest frågor. Hur, hur och åter hur. Samtidigt blir jag imponerad av Teresas historia; hur hon hela tiden fortsätter kämpa trots att hon bara vill ge upp och att hon lyckas leva ett normalt liv i dag. Att hon dessutom kämpar för att få ursäkter från dem som utsatte henne för det och jobbar med att hjälpa andra flickor som utsätts för övergrepp på liknande eller andra sätt är värt en enorm eloge.

Bra bok, men hemsk historia.

(Originalet publicerades den 6 juli 2010 på Booklovin’)

En riktig sidvändare

Judaskyssen - Anna GrueJudaskyssen
Anna Grue
Piratförlaget

Ursula trodde att hon hade träffat mannen i sitt liv. Visserligen var han mycket yngre än henne, men hon ville ändå spendera resten av sitt liv med honom. Det var hon säker på.

Men självklart var allt helt enkelt för bra för att vara sant. Han lämnar henne, och passar dessutom på att tömma hennes konton på alla pengar. Ursula förlorar sin kärlek, sina drömmar och sin förmögenhet.

Som tur är har hon starka människor runt sig, och en av hennes elever Laura ber sin pappa om hjälp. Dan Sommerdahl har tidigare hjälpt polisen i några fall och går till sist motvilligt med på att försöka leta reda på mannen som lurat Ursula. Och han lyckas nysta in sig rejält. Det visar sig vara lite mer komplicerat och lite mer organiserat än vad alla trodde från början. Ursula är inte den enda kvinnan som mannen har lurat genom åren…

Det underbara med den här boken är att den verkligen suger tag i en. Sidorna vänder sig själva, orden flyger in genom ögonen och etsar sig fast på näthinnan. Historien berättar helt enkelt sig själv. Den är snygg, händelserik och spännande.

Kanske inte fullt trovärdig hela vägen. Men vem säger att en bok behöver vara det? Jag är med Dan när han letar. Jag är med mannen som luras; vilket är en bra effekt. Man får veta hur det går för Dan i letandet, medan man samtidigt då och då får se allt ur den andre mannens perspektiv. Varför lurar han så många kvinnor? Och hur går han till väga?

Solsken, en filt och den här boken. Det är allt som behövs för en härlig sommardag. Eller, varför inte en regnig dag och en filt? Sträckläsningsvarning är det hur som helst.

(Skriven 4 juli, på Booklovin’)