Tag: spännande

Oerhört känslosamt och hemskt

Bara ett barnBara ett barn – Malin Persson Giolito
Malin Persson Giolito
Piratförlaget (2010)

Karin misstänker att något inte riktigt står rätt till med hennes åttaårige elev Alexander. Han är våldsam och elak, men samtidigt verkar saker och ting inte riktigt vara som de ska på hemmaplan.

En dag upptäcker hon brännmärken efter cigaretter på Alexanders armar och det blir droppen som får bägaren att rinna över. Hon tar med sig den lille, tyste pojken till sjuksköterskan och blir förskräckt över vad hon får se. Det visar sig att hela hans kropp bär spår efter en grym och förmodligen regelbunden misshandel.

Kontakt tas med soc och Alexander får inte åka hem till sin mamma Linda igen. I stället placeras han i tillfälliga fosterhem. Sophia Weber, jurist med vana av att ha hand om fall där barn är inblandade, blir utsedd till hans företrädare och kämpar med att försöka förstå sig på den här konstiga pojken, med svår bakgrund och som vägrar berätta någonting för någon. Vem är han och vad har han egentligen varit med om?

Malin Persson Giolito målar upp en hemsk historia om ett barn som inte var önskat, en mamma som gjort allt hon kan för att lura omgivningen att tro att allt är som det ska och ett samhälle som inte riktigt har makten att göra någonting utan bevis.

Vem skapar egentligen en människa? Hur blir hon till den hon är. Frågor som uppväxtens betydelse, föräldrarnas roll och hur man kan hjälpa någon som varit med om något hemskt är ständigt närvarande i boken. Till och från dyker delar ur mammans historia upp, berättat med hennes egna ord, ur hennes perspektiv. Och det får mig att tänka att det kanske finns människor som inte borde ha rätt att ha barn. Hennes tankar är grymma och gör ont i en när man läser dem. Hur kan man se ett litet hjälplöst barn som något ont?

Det är känslosamt, jobbigt och upprörande. Det hade lika gärna kunnat vara en helt sann historia. Det hade kunnat finnas närmare än vad man tror.

Med döden som berättare

Boktips!Boktjuven - Markus Zusak

Boktjuven
Markus Zusak
B. Wahlströms (2008)

Ibland kan man på baksidan av böcker läsa någonting i stil med “Då och då kommer det en bok som förändrar ens tillvaro totalt, och det här är en sådan”.

Den meningen skulle jag vilja använda om Boktjuven. Jag måste helt klart placera den i kategorin “En av de bästa böcker jag någonsin läst”. På något sätt lyckas Zusak få mig helt fast från första sidan, ja till och med från första ordet.

Språkligt sett är boken helt underbar, men även innehållsligt. Berättelsen om Liesl, vars mamma tvingas lämna bort henne till fosterfamilj under kriget och vars bror dör på vägen dit, är varm och hoppfull, även om det egentligen är en skildring av Andra Världskriget.

Boktjuven är just den lilla Liesl Meminger. Sin första bok stjäl hon på sin brors begravning, och det är tack vare den som hon lär sig läsa. Sen följer fler därpå, stulna ur bokbål och bibliotek. Allt för den goda sakens skull – att hon är intresserad av litteratur.

Jag är en del av historien, jag står bredvid fönstret och väntar på att Liesl ska komma ut med en bok när hon stjäl ur grevinnans bibliotek. Jag lider med henne när hon inte kan göra deras gömde jude Max frisk. Jag åker tåg med henne hem till hennes nya föräldrar.

Det är inte vem som helst som kan skriva en sån här bok, med sådan värme och inlevelse. Att det dessutom är döden som berättar historien gör det hela ännu mer annorlunda. På något sätt blir döden en människa, en levande gestalt som man kan förstå. En intressant vändning.

Jag skulle gärna läsa någon annan bok av Markus Zusak inom en snar framtid. Jag kanske ska stjäla en?

Huss, Huss – vad tycker jag egentligen?

Den som vakar i mörkretDen som vakar i mörkret – Helene Tursten
Helene Tursten
Piratförlaget

En kvinna hittas på en kyrkogård i Göteborg; invirad i plast och ordentligt strypt med ett blått snöre, ett sånt som man hänger tvätt på. Några dagar senare hittas en kvinna till, i samma ålder, på samma sätt fast på en annan kyrkogård.

Båda kvinnorna hade ett par dagar innan mordet fått en vit krysantemum lämnad på dörrhandtaget. Och foton hemskickade, där de sitter tillsammans med en man och äter eller pratar.

Problemet för Irene Huss och de andra är att det inte verkar finnas någon som helst logik i morden. Varför har de blivit mördade? Vad är egentligen den gemensamma nämnaren? Vem är mördaren?

Samtidigt blir Irene Huss själv rejält skrämd. Någon har gått i hennes rabatter, flyttat trädgårdssoffan och lämnat hemska tecken i brevlådan. Har det något med morden att göra?

Den nionde boken om kriminalinspektör Irene Huss håller ett högt tempo och det dröjer länge innan spaningsgruppen gör några framsteg i sökandet efter den skyldige. Men det är lätt och flyter på. Handlingen rör sig och man följer enkelt med. Man behöver inte tänka på att vända sidorna; korta, händelserika kapitel gör att boken i princip läser sig själv.

Har du inte läst någon av de tidigare böckerna? Det hade inte jag heller innan jag tog upp den här. Så strunta helt enkelt i det, det går helt klart att läsa den här ändå. Det är skönt att slippa reflektioner som påpekar vad som hänt i de tidigare böckerna och enkelt att hänga med, även som nybörjare på Irene Huss.

Dock är det något som gör att det knyter sig mellan mig och boken. Som gör att vi hamnar på lite avstånd. Och jag har lite svårt att sätta fingrarna på vad det är. Det är inte rytmen, inte spänningen och inte trovärdigheten. Men något gnager inombords, och den kommer inte att hamna bland mina absoluta deckarfavoriter. Tyvärr.

Men Helene Tursten skriver levande och enkelt. Att efter åtta böcker fortfarande lyckas skapa spänning och trovärdighet som om det vore första eller andra gången, i den nionde, är en konst. Väl värd en eloge.

Underbart, Kristina Ohlsson!

TusenskönorTusenskönor – Kristina Ohlsson
Kristina Ohlsson
Piratförlaget (2010)

Ali sitter på ett flyg till Sverige från Irak, bort från allt det hemska, på väg mot hopp och en ljus framtid. Visserligen måste han uppfylla några krav till innan han är helt välkommen i Sverige, men det ska nog gå fort.

En kvinna rör vid sitt halsband. Hon befinner sig på ett kontor i Thailand och runt halsen finns ett USB-minne med allt material hon samlat på sig. Snart så, snart, riktigt snart, är hon färdig och har allt hon behöver. Pappa ska bli så nöjd.

Ett äldre par hittas döda i en lägenhet i Stockholm. Skjutna, självmord. Bredvid ligger nämligen en lapp om att mannen efter att ha mottagit beskedet att hans ena dotter dött av en överdos bestämt sig för att han och hans fru inte kunde leva längre. Men vännerna som hittat paret vill inte tro på det.

En ung man hittas påkörd, överkörd, med små lappar i fickan. Lappar med kartor och texter på arabiska. En olycka?

Höggravida Fredrika Bergman får tillsammans med de andra på sin specialrotel de här uppdragen på halsen. Samtidigt som graviditeten plågar henne och hon inte kan sova. Men hon jobbar på ändå, är fast övertygad om att allting hänger i hop på något sätt. För så måste det väl vara?

Parallellhistorier är inte alltid min grej. De är ofta helt fel gjorda och kopplingarna blir långsökta. Men inte i Kristina Ohlssons fall. Snarare tvärtom. Det är de parallella historierna, världarna, som ger liv åt historien. Som gör att jag helt enkelt inte kan slå bort blicken och lägga ihop boken, även om andra saker kallar. Jag som läsare får vara med i lösningen, jag kan fundera själv och försöka klura ut hur allt hänger ihop. (Vilket jag kan vara lite stolt över och säga att jag misstänkte någonstans vid halva boken)

Det är spännande, på riktigt. Inte klyschigt, utan lite mer som en äkta deckare ska vara. Inga överdrivna mord utan motiv, allting har en förklaring och får också sin förklaring på slutet. Precis som det ska vara.

Kristina Ohlsson kan konsten att låsa fast sin läsare vid sidorna.

Klyschigt och förvirrande

MidvinterblodMidvinterblod – Mons Kallentoft
Mons Kallentoft
Natur & Kultur (2007)

En fruktansvärt kall februaridag hittas en man upphängd i ett träd utanför Linköping. Hans skinn är borta på magen och han ser ut att ha dött en hemsk död. Malin Fors och hennes kollegor vid Linköpingspolisen kallas dit och slås av det absurda i sammanhanget.

Mannen visar sig vara en ensam människa, som alla i Ljungsbro kände till, men ingen någonsin pratade med. Möjligtvis om, men bara för att han var så konstig. Inga vänner, inga rena fiender. Bara plågoandar.

Idén att det är ett ritualmord dyker upp. En forskare känner igen fenomenet Midvinterblot, som är ett slags offer, och den teorin får bli en del i sökandet efter mördaren. Men även oväntade familjekopplingar dyker upp. För det mesta famlar Malin Fors och de andra i blindo, men då och då tror de att de hittar någonting…

Jag tycker tyvärr att den här boken är rätt typisk. Typisk för dagens deckare. Spännande, händelserik, men utan riktiga förklaringar. Jag får aldrig veta varför mannen i trädet blev mördad. Och var logiken i att polisen kom på det egentligen finns. Allt är lite för klyschigt; lite för mycket amerikansk polisteveserie för att jag ska kunna tro på det.

Så ena stunden vänder jag blad som om jag aldrig gjort något annat. Suger i mig vartenda ord och är med i handlingen, går bakom Malin Fors och hennes kollega Zeke när de knackar på ännu en dörr. Andra stunden vill jag i princip slänga bort boken i ett hörn och glömma bort att jag lagt den där.

Den är bra, fast klyschig. Alldeles för klyschig. Jag kan nog inte hålla med om det som står på omslaget; att han är bra mycket bättre än Stieg Larsson. Nej, men det är okej. Kanske ungefär som Stieg Larsson. Eller lite sämre. Men inte mer.

Knivar, hypnos och kidnappningar

HypnotisörenHypnotisören – Lars Kepler
Lars Kepler
Albert Bonniers förlag (2009)

Ända sedan det började pratas om vilka eller vem som stod bakom pseudonymen Lars Kepler har jag velat läsa boken. Men jag har ändå inte gjort det.

Inte förrän jag och min pojkvän var inne på ett Bokia Express och jag nämnde att jag skulle vilja läsa den. Då stack han triumferande upp den framför näsan på mig. Och sen hade jag den där. Under näsan. Tills sista bladet var vänt.

En hel familj blir brutalt knivmördad, och den enda som överlever attacken är  sonen. Dessutom finns en dotter, som man misstänker att mördaren gett sig av efter. Men sonen är alldeles för svårt skadad för att man ska kunna förhöra honom – något som kriminalkommissarie Joona Linna inte accepterar. I stället kallar han in den före detta hypnotisören Erik Maria Bark, som efter mycket om och men blir övertalad att hypnotisera pojken så att de ska kunna få reda på vem det var som knivskar hans familj. De hade kanske inte riktigt räknat med att få det svar de fick…

Det är pang på rödbetan direkt på första sidan. Mitt inne i händelseförloppet och sen fortsätter det med ett raskt tempo igenom de nästan 600 sidorna. Erik Maria Bark får en viktig roll i huruvida mordet ska klaras upp eller inte, samtidigt som det ju faktiskt är Joona Linna som är polisen och den egentliga huvudpersonen. Jag kan inte göra annat än att hålla med andra bokbloggare angående att Bark faktiskt är en liten smula irriterande. Han kommer på lite för mycket saker för att det ska gå att köpa allt han säger.

När boken sen också byter perspektiv och får en helt annan huvudhandling blir jag en smula förvirrad. Varför inte två böcker? Hur hänger det här egentligen ihop?

Trots detta, och trots att jag egentligen redan innan jag börjat läsa boken bestämt mig för att inte älska den, så kan jag inte lägga den ifrån mig. Orden vill bli lästa och sugs in i mina ögon av sig själva. Och jag måste erkänna att jag tycker om den. Trots att den inte är så jätteverklighetstrogen. Trots att den blir lite för mycket. Trots att Bark är irriterande.

Paganinikontraktet nästa, eller?

1 2 3