Äntligen slut

Jag har kämpat, verkligen kämpat, för att läsa slut Processen. Jag hade aldrig förväntat mig att jag skulle tycka att den var så svår, men det har jag verkligen gjort. Men nu är den äntligen slut och jag är glad att kunna lägga den åt sidan. Nu kan jag säga att jag har läst den, men gå vidare till någonting annat som jag förhoppningsvis får större njutning av. Frågan är bara om det ska bli den Nordiska utmaningens Glasbruket, Annika Östbergs biografi Ögonblick som förändrar livet eller ytterligare en klassiker i form av Jane Eyre

Jag gillar inte Allan!

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann
Jonas Jonasson
Piratförlaget (2010)

På sin hundraårsdag får Allan plötsligt för sig att han tröttnat. Och kliver helt enkelt ut genom fönstret på ålderdomshemmet där han bor. Och det är där allt börjar. Allt det absurda, det konstiga, det knöliga, det … Ja, ni fattar.

Jag har funderat länge på hur jag ska skriva en recension på den här boken. Jag läste ju trots allt ut den i somras. Men jag tror inte att jag kan skriva en normal recension. Jag har muttrat och gnällt på den här boken ganska länge nu. Men det var först gårdagens enkät som fick mig att inse att jag faktiskt borde ta mig i kragen och formulera mina tankar.

Det är svårt. Jag har behövt bearbeta Allan. Rejält. Han är inte någon som man bara har med sig en stund och sen släpper. Han är för… jobbig… för det. Och jag har haft svårt att sätta fingret på vad det egentligen är. Varför jag inte gillar Allan. Eller varför jag inte gillar boken. Det är lite svårt att säga vad som är vad. Men jag har försökt att lista saker jag irriterar mig på.

  • Allan känns inte riktigt trovärdig, som person. Som handling är det uppenbart att det inte är “sant” och det menar jag inte heller att det borde vara.
  • Han är för mycket. Helt enkelt.
  • Det blir för många absurda, knäppa, konstiga saker på rad. Jag hade kul de kanske första sidorna, men sen kunde jag konceptet. Och tröttnade.
  • Det är Forrest Gump gånger 20. Minst. Och det är ju nästan så att Forrest Gump är i skruvaste laget.
  • Allan är lite irriterande. Inte någon mysgubbe, utan mer den där gnällige, tjurige gubben. I mina ögon.
  • Jag tycker inte att det är så roligt. Jag kanske fnissade någon gång i början, men inte sen. För jag kan inte riktigt se vad som är roligt.
  • Det är för stor upptrappning. Jag hade behövt att någonting är lite mer nedtonat emellanåt, för det blir lite svårt när nästa kapitel hela tiden ska vara värre än det första.

Trots detta läste jag ut hela boken. Jag närde någon sorts förhoppning om att den känslan jag hade under de första trettio-femtio sidorna skulle komma tillbaka mot slutet. Men tyvärr så gjorde den det inte.

Det är dock helt klart att den har berört mig. Jag kommer inte att glömma boken. Snarare tvärtom. Den är kanske egentligen inte dålig. Jag irriterar mig inte på språket, eller hur den är skriven. Utan mer på att det är för mycket. För mycket för att jag ska orka med det och tycka om det. Den lämnade ingen bra känsla efter sig hos mig. Men jag kommer alltid att minnas den. Kanske kommer jag att plocka fram den någon gång i framtiden igen. Men det vet jag inte.

Kärlek, livet och konstiga dikter


Evolutionen och jag kommer inte överensEvolutionen och jag kommer inte överens
Fredrik Lindström
Atlantis (2010)

Barnets fodrade overall
i bävernylon
– alldeles för stor ena året
och redan
för trång
nästa säsong.

När den var perfekt
var vi någon annanstans,
mitt inne
i djupaste sommaren,
gick inte att nå.

Det fulländade livet
angår egentligen
inte oss,
men dess omloppsbana
är så retfullt synlig
ifrån jorden.

Dikten Här och nu visar rätt mycket av det som boken faktiskt är. En samling dikter – bekännelser väljer Fredrik Lindström själv att kalla dem för – som på något sätt handlar om livet, evolutionen eller människan. Korta eller långa, djupa eller ytliga. Vissa är bra, men de allra flesta har jag lite svårt att ta till mig. Jag läser om, försöker hitta en rytm.

Det tycker jag även syns i dikten här ovanför. Han delar upp dem, styckar dem bara där han tycker det ser bra ut. Det blir lite rörigt i mitt huvud, och ibland får jag svårt att följa med i vart han egentligen vill att jag ska ta vägen någonstans. Jag fastnar i formen, vilket aldrig är bra.

Jag tror att många av de här dikterna skulle vinna på att bli upplästa av Fredrik Lindström själv. På bokmässan, där jag lyssnade på honom i Språktidningens monter, läste han en av dem och det var en helt annan upplevelse. Så kanske borde han läsa in dem och ge ut dem som ljudbok i stället?

Tacka vet jag snyltlöken

Liftarens guide till galaxen – Douglas AdamsLiftarens guide till galaxen
Douglas Adams
(1979)

En helt vanlig torsdagmorgon vaknar Jordbon Arthur Dent med insikten om att det står en bulldozer i hans trädgård. En bulldozer från kommunen, vars mål är att riva hans hus till förmån för en ny motorväg. Samtidigt, vilket Arthur dock inte vet om, finns även ett rymdskepp fullt med vagoner, som vill förgöra hela Jorden.

Hans arbetskamrat Ford Prefect är den som avslöjar hemligheten om jordens undergång för honom. För Ford är i själva verket en liftare från en annan planet. Han reser runt i Universum för att skriva till den nya upplagan av “Liftarens Guide Till Galaxen” och råkade bli kvar på Jorden lite för länge.

Tillsammans möter de alltså jordens undergång och blir utkastade i Universum. Men tack vare Fords liftarkunskaper och den lilla mystiska boken lyckas de bli upplockade av ett rymdskepp. Men självklart är inte problemen slut riktigt där…

Den här boken sägs väl vara något av en klassiker. Men trots det har jag svårt att tycka om den. Jag har innan hört att den ska vara så fantastisk och så vidare. Men jag tycker faktiskt inte det.

Jag gillar inte stavningarna (se tidigare inlägg), jag har svårt att gilla den underfundiga, brittiska tonen som ska finnas där (men som jag kanske inte riktigt ser, jag tycker inte om all fakta även om det visserligen är fabricerad fakta och krävs för att man överhuvudtaget ska kunna hänga med och jag gillar inte riktigt själva handlingen. Jag skulle nog kalla den för lite science fiction/fantasy och ingen av de kategorierna är riktigt min smak. Så tyvärr.

Dessutom är jag ju egentligen inte klar bara för att jag läst ut den boken. I själva verket finns det fyra delar till. Men jag tror jag lämnar dem åt sitt öde. Det var ingenting för mig.

Dock finns en fras som jag tycker är riktigt rolig:

– Men hur kom du hit då?
– Det var ingen konst. Jag liftade med en snyltlök.

(Originalet publicerades 16 januari 2010 på Booklovin’)