Så otroligt svårt att bedöma

Fågeln som vrider upp världen
Haruki Murakami
Norstedts 2008
Pocket – 742 sidor

Jag har nu försökt smälta Fågeln som vrider upp världen i en hel månad. Och det är sannerligen inte det lättaste. Ibland försöker jag mig på, mitt under tiden jag gör någonting annat, att försöka bestämma mig för vad jag egentligen tyckte om min semestertegelsten. Men det finns några punkter som ställer till det för mig.

  • Just tegelstensperspektivet, jag tyckte att boken var alldeles för lång – det är en av de saker jag kan bestämma mig för.
  • Det faktum att jag emellanåt var tvungen att hoppa tillbaka igen och läsa om, för att jag helt enkelt inte hundraprocentigt förstått vad det var som hade hänt.
  • Att det ju är Murakami som har skrivit och att jag har tyckt om de två tidigare böckerna jag har läst.
  • Det gick ju ibland inte att sluta läsa.
  • Jag får hela tiden för mig att jag har missat några gömda, viktiga symboler.

Och allt det där gör det relativt svårt att sammanfatta min upplevelse av boken. Men kanske är det just det som visar vad jag egentligen tycker. Den har satt spår i mig och jag kommer definitivt aldrig att glömma den. Jag skulle aldrig kategorisera den som en av de bästa böcker jag har läst, men det är ändå en otroligt unik bok. På ett sätt känns det inte rätt att ens försöka bedöma den utifrån de perspektiv jag vanligen använder mig av. För det här är som sagt inte vanlig läsning. Hur nu det går till.

Men efter mycket om och men har jag bestämt mig för (på något sätt) att jag ändå tyckte om den. Jag förstår fortfarande inte allting som händer i Toru Okadas liv och vissa delar av boken har jag svårt att förstå hur de hör ihop med honom över huvud taget. En av de saker jag tycker om med Murakami är just blandningen av det vardagliga och det surrealistiska och det är en väldigt bra beskrivning av den här boken. Katter och fruar som försvinner, män som klättrar ner i brunnar och på så sätt når en annan värld och nyckelfåglar som bara dyker upp ibland.

Låter det konstigt? Det är det och jag tänker inte ens försöka mig på att förklara mer. Jag tycker att du ska läsa den själv och bilda dig en egen uppfattning. För jag tror inte att två personer uppfattar den här boken på samma sätt. Och att det är just det som är tjusningen med den.