TidningsIda

– om böcker och språk

Pingviner och en härlig vänskap

Mitt liv som pingvin – Katarina MazettiMitt liv som pingvin
Katarina Mazetti (2008)
Inbunden – 224 sidor

Den här boken handlar inte om pingviner. Eller jo, indirekt gör den det, för det förekommer en väldig massa pingviner i den. Liksom sälar av alla dess slag och alla möjliga fåglar. Men de står inte i centrum. Det gör i stället Tomas och Wilma som träffas på en kryssning till Antarktis. De är helt olika som personer men av någon anledning dras de till varandras sällskap under hela resan. Wilma är glad, positiv och försöker hela tiden se allt från den ljusa sidan, medan Tomas är deprimerad och butter på grund av en skilsmässa och att han inte får träffa sina barn. Ett udda par minst sagt. Trots det utvecklas en stark vänskap väldigt snabbt som dock sätts på hårda prov när det visar sig att båda två har djupa hemligheter för den andra.

Det är inget fel på historien, till och från är den lite småmysig och trevlig medan den nästa stund är sorgsen. Men Wilmas och Tomas problem lyckas ändå inte riktigt tränga in i mig och jag kan bli lite uttråkad av att det inte händer så mycket. Boken består av korta kapitel där det ena berättas ur Wilmas perspektiv, det andra ur Tomas, det tredje ur den gamla kvinnan Albas och så vidare. Dessutom några kapitel från andra medresenärer – som Mazetti uppmanar till att hoppa över om man vill, vilket jag nästan gör då de är skrivna med kursiv stil. Jag vet inte om det beror på sättet att berätta historien men det blir aldrig något riktigt driv i den. Det känns som att jag stampar på samma ställe hela tiden. Visst, det händer inte så jättemycket men det hade ändå kunnat bli roligare. Plus att jag stör mig på att hon skriver “mej” och “sej”. En liten sak, men en av mina språkliga allergier. Och kvinnan Albas kapitel är någon sorts försök att analysera hur lika människor är djur, vilket för mig är lite för tungläst jämfört med resten av boken och heller inte jätteintressant.

Men jag gillar Wilma, hennes sätt att se på världen och ta allting på ett positivt sätt trots att hon inte har det så lätt själv. Och jag irriterar mig på Tomas, hur han anser att ingenting är hans fel utan bara hans exfru. Därför tycker jag om hur Wilma kör med honom och till och från blir riktigt elak. Det behöver han, faktiskt.

Hur kan det vara så bra?

Änglavakter
Kristina Ohlsson
Piratförlaget (2011)

En kvinnokropp hittas styckad och begravd i jorden. Det visar sig vara Rebecca som försvann två år tidigare utan att de någonsin hittade henne. Alex Rechts grupp hade ansvaret för hennes försvinnande och blir naturligt ansvarig för att hitta hennes mördare. Men nu har de även Fredrika Bergman i sin grupp.

Det visar sig vara nystigt värre, och mitt i alltihop finns en gammal barnboksförfattarinna. Och Fredrikas sambo. Vad har han med det hela att göra? Allting är mer komplicerat och invecklat än vad de först tror och lösningen ligger längre bort än de anar. Men kanske är det tack vare Fredrika de ändå klarar av det.

Samtidigt får man också följa Fredrikas hemliv, nybliven mamma och sambo med sin före detta älskare. Som helt plötsligt får för sig att vara föräldraledig, mot allt vad hon tidigare trott om honom. Varför?

Det finns en liten risk när man börjar läsa den här boken och det är att den inte ska leva upp till förväntningarna. För efter att ha läst både Askungar och Tusenskönor är verkligen förväntningarna skyhöga och det ska mycket till för att Kristina Ohlsson ska lyckas uppfylla dem.

Ändå gör hon, mot alla odds, just det. Språket, känslorna och spänningen från de två tidigare böckerna finns fortfarande kvar. Allt det som gör Kristina Ohlssons böcker till det de är.

Dock, om man ska vara lite gnällig, så blir det lite för mycket sammanträffanden i boken. Varför ska både Fredrikas sambo och Peder Rydhs bror blandas in i handlingen? Vad är oddsen egentligen för det? Nej, där blir det lite överdrivet. Därav 4,5 i betyg i stället för 5.

Men annars, ja. Då har jag nog ingenting att anmärka på. Jag hoppas att Kristina Ohlsson fortsätter att skriva deckare i all oändlighet.

Förstår det hyllade

Tysk höst – Stig DagermanTysk höst
Stig Dagerman
Norstedts (1947)

När kriget tagit slut får Expressen för sig att göra lite annorlunda reportage från Tyskland. För de har en känsla av att tyskarna bara visar den bilden de verkligen vill att vi i de andra länderna ska se. Reportern Stig Dagermans fru har släkt i Tyskland, vilket ger honom en bra ingång. De kan hjälpa honom att hitta bra platser att besöka och personer att prata med. Annars är frågan egentligen varför de skickade honom. Han är inte den mest pratglada eller sociala människan. Snarare lite butter och blyg.

Men det blev en hel artikelserie. Och visst är den bra, även så här 60 år senare. Han skriver levande, framför allt. Orden säger så mycket mer än vad som faktiskt bara står där. Och jag som är otroligt svag för olika typer av bildspråk och förmänskligande bildspråk kan inte göra annat än att älska det. Som när han låter en gräddtårta spegla bilden av Tyskland. Gräddig och fin på utsidan, men inuti gömmer sig en vanlig torr och tråkig limpa.

Det är synd att han inte tar mod till sig och pratar med fler personer, för det hade varit mer intressant än att bara hela tiden ha hans observationer. Sen är det klart att det blir lite tradigt att läsa alla reportagen efter varandra, men det finns många som är riktigt bra. Och några som man kanske bara ögnar sig fram genom för att de blir lite halvtråkiga.

Men jag förstår helt klart varför man brukar prata om den i så goda ordalag. Det är betydligt bättre att läsa hela än att bara läsa utdrag, som man annars får göra i skolan.

Skulle lika gärna kunna vara idag

LasermannenLasermannen – en berättelse om Sverige
Gellert Tamas
Ordfront förlag (2003)

En pojke som var ordentlig, duktig och seriös i sin barndom blir som vuxen helt plötsligt en fruktad man i Stockholm. Lasermannen skrämmer hela Sveriges invandrarbefolkning, och även stora delar av den övriga befolkningen.

Ja, alla känner väl till Lasermannen som härjade på 90-talet. Men oavsett hur mycket eller lite man redan vet så blir det intressant att få reda på vad det egentligen var som låg bakom och hur allting gick till, i detalj. Gellert Tamas berättar på ett otroligt bra sätt, vilket med största sannolikhet beror på det enorma arbete som han lagt ner på att ta reda på allting om John Ausonius och om fallet.

Tankarna far runt i huvudet när man läser boken, och när man som jag inte riktigt var i ålder för att förstå vad som hände då blir det lättare att dra paralleller till dagens samhälle. Skrämmande paralleller. Vem säger att det här inte kunde ha hänt nu? Ny demokrati har en stor betydelse i boken – hade det inte lika gärna kunnat vara Sverigedemokraterna?

Tyvärr så är det delarna om just Ny Demokrati och nazismen som har en tendens att bli lite halvtråkiga, kanske för att de tar ner tempot och spänningen. Men hur Ausonius tänkte och agerade är otroligt snyggt dramatiserat; det är nästan som om han hade berättat det själv (vilket han ju också har, eftersom Tamas har intervjuat honom).

 

Mja, jag vill nog läsa vidare i alla fall

Vredens tidVredens tid
Stefan Tegenfalk
Massolit (2010)

En kraschad bil hittas i skogen. Mamman och dottern är båda döda när en polis kommer till platsen. Ingenting finns att göra.

Några år senare blir en domare topp tunnor rasande i en taxibil och stryper chauffören med sitt bälte. Men kommissarie Walter Gröhn tvingas mot sin vilja inse att han inte kan gå vidare med fallet – man kan ju inte döma en domare. Han muttrar lite, men får villigt inse att det är så det svenska rättssystemet fungerar.

Men när fler personer inom den svenska domstolen råkar ut för liknande saker går det inte längre att undvika att ta tag i saken, det inser alla. Till en början hamnar det på Walters bord, där han får hjälp av den unga Jonna de Brugge. Ett tag i alla fall. Tills en teori dyker upp om att det handlar om terrorister och det förflyttas till Säk. Vilket självklart inte hindrar Walter och Jonna som i stället startar sin egna lilla utredning.

Det är spännande, det måste jag erkänna. Lite klyschigt. Och som jag skrivit förut har jag svårt för böcker där man ganska långt i förväg vet vem den skyldige är och det enda som det egentligen handlar om är polisens arbete. Det överlåter jag till amerikanska polisserier på tv, i bokform klarar jag mig utan det.

Men trots det är det något med Vredens tid som trollbinder. Jag borde räknat ut ganska snabbt vem den skyldige är, men det gör jag faktiskt inte. Stefan Tegenfalk får mig att glömma bort vissa detaljer som kan tyckas vara ack så viktiga. Och som mycket riktigt är det.

Så på något sätt är det en kombination av en polisserie och en pusseldeckare. En kombination som gör det helt godkänt. Och gör att jag ser fram emot de två följande böckerna om samma personer.

Att le igenkännande genom en hel bok

Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta tröttAtt vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött
Alex Schulman
Piratförlaget (2011)

Alex Schulmans första bok Skynda att älska handlade om hans pappa och var fylld av kärlek, ömhet och vackra tankar. Nu försöker han göra samma sak, men i stället med kärleken Amanda.

En ensam, deprimerad och allmänt nere Alex har precis skiljt sig i början av boken och för ett liv som präglas av att han kryper hem från Stureplan på natten. Helt plötsligt visar det sig dock att den undersköna Amanda på hans jobb tydligen är lite intresserad. Och Alex är fast besluten att hon ska bli hans. Och så blir det självklart också.

Egentligen är själva “handlingen” i boken ganska halvtråkigt. Det blir inte riktigt samma varma känsla som när han skriver om sin far. I stället kan man ibland tänka att det känns lite klyschigt och (som många andra skrivit) att den här boken kanske inte kommit ut om inte Alex Schulman varit just Alex Schulman.

Men det är ändå fint, och det är inte kärleken som är det bästa. Alex har en förmåga att fånga det lilla och enkla i vardagen. Han irriterar sig på saker som man inte ens visste att man irriterade sig på. Och varje gång han skriver om något fenomen som man inte riktigt reflekterat över så dyker det upp ett litet leende – “Visst är det så”. Så jag ler genom hela boken. Självklart blir även kärleksdelarna lite samma sak, man känner igen sig i det också.

Plus att Alex verkligen kan uttrycka sig i skrift. Möjligtvis är det språket som binder mig mest i den här boken. Som gjorde att jag läste boken från pärm till pärm, och inte kunde sluta. Han är expert på att välja rätt ord och rätt liknelser. Språket lever sitt eget liv, och leder till sina alldeles egna leenden.

Från lagom till… för mycket

Offerrit
Johannes Källström
Massolit förlag (2010)

En stad med nedläggningshotade företag som bestämmer sig för att ge folk livslusten och kämpargnistan tillbaka. Den förlorade sonen som ska rädda alltihop. Och en massa människor som planerar hans återkomst, och försvinner.

I korta drag handlingen i Offerrit. Svårare än så behöver det egentligen inte vara. Herr Vigelius, den förlorade sonen, för helt klart med sig något skumt till staden. Frågan är om det verkligen är han som är orsaken till att en amerikan hittas död och flera högt uppsatta personer i kommunen försvinner en efter en. Men om det inte är han, vem skulle det då vara? Och varför vill inte Svea, kommunens “president”, se sanningen i vitögat och lägga ner satsningarna på hans hemkomst?

Ja, den inledningen får till och med mig intresserad av boken igen. Även om jag just författade den själv. För det är det som är det bra med boken. Att den hade kunnat vara bra. Kanske är jag bara kräsen, eller också är det här mest konstigt. Om det hade varit en “vanlig” deckare hade det kanske kunnat fungera. Om det inte hade varit så mycket övernaturliga varelser som figurerar här och där. Som man dessutom inte riktigt förstår om de verkligen är övernaturliga eller om allting helt enkelt har en logisk förklaring.

Jag hoppas att det ska få en naturlig förklaring. Men det får det inte. Och jag accepterar det, för det är en sådan bok, även om det kanske inte är min kopp te. Dock hade jag kanske kunnat tycka om det om vissa andra förutsättningar varit annorlunda.

Till exempel har jag svårt att hålla reda på alla människor som figurerar hit och dit. Vem är vem? Och vem gör vad? Nej, det blir för rörigt. Framåt sista kapitlet börjar jag kunna hålla reda på de viktigaste, men det finns fortfarande namn som bara snurrar ihop sig för mig.

Plus att boken är skriven på ett sätt som känns lite annorlunda. Jag gillar inte riktigt sättet. Speciellt inte hur dialogerna skrivs. Det blir svårt för mig att ta till mig. Jag har svårt att ta till mig hela boken.

Hade kunnat vara en “Gömda”

Det ska bli ett sant nöje att döda digDet ska bli ett sant nöje att döda dig
Magdalena Graaf
Lind & Co (2006)

Tonåriga Magdalena Graaf blir  upp över öronen förälskad i Jorma, en stor, stark och till en början romantisk finländare. De gifter sig och får sonen Isak tillsammans. Allt hade kunnat vara så fantastiskt, och det var det till en början.

Men snart blir vardagen en annan. Jorma visar sig vara kriminell och beroende av droger. Och har ett sjuhelvetes humör, som självklart går ut över snälla, lugna Magdalena. Hon far som en vante fram och tillbaka i lägenheten.

Till slut bestämmer hon sig för att med hjälp av familj, vänner, kvinnojourer och poliser att försöka fly. Vilket är det som största delen av boken handlar om.

En historia som känns igen alltför väl. Man önskar att det inte vore ens hälften så vanligt som det verkar vara. Men tyvärr måste man öppna ögonen och inse att många kvinnor tampas med en bakgrund av män som inte kunnat tygla sig. Kanske är det svårt att tro att en kvinna som Magdalena utsatts för allt detta, och det gör det väldigt intressant.

Boken hade kunnat vara så fantastisk. Den hade kunnat vara en “Gömda”, fast med en känd person i huvudrollen (och helt sann?). Den hade kunnat hugga tag i mina ögon och få dem att läsa rad efter rad, allt för att få veta hur det går för henne.

Delvis är det så. Men oftast inte. Jag snurrar in mig i konstiga formuleringar och ett konstigt berättarsätt. Det känns för pratigt för att det ska flyta på. Och det är synd. Det förtar historien. Om den hade arbetats igenom på ett annat sätt hade den fallit mig mer i smaken.

Börjar bra, men…

Hitta vilseHitta vilse
Carin Hjulström
Forum (2010)

Frida Fors har nu gått klart sin journalistutbildning och ska söka jobb på den stora tidningsdraken Aftonpressen (hmm…). Arbetsintervjun blir till jobb, men ingenting blir riktigt som hon tänkt sig. Hon får snabbt möta den hårdnackade och elaka kvällstidningsjournalistiken, som inte tar någon som helst hänsyn till hur hennes texter var tänkta från början. När dessutom ett sparpaket dyker upp efter hennes första vecka är det slut på drömmen om journalistjobb i storstaden. Sist in, först ut. Och där står Frida, utanjobb och med en jättedyr hyra. Ska hon sälja sin själ och gå över till den andra sidan – informatörsyrket i stället?

Jag gillade verkligen Carin Hjulströms debut Finns inte på kartan, kanske just för att den handlar om journaliststudenten Frida Fors som jag ju faktiskt kan känna igen mig lite i eftersom jag också läser till journalist. Men om den boken övertygade mig om att det kan vara riktigt roligt att jobba på en liten lokalredaktion, så gör den här boken att jag blir lite rädd för kvällstidningar och hur man jobbar där.

Det är inte direkt någon snäll bild som Carin ger av Aftonpressen, och det känns väldigt troligt att mycket är hämtat från verkligheten (trots att namnet är ändrat). Fridas texter blir ändrade extremt mycket, och ingen visar någon hänsyn alls.

Och det är i princip så länge som hon är kvar på Aftonpressen som boken är bra. När hon ger sig ut i Stockholm utan jobb börjar allting gå lite för bra, lite för snabbt och bli lite för overkligt. Och ju längre tiden går, desto mer förstärks den känslan. Tyvärr. För Frida blir som någon sorts “hjältinna” som räddar en massa människor, och jag vet inte riktigt om jag gillar den bilden av henne. Måste hon vara så perfekt?

Jag gillar inte Allan!

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann
Jonas Jonasson
Piratförlaget (2010)

På sin hundraårsdag får Allan plötsligt för sig att han tröttnat. Och kliver helt enkelt ut genom fönstret på ålderdomshemmet där han bor. Och det är där allt börjar. Allt det absurda, det konstiga, det knöliga, det … Ja, ni fattar.

Jag har funderat länge på hur jag ska skriva en recension på den här boken. Jag läste ju trots allt ut den i somras. Men jag tror inte att jag kan skriva en normal recension. Jag har muttrat och gnällt på den här boken ganska länge nu. Men det var först gårdagens enkät som fick mig att inse att jag faktiskt borde ta mig i kragen och formulera mina tankar.

Det är svårt. Jag har behövt bearbeta Allan. Rejält. Han är inte någon som man bara har med sig en stund och sen släpper. Han är för… jobbig… för det. Och jag har haft svårt att sätta fingret på vad det egentligen är. Varför jag inte gillar Allan. Eller varför jag inte gillar boken. Det är lite svårt att säga vad som är vad. Men jag har försökt att lista saker jag irriterar mig på.

  • Allan känns inte riktigt trovärdig, som person. Som handling är det uppenbart att det inte är “sant” och det menar jag inte heller att det borde vara.
  • Han är för mycket. Helt enkelt.
  • Det blir för många absurda, knäppa, konstiga saker på rad. Jag hade kul de kanske första sidorna, men sen kunde jag konceptet. Och tröttnade.
  • Det är Forrest Gump gånger 20. Minst. Och det är ju nästan så att Forrest Gump är i skruvaste laget.
  • Allan är lite irriterande. Inte någon mysgubbe, utan mer den där gnällige, tjurige gubben. I mina ögon.
  • Jag tycker inte att det är så roligt. Jag kanske fnissade någon gång i början, men inte sen. För jag kan inte riktigt se vad som är roligt.
  • Det är för stor upptrappning. Jag hade behövt att någonting är lite mer nedtonat emellanåt, för det blir lite svårt när nästa kapitel hela tiden ska vara värre än det första.

Trots detta läste jag ut hela boken. Jag närde någon sorts förhoppning om att den känslan jag hade under de första trettio-femtio sidorna skulle komma tillbaka mot slutet. Men tyvärr så gjorde den det inte.

Det är dock helt klart att den har berört mig. Jag kommer inte att glömma boken. Snarare tvärtom. Den är kanske egentligen inte dålig. Jag irriterar mig inte på språket, eller hur den är skriven. Utan mer på att det är för mycket. För mycket för att jag ska orka med det och tycka om det. Den lämnade ingen bra känsla efter sig hos mig. Men jag kommer alltid att minnas den. Kanske kommer jag att plocka fram den någon gång i framtiden igen. Men det vet jag inte.