Skum spänning

Skumtimmen - Johan TheorinSkumtimmen
Johan Theorin
Wahlström & Widstrand (2007)

I början på 70-talet försvann Julias son spårlöst i dimman på Öland. Ingen vet vad som hände med honom, men de flesta tar för givet att han drunknade. Dock inte Julia. Och inte heller Julias pappa Gerlof.

Han driver nämligen lite egen spaning från sitt ålderdomshem, tillsammans med några av sina gamla vänner. När han dessutom får ett tecken på posten ringer han upp Julia som genast åker till Öland och tillbaka till alla minnen. Tillsammans börjar de besöka människor som Gerlof tror är viktiga, och det visar sig att de börjar närma sig någonting…

Johan Theorin är bra på att bygga upp spänning, något som jag upptäckte i Nattfåk. Men i sin debutroman är tempot lite lägre, och jag har lite svårt att tro på allt som händer. Jag gillar verkligen hans sätt att bland historia och nutid, vilket binder ihop historien på ett bra sätt.

Gerlof verkar vara en mysig liten farbror, även om jag då och då blir lite irriterad på honom för att han inte berättar för Julia vad han tänker. Varför ska alltid alla privatspanare hålla saker och ting för sig själva? Det går ju faktiskt aldrig bra.

Återigen måste jag använda mig av frasen “sidorna vänder sig själva”. För det gör de faktiskt. Någonstans efter mitten börjar det bli spännande hela tiden och då är det helt enkelt omöjligt att lägga boken ifrån sig. Vad hände egentligen? Är Gerlof på rätt spår? Är allt verkligen som det verkar vara?

Frågor som man bara kan få svar på på ett sätt – genom att läsa vidare!

Vackert och ömsint

Skynda att älska – Alex SchulmanSkynda att älska
Alex Schulman
Forum förlag (200)

Fem år efter sin pappas död bestämmer sig Alex för att åka tillbaka till familjens sommarstuga i Värmland. Ett besök som tar emot och gör ont, det är inte för inte som han valt att glömma och lämna bakom sig.

Pappans död tog hårt på Alex, som hela livet stått sin pappa nära. Och när han klivit över tröskeln till stugan inser han att han aldrig kommer att komma över det heller. Han inser att han måste tänka på det, minnas och få prata om det för att kunna lämna det bakom sig och leva vidare på ett bra sätt.

Boken är full av minnen, saker som Alex upplevt tillsammans med sin pappa Allan. Midsomrarna i stugan med Coca Cola Cup, hur pappan alltid köpte blommor till mamma, hur pappa blev äldre och äldre, hur räkor ska vara som bäst och mycket mycket mer.

Det är en väldigt fin skildring av en förälder. Alex skriver i stort sett bara positivt om sin pappa, och det märks hur mycket Allan betydde för Alex. Det är varmt och lite rosenskimrande. Bortsett från när föräldrarna bråkar, så klart. Men annars verkar Alex bara ha fina minnen av sin far. Frågan är om det var så, eller om det är så man ser tillbaka på en förälder som har dött.

Och visst är det fint. Det fungerar när boken inte är så jättelång. Hade han skrivit mer hade jag nog velat ha något annat också, en konflikt, eller någon mer förändring än ålderdom. Men jag gillar att Alex känns så personlig och öm, det stämmer inte riktigt med den bild jag har av honom som samhällskritiker. Jag hade nog mer tänkt mig att han varit revolterande som ung, och att han kanske inte alls varit så nära sin pappa som han faktiskt var.

En fin barndomsskildring helt enkelt. Jag tycker mycket mer om den här, än till exempel Mig äger ingen av Åsa Linderborg.

Jätteråttor och överdrivna vardagsproblem

Fånge i hundpalatset – Martina HaagFånge i hundpalatset
Martina Haag
Piratförlaget (2010)

Jätteråttor, feltankade bilar, Mariotokiga barn och köttävlingar. Allt som man knappt ens i sin vildaste fantasi kan föreställa sig hända, händer såklart Martina Haag. Och det är väl tur för henne, för vad skulle hon annars skriva om?

Boken är en samling av Martinas krönikor och kåserier från mama och Aftonbladet, men  innehåller även en del nyskrivna små påhitt. Hon radar upp den ena konstiga upplevelsen efter den andra, i ett tappert försök att lätta upp vår vardag.

Visst fnissar jag till emellanåt, sådär lite lagom tyst för mig själv. Men de där små fnissen är ganska sällsynta. Men de finns där; till exempel när det handlar om sonen som knappt kan prata om något annat än Mario eller de små korta listorna över saker Martina inte ville höra om eller funderar på. Men incidenten när Martina försöker äta ett kilo kött är rätt äckligt. Och när hon tankar sin mans bil med bensin efter ivriga förmaningar om att det är en dieselbil, blir det mest pinsamt.

Men det egentligen enda som jag verkligen gillar med samlingen är den lilla följetongen om källaren. Den får mig att fundera och bli riktigt nyfiken. Vad är det egentligen som gömmer sig inne i rummet med allt specialfoder för vakthundar? Spöken? En luffare?

Mitt tips är nog dock att nöja sig med en liten, liten dos av Martina Haag då och då. Det är väldigt lätt att komma till den droppe som får bägaren att rinna över, och då är det verkligen inte ens nästan roligt. Mest pinsamt och lite fånigt.

(Originalet publicerades den 1 juli på Booklovin’)

af Ugglas förvånade mig

Hjälp, vem är jag? – Caroline af Ugglas och UKONHjälp, vem är jag?
Carolina af Ugglas & UKON
Piratförlaget (2010)

Självklart tycker jag att jag är speciell. Har ett starkt ego. Jag är mitt eget universums centrum. Men är det så för alla? Då är kanske jag inte så speciell? Eller så är alla speciella! Så vad fan skulle jag skriva om?

Så skriver Caroline af Ugglas i inledningen om att hon blev kontaktad och ombedd att skriva en bok. Så småningom föddes idén att hitta en psykolog, ha en rad sessioner som spelas in och till slut göra en bok av det. Efter några misslyckade försök träffade hon på psykologen och poeten Ulf Karl Olov Nilsson (UKON) som tyckte att det var en intressant tanke.

Boken är alltså deras terapisamtal. En timme gånger tolv tillfällen, varje gång med ett eget tema. Caroline pratar om hur hon som barn/ung tyckte om att provocera; reta grannarna, förstöra saker, hur hon uppfattar sitt kändisskap, vad kärlek är, hur mycket Melodifestivalen betyder, om sina tvångstankar (som att slänga ut små barn från balkonger) och mycket mycket mer.

Det är helt enkelt en självbiografi, fast i en helt annan form. En intressant form, jag trodde från början att det skulle vara svårläst och irriterande. Men jag tycker att det blev ganska bra. Det är inte alls svårt att hänga med i vem som säger vad, och hade jag bara vetat hur UKON pratar hade jag hört också hans röst i mitt huvud.

Något som jag dock inte riktigt förstår mig på är UKON:s och Carolines kommentarer i slutet av varje kapitel, där de skriver om vad de har pratat om. UKON:s delar blir för det mesta bara en sammanfattning av det som sagts. Jag antar att tanken är att han ska analysera henne och försöka konstatera saker, men jag tycker inte att det fungerar alls. Jag har svårt att hålla koncentrationen och blicken kvar vid just de sidorna.

Jag är inte Caroline af Ugglas största fan, men hon har helt klart stigit en smula i graderna efter att jag läst boken. Jag “förstår” hur hon funkar, åtminstone kan jag tänka mig in lite i hennes huvud. Tvångstankarna är helt absurda och de kommer jag aldrig att förstå, liksom varför hon egentligen betedde sig så elakt som hon gjorde som ung. Men jag tycker att jag lär känna henne lite. Hon vet inte vem hon är, men på något sätt tycker jag ändå att hon har en väldig självinsikt och har lärt sig vad som funkar och inte för henne. Hon står för det hon tycker och det är imponerande, speciellt när hon lever i en så ytlig och förutbestämd värld som musiken.

Boken är lite lång kanske, det blir lite svårt att tycka om sättet den är skriven på så länge. Men det är annorlunda, och framför allt därför som jag fortsätter läsa och vill veta vad de ska komma fram till.

Kan nog bli bra

När jag började läsa Hjälp, vem är jag? av Caroline af Ugglas och UKON var jag riktigt tveksam. Till att börja med var jag rätt tveksam till Caroline som person. Men även till det faktum att de valt att göra en bok av sina terapistunder.

Men ju mer jag läser, desto mer tycker jag om det. Jag lär känna Caroline, och jag tycker redan mycket bättre om henne. Och att skriva en självbiografi utifrån terapeutiska samtal känns som en klockren, väldigt smart idé.

Så det här ska nog kunna bli en riktigt trevlig lässtund.

Oerhört känslosamt och hemskt

Bara ett barnBara ett barn – Malin Persson Giolito
Malin Persson Giolito
Piratförlaget (2010)

Karin misstänker att något inte riktigt står rätt till med hennes åttaårige elev Alexander. Han är våldsam och elak, men samtidigt verkar saker och ting inte riktigt vara som de ska på hemmaplan.

En dag upptäcker hon brännmärken efter cigaretter på Alexanders armar och det blir droppen som får bägaren att rinna över. Hon tar med sig den lille, tyste pojken till sjuksköterskan och blir förskräckt över vad hon får se. Det visar sig att hela hans kropp bär spår efter en grym och förmodligen regelbunden misshandel.

Kontakt tas med soc och Alexander får inte åka hem till sin mamma Linda igen. I stället placeras han i tillfälliga fosterhem. Sophia Weber, jurist med vana av att ha hand om fall där barn är inblandade, blir utsedd till hans företrädare och kämpar med att försöka förstå sig på den här konstiga pojken, med svår bakgrund och som vägrar berätta någonting för någon. Vem är han och vad har han egentligen varit med om?

Malin Persson Giolito målar upp en hemsk historia om ett barn som inte var önskat, en mamma som gjort allt hon kan för att lura omgivningen att tro att allt är som det ska och ett samhälle som inte riktigt har makten att göra någonting utan bevis.

Vem skapar egentligen en människa? Hur blir hon till den hon är. Frågor som uppväxtens betydelse, föräldrarnas roll och hur man kan hjälpa någon som varit med om något hemskt är ständigt närvarande i boken. Till och från dyker delar ur mammans historia upp, berättat med hennes egna ord, ur hennes perspektiv. Och det får mig att tänka att det kanske finns människor som inte borde ha rätt att ha barn. Hennes tankar är grymma och gör ont i en när man läser dem. Hur kan man se ett litet hjälplöst barn som något ont?

Det är känslosamt, jobbigt och upprörande. Det hade lika gärna kunnat vara en helt sann historia. Det hade kunnat finnas närmare än vad man tror.

Chick-lit för flerbarnsmammor

HittebarnetHittebarnet - Katerina Janouch
Katerina Janouch
Piratförlaget (2010)

Barnmorskan Cecilia Lund har hämtat sig efter vad som hänt henne den senaste tiden. Hon börjar bli som vanligt igen efter våldtäkten och hon har hittat tillbaka till sin man John igen, efter en period av ordentliga problem.

Men samtidigt finns en annan man i hennes tankar; en man som dök upp i samband med våldtäkten och när hon var singel under den där hemska, problematiska tiden. Som om det inte vore nog upptäcker hon dessutom att hon är gravid, med sitt och Johns femte barn. Fembarnsmamma! Nog för att hon älskar barn, men hur ska det gå till?

En kväll när Cecilia tagit ett extrapass på förlossningen händer det som gett upphov till bokens titel. Någon har lämnat en två dagar gammal flicka på trappan. Vilka är föräldrarna? Varför har hon lämnats det? Cecilia berättar i intervjuer och teve om den upphittade flickan. Och helst av allt vill hon bara ta med henne hem själv. Men hur skulle det gå till?

”Hittebarnet” är Katerina Janouchs tredje bok om barnmorskan Cecilia Lund. Den fortsätter en tid efter att den andra slutar, och det är samma människor som ser tillbaka på saker som hänt i de tidigare böcker. Alltså har jag, som inte läst de två tidigare böckerna, det lite svårt att hänga med, att få lära känna Cecilia, John och de andra. Kanske en del av anledningen till att jag har svårt att ta till mig boken.

Det är visserligen enkelt och Janouch väver in sina specialkunskaper gällande graviditeter och hur den kvinnliga kroppen fungerar på ett naturligt sätt i handlingen; unga kvinnor som inte vet om att de var gravida får barn, Cecilia tänker tillbaka på sina tidigare graviditeter.

Men samtidigt känns allt en liten smula sockersött och underbart, även om Cecilias problematik och kluvenhet inför graviditeten och framtiden. Kärlek, oro, vänskap och framför allt den moderliga instinkten. Med andra ord en chick-lit, fast för flerbarnsmammor.

Allrakäraste Astrid

Astrid LindgrenLider just nu av ett enormt sug. Ett sug efter det bästa av det bästa. Kort sagt, ett sug efter att ge sig in i Astrid Lindgrens underbara värld. Få hälsa på hos Skorpan och Jonathan, Pippi, Madicken, Tjorven eller varför inte Mio? Jag vill suga i mig denna underbara kvinnas ord och ta till dem.

Jag saknar att vara i den ålder där det är självklar läsning. När varje besök hos mormor ledde till att jag hämtade den lilla blå boken med Nils Karlsson Pyssling, Allrakäraste syster, Mirabelle och många många fler sagor i.

Men jag antar att man aldrig blir för gammal för att ge sig in i Astrids värld. För Astrid är ju ändå alltid Astrid. Och så kommer det att vara. Ingen författare kommer någonsin att övertrumfa henne.

Så kanske borde jag ta mig en tur till skolans bibliotek och se vad de har som kan mätta min Astrid-hunger. Om de nu har något. Bröderna Lejonhjärta eller Ronja Rövardotter vore ju inte helt fel.

Vilken är din Astrid Lindgren-favorit?

Huss, Huss – vad tycker jag egentligen?

Den som vakar i mörkretDen som vakar i mörkret – Helene Tursten
Helene Tursten
Piratförlaget

En kvinna hittas på en kyrkogård i Göteborg; invirad i plast och ordentligt strypt med ett blått snöre, ett sånt som man hänger tvätt på. Några dagar senare hittas en kvinna till, i samma ålder, på samma sätt fast på en annan kyrkogård.

Båda kvinnorna hade ett par dagar innan mordet fått en vit krysantemum lämnad på dörrhandtaget. Och foton hemskickade, där de sitter tillsammans med en man och äter eller pratar.

Problemet för Irene Huss och de andra är att det inte verkar finnas någon som helst logik i morden. Varför har de blivit mördade? Vad är egentligen den gemensamma nämnaren? Vem är mördaren?

Samtidigt blir Irene Huss själv rejält skrämd. Någon har gått i hennes rabatter, flyttat trädgårdssoffan och lämnat hemska tecken i brevlådan. Har det något med morden att göra?

Den nionde boken om kriminalinspektör Irene Huss håller ett högt tempo och det dröjer länge innan spaningsgruppen gör några framsteg i sökandet efter den skyldige. Men det är lätt och flyter på. Handlingen rör sig och man följer enkelt med. Man behöver inte tänka på att vända sidorna; korta, händelserika kapitel gör att boken i princip läser sig själv.

Har du inte läst någon av de tidigare böckerna? Det hade inte jag heller innan jag tog upp den här. Så strunta helt enkelt i det, det går helt klart att läsa den här ändå. Det är skönt att slippa reflektioner som påpekar vad som hänt i de tidigare böckerna och enkelt att hänga med, även som nybörjare på Irene Huss.

Dock är det något som gör att det knyter sig mellan mig och boken. Som gör att vi hamnar på lite avstånd. Och jag har lite svårt att sätta fingrarna på vad det är. Det är inte rytmen, inte spänningen och inte trovärdigheten. Men något gnager inombords, och den kommer inte att hamna bland mina absoluta deckarfavoriter. Tyvärr.

Men Helene Tursten skriver levande och enkelt. Att efter åtta böcker fortfarande lyckas skapa spänning och trovärdighet som om det vore första eller andra gången, i den nionde, är en konst. Väl värd en eloge.

Varenda kotte borde läsa Levengood

Och jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan digOch jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan dig
Mark Levengood
Piratförlaget (2010)

När Mark skulle födas frågade hans föräldrar sin son om han ville ha en lillebror eller lillasyster. Men Marks bror ville varken ha det ena eller det andra – han ville ha en kanin. Så när mamma kom hem med Mark blev han riktigt besviken. Han skulle ju få en kanin, inte en liten skrikande bebis. Som tur är blev Mark en snäll lillebror, som rätt ofta låtsades vara en kanin för att göra sin bror glad.

Det är inte heller vilken familj som helst som han lever i. Varje familj sägs ju ha sitt eget svarta får, men i Marks familj är det tvärtom. ALLA är svarta får, utom kusin Stefan. Han är framgångsrik designer och Marks mamma samlar på allt han designat. Så när han till slut designat en dildo tvingas Mark gå in och köpa den till sin mamma (i vuxen ålder, bör tilläggas), medan mamma står utanför dörren och talar om vilken färg hon vill ha.

Detta, i kombination med historier om taxichaufförer som slickar på bankomatkort, vem som egentligen ligger bakom de hembakade pepparkakorna, gravida nunnor, försök att jämföra Sveriges historia med Egyptens och mycket mycket mer, är vad Mark Levengood berättar om. Galna, konstiga, helknäppa, men mycket roliga saker som han varit med om under sitt liv. Han bjuder på sig själv och är inte rädd för att verka dum. Riktigt absurda händelser blandas med vardagliga, och ibland blir det riktigt filosofisk.

Som den del jag tycker allra bäst om. När Mark resonerar med sig själv om vad en liten kotte egentligen vet. Och jämför kotten som ramlar ner på hans motorhuv med människan. När kotten blivit mogen och uppfyllt sin uppgift släpper den taget. Men inte Mark; han är inte färdig att släppa grenen än på ett tag

Det enda jag skulle kunna tänka mig är lite bättre än att läsa boken, är att höra Mark läsa den. Hans varma, mysiga muminröst som berättar på det sätt som bara Mark kan. Det vore väldigt trevligt.