Otympligt, svårläst och bara jobbigt

Helgens bokbloggsjerka hos Annika är följande:

Vilken är den sämsta bok som du faktiskt har läst ut och varför var den så dålig?

Jag har inte som helst problem att hitta svaret på den här frågan. Värmen av Ulf Lundell. I tvåan eller trean på gymnasiet skulle vi läsa nutida böcker, eller av nutida författare eller någonting liknande. Jag valde Lundell – han är så hyllad att det bara måste vara bra. Trodde jag. Men föga visste jag vad som väntade mig, då hade jag nog aldrig plockat upp den tegelstenen.
Jag som är lite av en språknörd var dömd att misslyckas med Lundells speciella sätt att skriva. Jag vill ha språket precis som det ska vara, och inte med en massa evighetslånga meningar, dom, dej, mej och sej och så vidare och så vidare. Plus att jag bara irriterade mig på huvudpersonen.
Trots det läste jag ut boken och skrev recensionen som skulle skrivas. Reaktionen från läraren: “Men varför läste du ut den om du tyckte så illa om den?”

En bok jag hatade

Hatar är ett starkt ord, som man kan fråga sig om man kan använda om någon bok alls. För om jag älskar böcker i allmänhet, kan jag då hata en bok i synnerhet?

Nåja, det närmaste jag kommer till att hata en bok är nog det enorma motstånd jag känner mot Ulf Lundells Värmen. Jag ryser bara jag tänker på den. Och det är inte av välbehag.

Sida upp och sida ner som bara består av en enda evighetslång mening, utan punkt och utan kommatecken. Ord som stavas som de uttalas. En handling som är obefintlig, eller förlåt, som handlar om “först åkte vi dit, där gjorde vi det, sen åkte vi vidare och därifrån åkte vi dit”. Usch och fy.

Ändå tog jag mig igenom den. 600 sidor tror jag bestämt. Hur sjutton lyckades jag med det? Kanske för att jag läste den till en skoluppgift, men inte ens min svensklärare förstod varför jag läst ut den när jag enligt recensionen ogillade den så starkt. En väldigt bra fråga…