Totalt överraskad av Utvandrarna

Read More
Vilhelm Moberg – Utvandrarna

Vilhelm Moberg – UtvandrarnaUtvandrarna – Vilhelm Moberg.
Varför är det ingen som har tipsat mig om Vilhelm Mobergs klassiker? För om det är någon (några, Utvandrarna följs ju faktiskt av tre böcker till) bok som förtjänar att, nej bör, tipsas om så är det Utvandrarna. Varför sa ingen till mig för flera år sedan att jag borde kasta mig över dem med en gång? Jag blev inte ens tvingad att läsa dem i skolan. Fy på er.

För om det är någon klassiker som bör läsas så är det den här. Det kan jag verkligen konstatera nu. Från första kapitlet blir man uppslukad av de fattiga småländska böndernas öden – trots att man ju delvis vet hur det ska gå.Karl Oskar och Kristina växer bit för bit fram och man får dela deras liv, deras kämpiga vardag. De blir riktiga människor och jag imponeras så oerhört av deras envishet, kämparglöd och mod. Vi har mycket att lära av de människor som levde under mitten av 1800-talet – men samtidigt kan vi dra paralleller till dagens invandrare. I första boken har Karl Oskar och Kristina visserligen inte kommit så långt som till att bli invandrare än, men beslutet om att våga lämna allt man känner till och aldrig komma tillbaka är så mycket större än en utomstående någonsin kan föreställa sig. Jag våndas med Kristina när hon inte vet om hon ska våga följa med eller inte, jag förstår deras sorg och deras tvekan. Och framför allt är det just Kristina som jag tar till mitt hjärta.

Och sen måste jag nämna språket. Vilhelm Moberg bevisar att en klassiker inte behöver vara svårläst eller tung. Det flyter så lätt och är tidvis så vackert. Och charmigt, när den breda småländskan lyfts fram i dialogerna.

Nej, det går nog inte att förklara hur oväntat bra den här är. Lyssna bara till mitt tips – läs den om du inte redan gjort det.


Titel:
Utvandrarna
Författare:
Vilhelm Moberg
Förlag: Albert Bonniers förlag
Första gången utgiven: 1949
Typ & sidor: Pocket – 573 sidor

 

Mitt uppe i en Utvandrarperiod

Som jag tidigare sagt (ja, jag vet att jag nästan tjatar nu) så har jag nyligen upptäckt det fantastiska med Vilhelm Mobergs Utvandrarna och tar mig med spänning igenom serien. Just nu gör jag dock en paus och går emellan med Mikael Fants Vattnet i mars men snart är jag tillbaka till Kristina och Karl Oskar.

Eller tillbaka och tillbaka – jag har faktiskt umgåtts med dem ändå denna torsdagskväll. Ölands Musikteaterskola satte i kväll upp musikteatern Utvandrarna på Kalmar teater och jag fick chansen att gå och se den. Mycket mycket bra, och duktiga var alla skådespelarna också. En del var annorlunda från böckerna, som att utvandrarna flyttade till Sverige i stället för USA, men en hel del var också detsamma och något jag kände igen. Väldigt trevligt under läspausen och får mig nu att vilja kasta mig över historien igen…

Varför har ingen talat om det för mig?

Nu är även Invandrarna utläst och jag fortsätter att gå omkring i något stadium av förälskelse. Varför har ingen talat om för mig att de här böckerna är så bra skrivna, att historierna är så fantastiska och att människorna det handlar om är så trevliga att ha runtomkring sig?

Om jag bara hade vetat hade jag läst dem för länge sedan. Så egentligen kanske det är bra att jag ingenting visste. Nu har jag ju fortfarande två böcker kvar. Lycka!

Från ett nja till något hoppfullare

Äntligen är den “grålila” boken Himlen i Bay City slut. Den kändes betydligt längre än sina knappa 250 sidor, måste jag säga, och jag fick verkligen kämpa för att ta mig igenom den. Av princip brukar jag aldrig sluta läsa en bok, eftersom den ju faktiskt kan vända – men i det här fallet gjorde den inte det. Inte ens nästan. Hu. Aja, jag får trösta mig med att det bara kan bli bättre.

Och det hoppas jag verkligen på för nu tar jag mig vidare till klassikern Utvandrarna. Det borde väl bli mer lyckat, eller?