10 december: Bli aldrig en fjäril i koppel

Det är orden “Bli aldrig en fjäril i koppel” som fastnar både i Zinat Pirazdehs huvudperson Shirin och i mig som läsare från boken Fjäril i koppel. Den vackra meningen innehåller så mycket och sammanfattar samtidigt vad hela boken handlar om. Unga iranska Shirin som inte vill vara riktigt så som flickor ska vara. Det handlar om mod, sorg, glädje och styrka. För Shirin vågar ta stora steg när andra kanske hade tagit små eller nöjt sig med att stå stilla. Och den lilla flickans tankar är viktiga och tankvärda.

Boken är delvis sann, utifrån Zinats egen uppväxt och flykt från Iran, vilket märks och gör att historien blir lätt att ta till sig. Även hennes sida som komiker kommer in – trots att boken bitvis är tung och riktigt sorglig så finns det många delar som gör att man ler för sig själv. Och det är den blandningen som gör den till vad den är.

Läs alla delar i adventskalendern här.

Förra årets bästa debut

Annika vill i sin bokbloggsjerka veta:

Vilken var förra årets bästa debutroman?

Fjäril i koppel – Zinat PirzadehJag håller med Annika om att Belinda Bauers Mörk jord var helt fantastisk, men det finns ändå en annan bok jag vill lyfta fram. Zinat Pirzadeh imponerade så otroligt på mig med sin Fjäril i koppel. Jag är inget stort fan av henne som komiker, utan i stället var det vad jag läste om historien som gjorde mig intresserad av boken. Zinat berättar en varm, stark och känslomässig historia om hur det är att växa upp som ung kvinna i ett samhälle med tydliga åsikter om hur kvinnor ska vara och inte vara. När jag dessutom förstod att det bygger på hennes egen uppväxt blev det ännu starkare och bättre.

En modig fjäril

Fjäril i koppel – Zinat PirzadehFjäril i koppel
Zinat Pirzadeh (2011)
288 sidor

“Bli aldrig en fjäril i koppel”. De orden fastnar i den unga iranska Shirin. Och ändå är det just vad hon blir den dag hon blir bortgift. Han är visserligen soldat och stilig, men inte speciellt trevlig och har för vana att misshandla Shirin både fysiskt och psykiskt. En dag bestämmer hon sig för att lyssna på orden som fortfarande ekar i hennes inre. Den här unga fjärilen ska minsann få flyga fritt tillsammans med sitt barn.

Och det är där boken både börjar och slutar. Shririn lämnar sin man i Teheran för att fly tillsammans med sin dotter. Däremellan finns tillbakablickar till hennes liv, uppväxten från ett lyckligt, obekymmersamt barn till en ung kvinna som helt plötsligt måste ta ansvar för sina handlingar. Allt som varit fritt att göra blir helt plötsligt förbjudet. Hon får inte längre leka med sin bäste vän, eftersom han är pojke. Och inte göra si och inte göra så.

Men Shirin är modig och vågar göra saker som hon inte får. Det går inte alltid så bra, men hon står för vad hon tycker. Det har hon gjort ända sedan hon varit liten och hon är intresserad av att lära sig nytt. En modig liten fjäril som inte förstår varför hon inte ska få göra samma saker som pojkarna.

Det finns mycket sorg, smärta och elakhet i boken. Men det finns också mycket hopp och glädje. Och humor. Zinat Pirzadehs debut är en underbar blandning av ett enkelt men ändå fint språk och alla de andra bitarna. Alla känslor finns representerade. Jag beundrar Shirin, vars historia till mångt och mycket är Zinats egen. Hon är modig och stark. Och boken säger så mycket, inte bara om det iranska samhället. I många fall känner man även igen sig i vårt svenska liv. Hur vi ser på varandra och hur livet kan förändras.

I början blev jag lite besviken på att det inte var mer om själva livet med mannen och rymmen bort från livet med honom. Men så här i efterhand är jag glad att det inte var det. Det andra; känslorna, den lilla flickans tankar, den unga kvinnans förstånd säger så otroligt mycket mer och ger läsaren en stark upplevelse. Jag hoppas verkligen att Zinat planerar att skriva fler böcker som följer i samma spår.

Men – strunta i att göra vissa delar kursiva då. Det fungerar precis lika bra ändå.

Skärpning!

Jag skyller oregelbunden (nästan ickeexisterande) septemberbloggning på ett internet som inte riktigt är på min sida. Lusten att blogga försvinner lite när man varken kan publicera eller spara utkast på ett skrivet inlägg. Men nu verkar internet ha bytt åsikt (peppar peppar) och är samarbetsvilligt igen. Så nu ska här skärpas till och börjas ta hand om bloggen igen.

Trots trevligt besök av pojkvännen har jag haft en bra läshelg. Det finns många småstunder när en bok kan få ta upp några minuter av ens tid. Och då har Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap fått underhålla mig. Jag hade hört mycket gott om den och den levde verkligen upp till mina förväntningar, om inte lite till. Men mer om det en annan gång.

Nu är det i stället Zinat Pirzadehs Fjäril i koppel som är mitt söndagssällskap. Bra början, hoppas på bra fortsättning också.