Ännu en anledning att se fram emot hösten

Näst efter Bokmässan (de år jag åkt på den) brukar Bokens afton i Kalmar vara höstens stora begivenhet för oss bokälskare här. Men i år får den konkurrens av en till större författarkväll, på Kalmar slott, med Piratförlaget.

Jan Guillou, Marie-Louise Ekman, Liza Marklund, Jonas Jonasson och Pascal Engman kommer – inte helt dåliga namn, vilket bådar för en riktigt bra kväll.

Åtminstone Jonas Jonasson hade jag gissat skulle besöka Bokens afton, men så lär det inte bli nu. Jag hade nog gärna önskat mig Liza Marklund också, men det är inte jättelänge sedan hon senast deltog så det hade jag inte räknat med. Frågan är vilka det blir där nu, och om det blir lika bra som det här. Vi får väl se.

Hur som är det väldigt trevligt med en litterär kväll till.

Läs mer på barometern.se

Leksak som ger läslust

Efter att i sommar ha testat flera olika abonnemangstjänster på e-böcker och ljudböcker har jag kommit fram till att det är Storytel som passar mig allra bäst. Framför allt för funktionen att läsa och lyssna varvat.

Så när de meddelade att de skulle släppa en läsplatta blev jag nyfiken. Berättade om den för sambon och sa att det kunde jag kanske önska mig i födelsedagspresent.

Han sågade idén nästintill, ifrågasatte om jag kommer använda den och om det är värt det när den är låst till Storytel. Så nehe, där skulle jag inte få någon.

Så döm om min förvåning när jag i morse öppnade mitt paket och den innehöll en liten Storytel Reader. Han köpte en i alla fall!

Än så länge har jag bara packat upp den och tittat runt lite. Nu ser jag fram emot att börja använda den på riktigt. Läspeppen är total!

Tänkvärd historia som saknar någonting

En dag vaknar Alice Love upp på golvet på ett gym med en fruktansvärd huvudvärk. Vad gör hon egentligen på ett gym? Hon är gravid och brukar aldrig träna. Och vilka är egentligen alla personer runt omkring henne, som dessutom verkar tro att de känner henne väl?

Allt eftersom tiden går tvingas Alice inse att hon ramlat på ett steppats och slagit i huvudet så pass att hon glömde de senaste tio åren av sitt liv. Hon är övertygad om att det är 1998 och att hon väntar sitt första barn. I själva verket är det 2008 och hon är trebarnsmamma, ligger i en infekterad skilsmässa och är i full färd att arrangera ett rekordförsök för världens största marängpaj tillsammans med andra mammor från skolan. Ingenting av det känns bekant – framför allt inte skilsmässan från den man hon 1998 älskade över allt annat.

Jag har tidigare älskat flera av Liane Moriartys böcker och sättet hon skriver dem på. Det är alltid olika personer som turas om att berätta en historia. I det här fallet Alice, hennes syster Elisabeth och hennes gammelfarmor Franny. Så långt känns allt igen. Likaså miljöerna, det är återigen förortsmammor i Australien som står i centrum. Och det är helt klart mysig läsning som får en att tänka till en hel del. Om jag skulle glömma de kommande tio åren av mitt liv – vad kommer jag i så fall att missa? Vem skulle jag vara då?

Men tyvärr saknas det någonting. Det rullar på i samma takt hela boken igenom och blir aldrig någonting mer än en ganska lättläst roman som inte kommer att lämna något speciellt efter sig. Och det är synd, för det är just det som jag har tyckt om med Liane Moriartys böcker tidigare. Den här blir helt enkelt bara en okej bok i mängden.

En annan Alice
Liane Moriarty
Förlag: Albert Bonniers förlag (2018)
Typ och sidor: E-bok/ljudbok – 482 sidor
Betyg: 3

*Den här recensionen publicerades i Barometern-OT den 12 april

Kort roman som innehåller så mycket

Det är dagen före julafton (berättelsen skrevs ursprungligen som en julberättelse till Helsingborgs dagblad 2017) och vi får hälsa på hos två personer på ett sjukhus. En man och en liten flicka. Båda har cancer och åtminstone flickan verkar ha försonats med tanken på att hon kommer att dö, även om hennes familj låtsas att de har en framtid ihop. Mannen har svårare att förlikas med sin sjukdom, för honom är det extremt viktigt att vara en person som alla andra ser upp till och minns.

Fredrik Backman är så oerhört bra på att skildra saker på ett tydligt sätt. Det har märkts i hans romaner men blir ännu tydligare i en kortroman. Med hjälp av sina speciella beskrivningar och väl valda ord får han läsaren att fundera på de stora frågorna om vad ett liv egentligen är värt och hur viktigt det är att bli ihågkommen.

Och det finns så många fina små skildringar som jag bara älskar. Som när han tar barnets perspektiv och förklarar varför hon kallar sitt gosedjur för Ninen. Hur alla vuxna tror att det är för att hon inte kunde säga Ka-Ninen. Medan det i själva verket är så enkelt att kaninen faktiskt heter Ninen.

Ditt livs affär
Fredrik Backman
Förlag: Bokförlaget Forum (2017)
Typ och sidor: Ljudbok / 80 sidor
Betyg: 4

*Den här texten publicerades i Barometern-OT den 12 april 2018*

Oväntade vändningar i fascinerande miljöer

För tre år sedan dog Cathrins båda söner i en tragisk olycka medan hennes bästa vän Rachel passade dem. Nu kämpar Cathrin med att leva vidare, samtidigt som hon också anstränger sig för att undvika kvinnan hon nu hatar, men en gång älskade. Något som är oerhört svårt i en liten ort på Falklandsöarna.

När ett litet barn försvinner spårlöst på ön sätts stora sökinsatser in och Cathrin – som har stora kunskaper om naturen och djurlivet – deltar självklart, även om det väcker svåra minnen till liv. Framför allt nu när hon har bestämt sig för att hämnas Rachel en gång för alla…

Små svarta lögner är en spännande historia, full av vändningar. Så fort man tror att man vet vad som har hänt så händer det någonting som gör att man helt plötsligt inte har en aning längre. Och det är riktigt bra gjort.

Men det som framför allt är riktigt bra är beskrivningarna av miljön på Falklandsöarna. Jag kan se landskapet framför mig och jag lär mig mycket om djurliv, inte minst när Cathrin måste leda en omfattande räddningsinsats när flera hundra valar plötsligt strandar.

Små svarta lögner
Sharon Bolton
Förlag: Modernista (2015)
Typ och sidor: E-bok/ljudbok – 408 sidor
Betyg: 3

*Den här texten publicerades i Barometern-OT den 12 april*

Att inte kunna vänta

När det gäller ljudböcker är jag otroligt otålig. Att lyssna 16 timmar på en bok känns oändligt långt när man, som jag gör, bara lyssnar 30 minuter om dagen. Och just därför brukar jag hålla mig borta från böckerna i Storytels app som är just bara ljudböcker. I stället väljer jag dem som finns som både e-böcker och ljudböcker, så att man kan hoppa fram och tillbaka mellan dem (slalomläsa kallar jag det för ibland).

Men förra veckan valde jag en som bara fanns som ljudbok – En annan Alice av Liane Moriarty. Och fastnade totalt. Åh, vad jag önskade att den gick att slalomläsa.

Jag önskade det så mycket att jag gjorde nåt jag nästan aldrig gör. Jag köpte den som e-bok.

Kanske ett onödigt köp, men jag var helt enkelt tvungen att komma vidare lite snabbare. Den är ju så bra.

Det där jag nästan aldrig gör

Parallelläsning brukar jag kalla det när man läser flera böcker samtidigt. Och det är någonting jag i princip aldrig ägnar mig åt.

Men ibland händer det och just nu är ett sådant ibland-tillfälle.

  • Jag lyssnar på En annan Alice av Liane Moriarty när jag kör till och från jobbet – något som kommer ta mig cirka en månad om jag inte lyssnar vid andra tillfällen också.
  • Jag kämpar för att ta mig igenom Den gode lögnaren av Nicholas Searle, som e-bok i mobilen – typ när jag hamnar ensam vid ett bord i lunchrummet eller när jag borstar tänderna.
  • Jag sträckläste 100 sidor i Hjärtats osynliga raseri av John Boyne som inbunden bok i går kväll och hoppas kunna göra om det snart igen.

Frågan är om det är en tillfällighet eller en ny vana?

Hur långt är det värt att läsa?

Just nu (eller snarare de senaste tre veckorna) har jag kämpat med att försöka ta mig igenom nästa bokcirkelbok – Den gode lögnaren av Nicholas Searle. Med stor betoning på försöka. Det går nämligen inte.

Jag kommer inte in i den och jag tycker inte om det jag läser. Nu är jag typ halvvägs och inser att jag nog inte kommer att komma så mycket längre till imorgon kväll heller. Frågan är om jag ska tvinga mig att fortsätta sedan.

För hur långt måste man egentligen läsa för att kunna säga att man gett den en ärlig chans? Jag brukar alltid skryta med att jag nästan aldrig slutar läsa böcker, utan tar mig igenom i hopp om någon slags helhet i slutet. Men samtidigt börjar jag inse, nu när jag inte läser riktigt lika mycket längre, att det är slöseri med tid. Varför lägga energi på en bok jag måste kämpa mig igenom när det finns så många andra bra böcker jag vill läsa?

Hur långt läser du innan du bestämmer dig för att lägga en, vad det verkar, dålig bok åt sidan?