TidningsIda

– om böcker och språk

Det här med att lyssna på böcker

Ja, det har ju aldrig riktigt varit min grej. Jag försöker med jämna mellanrum, ibland har det funkat men oftast har det inte gjort det.

Det finns dock undantag. Som när jag pendlade nio mil om dagen (varav 4,5 var mitt i natten) med bil. Då gick det riktigt bra. I bilen finns det liksom inte så mycket annat att göra och då var det perfekt att lyssna. Men det måste vara lite längre sträcka, annars är det ingen mening.

Och kanske har jag hittat ett annat undantag nu. Nämligen när jag är ute och går med vagnen. Jag försöker ta en promenad om dagen med Edvin i vagnen. Och eftersom det enda han gör då är att sova så blir det ett perfekt tillfälle att plugga in lurarna (när jag inte har sällskap av någon annan under promenaden förstås). Jag kan till och med koncentrera mig rätt bra.

Vi får väl se hur länge det fungerar den här gången, men just nu är jag väldigt glad över det.

3 x Börjlinds

Inför höstens Bokens afton läste jag för första gången någonting av Cilla och Rolf Börjlind och blev helt lyrisk. Varför hade jag missat dem? Det var ju helt fantastiskt. I alla fall boken jag läste, Sov du lilla videung, och jag insåg att jag måste ta reda på om de tre tidigare böckerna var lika bra.

Nu var det dags och på två veckor har jag plöjt igenom de tre tidigare och jag känner nästan att de förtjänar att sammanfattas i ett och samma inlägg.

Alla tre i korthet: Det var inte speciellt svårt att sträckläsa alla tre. De är utan tvekan spännande. Men var och en har sina styrkor och sina svagheter. Självklart blir huvudpersonerna väldigt inblandade, som det brukar vara i deckare, och det är det jag har vissa svårigheter med. Framför allt i den första. Men sammantaget är det en väldigt välskriven och bra serie. Men den sista – Sov du lilla videung – är klart den bästa.

Springfloden: En gravid kvinna hittas nergrävd vid vattenkanten på 1980-talet och fallet får aldrig någon lösning. Nu, många år senare, tar polisstudenten Olivia Rönning upp fallet i en skoluppgift och kommer på helt nya saker som gör att man gör flera framsteg, och lyckas även leta reda på den före detta polisen Tom Stilton som hade hand om fallet då, men numera är hemlös. Men Olivia kommer för nära vissa personer och riskerar att dras in alldeles för mycket själv. Och till slut gör hon det, vilket är det jag har mest emot med den här boken. Det kommer en twist som jag helt klart hade kunnat vara utan, det blir för skruvat på slutet. Risken finns att jag inte hade fortsatt läsa om jag hade börjat med den här boken (nu råkade jag ju börja med den fjärde), för jag blir rätt irriterad på slutet. Utan tvekan är det här den svagaste boken i serien.

Den tredje rösten: Olivia har efter det som hände i slutet på första boken bestämt sig för att inte bli polis och ger sig ut och reser. När hon kommer hem har hennes mammas granne begått självmord – men frågan är om det verkligen är självmord. Olivia stöttar mannens dotter och inser snart att det finns åtminstone två potentiella mordmotiv bakom i stället. Samtidigt har Tom Stilton tagit sig upp från hemlösheten och åker ner till Frankrike för att hjälpa en vän att ta reda på mer om ett mord som har begåtts där. Att allting hör ihop känns självklart från första stund, så det är ingen spoiler att säga det. Lite bättre hopknutet än i första boken är det och det känns som att paret Börjlind hittat sin stil lite mer i den här boken. Det är lagom högt tempo och välskrivet.

Svart gryning: Det här är den boken som gör riktigt ont i magen att läsa, för det handlar om mördade barn. En liten flicka hittas med nacken avvriden i en sandlåda i Skåne och någon dag senare händer samma sak i Stockholm. Olivia är polis igen och jobbar nere i Skåne och blir självklart indragen i fallet med flickan. Frågan är om de båda morden hör ihop och om de i så fall är hämndmord eller kanske rasistmord (båda barnen har utländskt ursprung)?
Här börjar jag närma mig känslan jag hade när jag läste Sov du lilla videung. Det är vidrigt, men samtidigt spännande – och helt omöjligt att lägga ifrån sig. Även om man ganska snart förstår hur det hela hänger ihop så blir det lika spännande varje gång poliserna går åt fel håll.

Sedan då? Eftersom jag tycker att böckerna blir bättre och bättre så hoppas jag självklart på en femte del om Olivia Rönning och Tom Stilton. Vi får väl se vad den kan handla om.

Cilla och Rolf Börjlind
Springfloden (2012) – Betyg: 2
Den tredje rösten (2013) – Betyg: 3
Svart gryning (2014) – Betyg: 3

Snart så

Okej, han är rätt ointresserad än så länge. Men jag försökte i alla fall.

För egen del är jag fast i Cilla och Rolf Börjlinds böcker. Jag är nu inne på den tredje i serien om Olivia Rönning och Tom Stilton. Och konstaterar att läsning i mobilen är min grej just nu – både i e-boks- och ljudboksformat.

Miniatyrläsning

När jag var på Bokmässan i höstas fastnade jag i Novellix monter, trots att noveller aldrig varit riktigt min grej. Men nu kanske det kunde bli det? Jag tänkte på hur jag förmodligen skulle få mindre lästid när bebisen kommit och hur noveller då kanske skulle fungera. Så jag köpte några stycken och ställde i bokhyllan.

Härom veckan blev jag påmind om de där små böckerna av en vän som var på besök. Vi pratade om hur mycket jag kunde läsa och när jag sa att jag oftast bara hinner läsa kortare stunder i sträck frågade hon om jag inte funderat på noveller.

Så i dag testade jag och har nu tagit mig igenom min första; Det sällsamma fallet Benjamin Button av F Scott Fitzgerald. Och jag gillade det till min stora förvåning. 50 små sidor visade sig vara perfekta med en halvslumrande bebis i famnen.

Vi får väl se om jag fastnar helt.

Läsvärd fortsättning

Skitig och vacker vänskap – den rubriken satte jag på min recension av första delen i Elena Ferrantes hyllade serie om vännerna Elena och Lila. I andra boken Hennes nya namn har de båda flickorna vuxit upp till unga kvinnor, är fortfarande vänner (oftast), men Lilas tillvaro är inte lika skitig längre och livet är långt ifrån detsamma som förut. Lila har gift sig, men äktenskapet blev inte riktigt vad hon hade väntat sig utan är snarare en fullständig katastrof. Hon testar alla möjliga sätt att ta sig ur det, men det visar sig vara lättare sagt än gjort. Samtidigt fortsätter Elena att studera, vilket tar henne längre och längre bort från väninnan. De börjar helt enkelt leva olika liv i olika världar, men ändå är det något som hela tiden drar dem tillbaka till varandra.

De båda kvinnornas liv fascinerar fortfarande, framför allt för att de börjar närma sig vuxenlivet och försöker anpassa sig till det. Det är intressant att läsa om hur man ser på kvinnor, framför allt unga sådana, och äktenskapets roll. Hur kvinnan ska foga sig efter mannen, men ändå kan gnälla öppet på honom, och hur det är okej att slå sin fru, men inte någon kvinna utanför. Hur svårt det är för en kvinna att ta sig ur ett äktenskap som inte funkar. Och så vidare.

Även om jag tycker att det är läsvärt och bitvis riktigt intressant så blir det också lite segt. Andra boken är tjockare än den första och en bit in börjar jag känna att det går lite för långsamt. Det känns mycket med två böcker till om Elena och Lila – vad mer kan hända som gör det intressant? Historien hade tjänat på att komprimeras lite, för jag är inte säker på att jag kommer att orka två lika tjocka böcker till. De har varit bra, men inte så bra som hajpen kring dem säger.

Men förmodligen kommer jag att göra det. Jag måste ju veta vad det är som ska hända och hur det kommer att gå för de båda kvinnorna.

Hennes nya namn
Elena Ferrante
Förlag: Norstedts (2016)
Typ och sidor: Inbunden – 493 sidor
Betyg: 3

När ens sällskap bara sover och sover…

… då passar man på att ta en läsdag. Bokcirkelboken är utläst och nu tar jag mig an ett recensionsex – Kemisten av Stephenie Meyer – som trillade ner i brevlådan nästan samtidigt som Edvin kom in i mitt liv. En spänningsroman av författaren till Twilight-böckerna, som jag visserligen inte blev helt förtjust i. Men kanske är den här bättre, jag tillhörde ju trots allt inte målgruppen i de förras fall. Vampyrer och varulvar är ju inte riktigt min kopp te. Det här låter betydligt mer verklighetstroget när man läser baksidan.

Ett litet bibliotek växer fram

Vi har visserligen inte börjat läsa för Edvin än (han är bara sex veckor och inte direkt intresserad) men jag planerar att börja göra det så fort jag bara kan sedan. Redan innan han föddes började vi bygga upp hans bibliotek och gjorde honom till medlem i Goboken. Vi har inte köpt alla paket vi erbjudits, det blir lite för mycket av liknande böcker, men vi har fått en del fina som förhoppningsvis blir uppskattade. Och så har vi fått böcker, såklart.

Därför finns här nu allt från klassiska sagor till sångböcker och pekböcker. Jag ser extra mycket fram emot att få läsa böcker som jag själv minns från min barndom; som Knacka på och Sagan om den lilla lilla gumman, som är två böcker som redan finns i Edvins bokhylla. Den senare läste vi ALLTID hos mormor och jag tror att jag och mina tre kusiner kan berätta den i sömnen om någon skulle be oss. Kanske kommer även Edvin att kunna det om några år.

Förhoppningsvis gör allt det här honom till en liten läsare så småningom.

Ett annorlunda pussel

En skolskjutning i Djursholm förfärar Sverige. Två misstänkta finns, en ung man som sköts ihjäl vid händelsen och en ung kvinna som överlevde. Ett hemskt mördarpar vars relation pressen gottar sig i och lyfter fram allt om. Framför allt älskar man att den unga kvinnan är en rik, bortskämd tjej som har precis allting man kan tänka sig i livet. Hur kan hon ha hamnat där?

Hela historien är Majas, den unga kvinnans. Hon berättar från kvinnohäktet, där hon sitter isolerad, från rättssalen och vi får följa med henne tillbaka i tiden där hon bit för bit berättar om allt som ledde fram till skjutningen. Hur hon träffade Sebastian, vilken relation de hade till de andra som skjutits och hur hon ser på sitt liv. En liten del i taget får vi veta mer om vem hon egentligen är och försöka komma fram till huruvida hon är skyldig till att ha planerat det hemska dådet tillsammans med sin pojkvän eller inte.

Rättegången är det som allt är uppbyggt kring, Malin Persson Giolito kallar det till och med för en rättegångsthriller. Som jurist vet hon exakt vad hon skriver om och det blir ett intressant sätt att berätta en spänningshistoria för. Annorlunda på ett väldigt bra sätt. Speciellt när det kombineras med att hoppa tillbaka i tiden, utifrån vad som just då lyfts vid rättegången.

Jag tycker också om hur hon är försiktig med att berätta för mycket på en gång. Det är verkligen bara en liten bit i taget vi får reda på; efter de första sidorna vet man knappt vad som har hänt och det tar ett tag innan man förstår. Och för varje sida man läser får man ta ett steg till tillbaka i tiden och till slut har man händelsen klar för sig. Då gäller det bara att få de sista pusselbitarna till bakgrunden. För hela historien är ett enda stort pussel och det är inte alltid man hittar bitarna i precis rätt ordning. Det kan bli lite rörigt, men till slut får man en helhet.

Maja är dessutom en intressant person, och det är lätt att känna igen sig i henne, som den duktiga flickan som alla förväntar sig det bästa av. Pressen alla sätter på henne; familj, vänner, lärare och inte minst pojkvännen. Är det verkligen så lätt att döma henne?

Titel: Störst av allt
Författare: Malin Persson Giolito
Förlag: Wahlström och Widstrand (2016)
Typ och sidor: Inbunden, 363 sidor
Betyg: 4

Sällskap vid läsningen

Det finns inte lika mycket lästid som förut, men den går helt klart fortfarande att hitta. Det gäller bara att boken ligger på behändigt avstånd i soffan när man blir sittande med en sovande bebis i knät som vaknar så fort man reser sig.

Just nu har jag till exempel på detta sätt (och när bebisen är hos sambon) lyckats ta mig igenom årets första bok – Malin Persson Giolitos Störst av allt. Recension kommer förhoppningsvis inom kort, men det var helt klart en annorlunda spänningsroman som jag tror hade gjort sig ännu bättre om den hade kunnat sträckläsas.

Och för att vara förutseende har jag därför placerat nästa bokcirkelbok – Elena Ferrantes Hennes nya namn – på behörigt avstånd på soffbordet. Eventuellt får den snart hamna i soffan för att öka chanserna att bli påbörjad inom kort.

Det kanske inte blir lika mycket läst men det blir ju i alla fall något. Och jag väntar bara på att här ska börja läsas barnböcker också. Lilleman har redan börjat bygga upp sitt bibliotek, men det tar vi mer om en annan gång.

Så var läsåret 2016

Såhär på årets första dagar ska jag väl som alltid sammanfatta läsningen från det föregående året. Det känns bara som så himla länge sedan jag läste någonting, nästan som om det vore ett år i stället för en månad. Ja, för det har faktiskt gått en hel månad sedan jag läste någonting. Det kom en liten varelse emellan, en liten Edvin närmare bestämt, som har tagit den mesta av tiden och när jag haft lite tid över så har jag ärligt talat råkat hamna med mobilen i handen i stället. Nu börjar dock läslusten infinna sig igen.

Men först – året som gått. Hur blev det nu då?

Tja, inte direkt mitt bästa läsår. “Bara” 43 böcker blev lästa. Också det Edvins “fel”. I samband med att jag blev gravid hände någonting som gjorde att jag fick svårare för att läsa, koncentrationen var inte på topp och lässugen infann sig inte riktigt. Jag sov mycket, vid tillfällen när jag annars hade läst. Så 2016 kommer inte att gå till historien som året då jag läste flest böcker. Men av de böcker jag läste var många väldigt bra. Och det är väl ändå det som räknas?

2016 var också året då jag flyttade min blogg, hit till barometern.se. Tyvärr verkar jag ha tappat en del läsare på det, men jag hoppas på att i det långa loppet kunna bygga upp det och kanske till och med få några nya som inte hade hittat mig annars.

Jag åkte till Bokmässan och lyssnade på intressanta personer, förfärades över signeringsköerna till Sture Bergwall köpte inte en enda signerad bok (men en hel del andra) och njöt av att vara tillbaka igen. Och sedan kom årets andra höjdpunkt i form av Bokens afton här i Kalmar, och jag är glad att Edvin stannade kvar inne i magen så pass länge att jag kunde hinna med att jobba där. En mycket trevlig kväll, med flera överraskningar.

Så, dags för den riktiga sammanfattningen.

För att göra det väljer jag att låna en lista från Kulturkollo, åtminstone vissa punkter av den:

Årets mest oväntade: Jag blev helt kär i Det lilla huset på strandpromenaden. Jag hade bara väntat mig en småmysig stund men blev helt fast.
Årets klassiker: Oj då, jag som alltid ska läsa fler klassiker verkar ha missat dem. Men jag köpte i alla fall en Virginia Wolf-bok.
Årets knock out: Sov du lilla videung av Cilla och Rolf Börjlind. Så rätt i tiden och otäck.
Årets gråtfest: Björnstad av Fredrik Backman.
Årets historiska: Jag trodde inte Regalskeppet Kronan skulle vara så mycket för mig, men jag hade fel. Det var riktigt intressant.
Årets obehagligaste: Epidemin av Åsa Ericsdotter. Riktigt obehagligt, ända från början.
Årets nya bekantskap: Även här får jag nämna paret Börjlind – hur har jag kunnat missa dem?
Årets tegelsten: Tjockast var i alla fall Tana Frenchs En hemlig plats med sina 568 sidor.
Årets ögonöppnare: Kaufmanns utvalda av Karl Almén Burman.
Årets återseende: S J Bolton. Hon är verkligen fantastisk.
Årets höjdpunkt: Bokmässan. Alltid bokmässan.
Årets kan-inte-släppa-den: Disclaimer av Renée Knight.
Årets skämskudde: Nortons filosofiska memoarer av Håkan Nesser. Jag förstår inte varför han ville skriva den. Eller jo, det gör jag väl. Och därför behövs skämskudden.
Årets lyckopiller: Det lilla bageriet på strandpromenaden, igen.
Årets överskattade: Visserligen var den nya Harry Potter-boken helt okej, men jag tycker egentligen inte att den hade behövts. Och den hade definitivt inte behövt så mycket hajp.
Årets underskattade: Fartblinda av Carolina Neurath. Jag hade aldrig trott att jag skulle gilla en bok om banker och aktieportföljer.
Årets titel: Olyckan av Valérie Tong Cuong. Så enkel men säger ändå så mycket.