Camilla Grebe: Dvalan

18-årige Samuel tvingas fly efter att ha strulat till en, eller kanske snarare två, drogaffärer. Han tvingas gå under jorden för att undvika knarkbossen Igor och hans gäng och tar jobb som assistent ute i skärgården. Där får han bo hos Rakel och hennes hjärndöde son Jonas, mot att han läser och håller lite koll på sonen. Ett perfekt gömställe, där ska väl ändå ingen lyckas hitta honom?

Samtidigt hittar polisen flera döda unga män i vattnet, förmodligen mördade och med koppling till just narkotikahandel.

Att de olika händelserna hänger ihop på något är självklart. Kanske är kopplingen dem emellan något långsökt och förklaras inte exakt, vilket som i tidigare böcker är lite av problemet. Allt är spännande och bra, men så helt plötsligt närmar man sig slutet och allt ska knytas ihop – men det görs lite för fort och lite för slarvigt. Men att det är spännande hela vägen dit väger återigen upp för det hafsiga slutet. Det är omöjligt att lägga ifrån sig Camilla Grebes böcker innan man får veta hur allt hänger ihop.

Det bästa med serien Flickorna och mörkret, som den här boken är tredje delen i, är hur man i varje bok får lära känna de olika återkommande personerna lite bättre. Historien berättas utifrån olika personers perspektiv, alltid någon eller några av de som är unika för just den här boken och så någon/några av de som ingår i teamet. Den här gången är det kriminalinspektören Manfred Olsson och hans familj man får veta mer om, utifrån att hans lilla dotter trillar ut genom ett fönster och hamnar på sjukhus. Växlingen av huvudkaraktärer gör att böckerna fungerar bra fristående, men ändå får en helt annan dimension när man har läst de två tidigare böckerna – Älskaren från huvudkontoret och Husdjuret, som prisats med bland annat Svenska Deckarakademins pris Årets bästa kriminalroman. De var bra, men den här är ännu bättre.

Jag saknar dock den dementa profileraren Hanne, som spelat en stor roll i de båda tidigare böckerna i serien, men hennes extremt korta gästspel i Dvalan känns nästan bara framtvingat. Hon tillför ingenting speciellt, mer än att visa att hon fortfarande lever. Kanske får hon vara med i eventuellt kommande böcker?

Dvalan
Camilla Grebe
Förlag:
Wahlström & Widstrand (2018)
481 sidor
Betyg: 4

Dags att ta sig ur bubblan

Den senaste tiden har i stort sett allt jag läst varit böcker inför Bokens afton i Kalmar – och sedan har jag skrivit recensioner av dem till Barometern (de finns än så länge på barometern.se, men kommer att komma upp på bloggen så småningom). Något jag gjort de senaste fyra eller fem åren, men som ändå alltid är lika omtumlande. Det tar mycket tid, energi och kraft. Sedan kommer också själva kvällen och då är det dags att bänka sig med datorn i knät i Kalmarsalen tillsammans med bästa kollegan Anna och rapportera från kvällen. Anna skriver alltid ett längre referat från kvällen medan jag skriver omdömen om författarna och en kommentar.

I år blev vinkeln på kommentaren hur evenemanget ska locka fler i framtiden. Biljettförsäljningen var inte alls lika bra som den brukar och det syntes. Dessutom är medelåldern hög och det är ju inte direkt positivt i det långa loppet. Exakt vad jag skrev om Bokens aftons framtid hittar du här.

Gällande författarna blev kvällen lite som jag trodde, inget speciellt men ändå helt okej. Här finns vad jag tyckte om författarnas framträdanden.

Läsglädjen och även tankar om att komma i gång med bloggen ordentligt igen har dykt upp i samband med den senaste tidens Bokens afton-fokus. Hoppas att de stannar kvar även efter att jag lämnat bubblan.

(Alla länkar i inlägget är tyvärr pluslåsta, men om man vill kan man läsa allt för en krona i en månad)

B. A. Paris – Bakom stängda dörrar

Ibland kan en bok vara omöjlig att lägga ifrån sig och lämna en bra känsla, trots att slutet känns sådär. Och det är precis så den här boken är.

Jack och Grace har utåt sett det perfekta äktenskapet. Båda är vackra, charmiga och har ett perfekt hem. Han är framgångsrik advokat och hon har valt att vara hemmafru eftersom hon snart ska ta hand om sin handikappade lillasyster på heltid. De är nygifta och verkar helt galna i varandra.

Men är det verkligen bara därför som man aldrig ser Grace utan Jack vid hennes sida? Eller finns det någon annan, bakomliggande orsak?

I den värld som Jack och Grace lever i, där nästan allt bara är yta, är det i stort sett ingen som misstänker någonting. Men som läsare förstår man snabbt att någonting är fel, väldigt fel, bakom husets stängda dörrar.

För som titeln antyder så är det just vad som händer bakom stängda dörrar som är grejen. Och det är långt mycket sjukare än vad man någonsin kan tänka sig. Sjukt och ganska skruvat, men det är samtidigt väldigt spännande läsning.

Bakom stängda dörrar
B. A. Paris
Förlag:
Jentas (2017)
279 s
Betyg: 3
Den här recensionen publicerades först i Barometern-OT

Jenny Colgan: Den lilla bokhandeln runt hörnet

Det är något speciellt med böcker om böcker. Och när det är mysexperten Jenny Colgan som skriver den blir det garanterat bra.

Jenny Colgan debuterade med Det lilla bageriet vid strandpromenaden, som är en extremt mysig liten historia om en ung kvinna som lämnar storstaden för att bosätta sig på en liten ö och öppna ett bageri. Det blev tre böcker om det, innan hon bestämde sig för att ta det vidare.

Eller ja, vidare och vidare. Egentligen har hon kanske skrivit ungefär samma historia tre gånger – en om bageriet, en om en gård på en ö och den här – om en bokhandel (som egentligen är den andra).

Bibliotekarien Nina blir av med jobbet och bestämmer sig – uppmuntrad av en jobbcoach – för att starta en mobil bokhandel i en minibuss. Och eftersom bussen finns i Skottland är det där hon hamnar. Självklart förändrar Ninas närvaro där både hennes och byarnas liv. Och så blir det såklart en del kärlekshistorier.

Mer än så behöver man egentligen inte säga om handlingen, för den följer mallen i en mysig feelgood till punkt och pricka. Ibland blir det klyschigt och fel, men här funkar det perfekt. Kanske framför allt när man själv är bokälskare.

Den lilla bokhandeln runt hörnet
Jenny Colgan
Förlag:
Massolit förlag (2017)
343 sidor
Betyg: 4
Den här recensionen publicerades först i Barometern-OT

Jojo Moyes: En andra chans

Efter att ha läst andra boken om Louisa Clark var jag egentligen inte särskilt sugen på den tredje. Men jag är glad att nyfikenheten på hur allt skulle sluta tog överhanden.

Har du inte läst Livet efter dig, eller uppföljaren Arvet efter dig, bör du sluta läsa det här tipset direkt. Det går inte att inte avslöja det som hänt tidigare. Där­emot borde du genast läsa Livet efter dig – men den recensionen får du läsa på tidningsida.se istället.

Så, tillbaka till En andra chans, den tredje boken i serien om Louisa Clark. Det har gått ett par år ­sedan hennes älskade Will ­Traynor dog och Louisa bröt ihop fullständigt. Hon är nykär i ambulanssjukvårdaren Sam, som hon träffade i förra boken, men är trots det fast ­besluten att lyssna till Wills uppmaning om att se nya saker och våga mer. Därför har hon tackat ja till ett jobb som assistent till den rika hemmafrun Agnes i New York, och lämnar England.

Samtidigt som hon trivs superbra i New York och trivs på sitt jobb – trots sin arbetsgivares lynniga humör och hur hon behandlas av de andra rika kvinnorna – så inser hon snabbt att det är ganska svårt att kombinera sådana här äventyr med ett helt nytt förhållande. Sam och hon blir irriterade på varandra, småsaker blir stora och när man lever i helt olika tidszoner är det sällan rätt att höras för att reda ut problemen. Saker och ting blir inte heller lättare när hon på en välgörenhetsbal träffar Josh, som utseendemässigt råkar vara en kopia av Will Traynor.

De båda tidigare böckerna har handlat väldigt mycket om just Will, och Louisa har i princip bara agerat och funnits utifrån honom. I En andra chans får Louisa en chans att blomma ut och bli den hon egentligen är, visserligen med Wills röst i bakhuvudet men ändå med lite distans till honom. Det blir många roliga små felsteg och incidenter, men hon löser dem alltid.

En av Jojo Moyes styrkor är att hon skapar intressanta och trovärdiga karaktärer och Louisa är en helt ­underbar person. Även Agnes är en intressant kvinna.

Den allvarliga undertonen i Livet efter dig är långt borta, istället är det mer klassisk feel good. Arvet efter dig kändes som en tvångsmässig uppföljning för att hålla liv i en succé, men så är inte alls fallet här. Istället är En andra chans en mysig feelgood-roman som ger ­Louisa revansch och får hela serien att avslutas på ett riktigt bra sätt.

En andra chans
Jojo Moyes
Förlag:
Printz publishing (2018)
Betyg: 4

Fem inbundna böcker jag vill läsa NU

Den senaste tiden har jag i princip bara läst e-böcker och ljudböcker. Men nu har jag plötsligt fem inbundna böcker liggande som jag längtar något enormt efter att få kasta mig över (jag ska bara läsa klart lite annat först, inför Bokens afton i Kalmar).

Om inte annat så är ju det här fem bra anledningar att snabba på den andra läsningen.

(Okej då, det kan vara så att jag har råkat börja läsa Clara Henrys bok redan…)

Läslistan bara växer och växer…

De senaste dagarna har jag fått en oerhörd längtan efter att bli en del av bokbloggarvärlden på riktigt igen. Jag har så fort jag haft möjlighet kastat mig över Instagramflödet, besökt bokbloggar.nu och skannat av de bloggar jag vet att jag brukade läsa förut.

Och det är så underbart. Plötsligt dyker även läsglädjen upp på riktigt igen. Jag hittar bok efter bok efter bok som jag vill kasta mig över på en gång. Vilket ju självklart är helt omöjligt, så i stället lägger jag till dem i min Storytel-bokhylla. Den börjar bli lite full nu, kan jag meddela. Men samtidigt för det med sig en härlig känsla, som jag hoppas är här för att stanna den här gången.

Änkan av Fiona Barton

Jean Taylor hade ett bra liv, tillsammans med Glen som hon älskade över allt annat. Tills den dagen en liten flicka – Bella – försvinner och polisen misstänker hennes man för att ha rövat bort henne. Poliserna ständiga utfrågningar blir vardag, liksom att gå på rättegångsförhandlingar. Journalisterna har bosatt sig utanför deras ytterdörr och alla vill vara den som får Glen, eller Jean, att erkänna det hemska brottet. Om inte annat så vill alla veta Jeans roll i det – vet hon vad Glen har gjort med den lilla flickan?

Historien berättas omväxlande av Jean (både nu och då), den ansvariga polisen och en journalist. Alla med olika perspektiv på vad som hänt, men utan att någon av dem är den skyldiga och kan berätta exakt. Ett intressant sätt att berätta på och det får en verkligen att hålla intresset uppe och man vill nästan inte lägga ifrån sig boken.

Tyvärr håller den inte hela vägen, slutet haltar rejält, men eftersom det är spännande nästan hela tiden är det perfekt ljudbokslyssning – man tappar inte koncentrationen.

Änkan
Fiona Barton
Massolit förlag (2016)
Betyg: 3

Mysteriet på Asthall av Jessica Fellowes

Louisa Cannon bor i en fattig del av London tillsammans med sin mamma som arbetar som tvätterska. Men Louisa drömmer om något annat och när hennes elake farbror en dag försöker utnyttja henne bestämmer hon sig för att fly. Tack vare en vän kan hon söka jobb som barnflicka på det fina Asthall Manor och får då chansen att helt lämna sitt gamla liv bakom sig. Hon trivs fantastiskt bra och blir bra vän med familjens äldsta dotter, som bara är ett par år yngre än hon själv.

Parallellt med Louisas historia finns ett mordfall. Florence Nightingale Shore har blivit brutalt mördad på ett tåg och polisen har inga spår efter hennes mördare. Dottern i familjen blir oerhört intresserad, för att inte säga besatt av fallet. Och Louisa inser att hon själv kan ha varit med på samma tåg, eller i alla fall ett på samma linje, och att hon träffade polismannen som har hand om fallet. Så självklart blir hon själv intrasslad i lösningen av mordet på Florence Nightingale Shore.

Överallt där jag läste om boken när den kom står det att den är en blandning av Agatha Christie och Downton Abbey. Och är det de förväntningarna man har så blir man inte speciellt besviken. Även om den kanske inte är exakt i klass med Agatha Christies briljanta berättelser så är det mysig läsning i klassisk pusseldeckarform.

När man dessutom kommer till efterordet och inser att både Florence Nightingale Shore och Asthall Manor fanns på riktigt får historien ytterligare en dimension. Dessutom kan Jessica Fellowes – som skrivit flera böcker om bakgrunden till Downton Abbey och är släkt med seriens skapare – verkligen faktan om hur man levde i de lite finare husen i slutet av 1800-talet och början på 1900-talet och det blir en trovärdig, spännande historia.

Mysteriet på Asthall
Jessica Fellowes
Polaris (2018)
Betyg: 3

Små stora saker av Jodi Picoult

Barnmorskan Ruth älskar sitt jobb. I drygt 20 år har hon hjälpt nyblivna föräldrar och deras barn, utan att något har hänt. Men plötsligt ställs allt på ända. Och allt på grund av att hon är afroamerikan.

En dag går hon in till en familj som nyss fått barn. Hon gör allt precis som hon brukar, men pappan ber henne att lämna rummet. Det visar sig att Turk och Kennedy tillhör vit makt-rörelsen och absolut inte kan tänka sig att låta en svart kvinna röra vid deras barn. De får sin vilja igenom och Ruth förbjuds att vara ensam med barnet. Men när den lille pojken plötsligt får akut andnöd är Ruth på grund av personalbrist den enda på plats. Hur ska hon göra? Hon gör vad hon kan, men barnet klarar sig inte.

Föräldrarna bestämmer sig för att dra fallet till rättegång – och skyller allt på Ruth. Och där börjar mardrömmen på riktigt för Ruth.

Flera gånger under läsningen kommer jag på mig själv med att vilja bläddra tillbaka och se vilket år det här egentligen handlar om. För det kan inte vara nu, väl? Och varje gång tvingas jag inse att jo, det är en berättelse från dagens USA. När jag dessutom kommer till författarens efterord får jag veta att allting bygger på en verklig händelse för ett par år sedan som hon sedan har spunnit vidare på.

Men det är också bra för att den innehåller så mycket mer än just den här berättelsen. Jodi Picoult skriver själv hur svårt det egentligen är för henne som vit kvinna att skildra vardagsrasismen, och för mig som vit kvinna är det väl lika svårt att se om hon lyckas. Men från mitt perspektiv gör hon det, hon öppnar mina ögon och får mig att tänka.

Det är dock inte bara Ruths historia som hon berättar på ett fantastiskt bra sätt. Även pappan – Turk – får stort utrymme och hon lyckas riktigt bra med att ge en förklaring till varför han blivit som han är. Hans fru får inte alls samma utrymme utan förblir mest en bigestalt. Men det gör ingenting, det hade blivit för mycket med en person till som

Det är en berättelse som verkligen berör från början tilll slut. På ett sätt är det oerhört tung och svår läsning, men samtidigt är det lätt och omöjligt att sluta. Man vill att alla andra också ska läsa den. Om inte annat så för att man ska ha någon att prata om den med. Jag är så glad att det var sommarläsningen i min bokcirkel så att jag snart får diskutera den med andra.

Stora små saker
Jodi Picoult

Louise Bäckelin förlag (2018)
Betyg: 5

Recensionen publicerades först i Barometern-OT och på barometern.se