Att inte kunna vänta

När det gäller ljudböcker är jag otroligt otålig. Att lyssna 16 timmar på en bok känns oändligt långt när man, som jag gör, bara lyssnar 30 minuter om dagen. Och just därför brukar jag hålla mig borta från böckerna i Storytels app som är just bara ljudböcker. I stället väljer jag dem som finns som både e-böcker och ljudböcker, så att man kan hoppa fram och tillbaka mellan dem (slalomläsa kallar jag det för ibland).

Men förra veckan valde jag en som bara fanns som ljudbok – En annan Alice av Liane Moriarty. Och fastnade totalt. Åh, vad jag önskade att den gick att slalomläsa.

Jag önskade det så mycket att jag gjorde nåt jag nästan aldrig gör. Jag köpte den som e-bok.

Kanske ett onödigt köp, men jag var helt enkelt tvungen att komma vidare lite snabbare. Den är ju så bra.

Det där jag nästan aldrig gör

Parallelläsning brukar jag kalla det när man läser flera böcker samtidigt. Och det är någonting jag i princip aldrig ägnar mig åt.

Men ibland händer det och just nu är ett sådant ibland-tillfälle.

  • Jag lyssnar på En annan Alice av Liane Moriarty när jag kör till och från jobbet – något som kommer ta mig cirka en månad om jag inte lyssnar vid andra tillfällen också.
  • Jag kämpar för att ta mig igenom Den gode lögnaren av Nicholas Searle, som e-bok i mobilen – typ när jag hamnar ensam vid ett bord i lunchrummet eller när jag borstar tänderna.
  • Jag sträckläste 100 sidor i Hjärtats osynliga raseri av John Boyne som inbunden bok i går kväll och hoppas kunna göra om det snart igen.

Frågan är om det är en tillfällighet eller en ny vana?

Hur långt är det värt att läsa?

Just nu (eller snarare de senaste tre veckorna) har jag kämpat med att försöka ta mig igenom nästa bokcirkelbok – Den gode lögnaren av Nicholas Searle. Med stor betoning på försöka. Det går nämligen inte.

Jag kommer inte in i den och jag tycker inte om det jag läser. Nu är jag typ halvvägs och inser att jag nog inte kommer att komma så mycket längre till imorgon kväll heller. Frågan är om jag ska tvinga mig att fortsätta sedan.

För hur långt måste man egentligen läsa för att kunna säga att man gett den en ärlig chans? Jag brukar alltid skryta med att jag nästan aldrig slutar läsa böcker, utan tar mig igenom i hopp om någon slags helhet i slutet. Men samtidigt börjar jag inse, nu när jag inte läser riktigt lika mycket längre, att det är slöseri med tid. Varför lägga energi på en bok jag måste kämpa mig igenom när det finns så många andra bra böcker jag vill läsa?

Hur långt läser du innan du bestämmer dig för att lägga en, vad det verkar, dålig bok åt sidan?

Mycket att se fram emot i mars

Februari var en lite tråkig boksläppsmånad, vilket kanske kan tänkas ha med bokrean att göra. Mars ser betydligt bättre ut och jag har en lista på inte mindre än åtta böcker som jag ser fram emot:

Liane Moriarty: En annan Alice
I princip allt jag läst av Liane Moriarty har varit fantastiskt. Och är det inte fantastiskt så är det åtminstone bra. Den här boken handlar om Alice, som vaknar upp efter en hård smäll mot huvudet och tvingas inse att den har fått henne att glömma tio år av sitt liv.

Jojo Moyes: En andra chans
Tredje boken om Louisa Clarke och den andra efter Livet efter dig. Jag tyckte i och för sig att Arvet efter dig var en ganska onödig uppföljning, men kan nog ändå inte låta bli att hålla mig ifrån den här.

Lisa Jewell: Och sen var hon borta
När det gäller Lisa Jewell är det lite som med Liane Moriarty; i princip allting är bra. Den här gången ska det vara lite mer av en thriller, enligt beskrivningarna och det låter ju spännande.

Carolina Setterwall: Låt oss hoppas på det bästa
En bok jag läste om och blev intresserad av. En morgon vaknar Carolina upp och hittar sin man död. Efter det blir hon ensam med sin son och försöker hitta rutinerna i det nya liv som kommit.

Lorraine Fouchet: Mellan himmel och Lou
Ett tag läste jag nästan allting som gavs ut på Sekwa förlag, men den senaste tiden har jag kommit av mig.  Men den här historien – om pensionerade Jo som blir ensam efter att hans älskade Lou dött – verkar hjärtlig och varm.

Emma Knyckare: Hit med flaskan: Handbok för panikslagna föräldrar
Det finns hur mycket böcker om graviditeter och barn som helst, men de flesta är antingen fåniga eller bara fullproppade med fakta. Det behövs en rolig, men ändå seriös berättelse som man kan känna igen sig i – och förhoppnignsvis är det här en sådan.

Frida Skybäck: Bokhandeln på Riverside drive
Böcker om böcker är ofta mysiga. Här handlar det om Charlotte, som ärver ett hus i London, där det även inryms en bokhandel. Inga höga förhoppningar egentligen, men kanske en mysig stund någon gång när man behöver det.

Linwood Barclay: Sveket
Första delen i en serie om den lilla orten Promise Falls där någon, enligt informationen, bestämt sig för att alla ska få sona för tidigare brott. Jag har dålig koll på Linwood Barclay sedan tidigare, men det låter ändå lovande.

Nu flyttar jag hem igen!

De senaste, snart, två åren har jag bloggat om böcker och läsning på barometern.se.

Men nu är det dags att flytta hem igen – och från och med i dag är det här, på tidningsida.se, som jag återfinns. Förhoppningsvis blir det lite av en nystart igen, och förhoppningsvis vill ni följa mig och diskutera böcker med mig här.

Jag kunde inte låta bli ändå…

Read More

Mejl efter mejl efter mejl har trillat in med information om årets bokrea de senaste dagarna. Och jag har varit stark och låtit bli. Tills jag i helgen fick ett mejl som erbjöd 10 procents rabatt på hela bokreaköpet.

Rea på rea är ju alltid bra, tänkte min hjärna då. Och vips hade en beställning på sex böcker lagts. Bara sådär.

Jag får trösta mig med att jag delvis hållit mig till mina nya regler (att köpa böcker som jag läst utan att äga, men verkligen skulle vilja ha i min bokhylla) och någon fin kokbok. Det första får Fredrik Backmans Vi mot er stå för. Det andra blev inte en kokbok, men väl en bakbok – Lindas kakor. Utöver det två romaner och två deckare.

Nu väntar jag bara på att de ska komma hem till mig också. Och så ska jag försöka hålla mig undan de fysiska bokreorna. Om jag nu inte ska gå och kika efter lite nya barnböcker till sonen, förstås.

Tomheten efter en serie

Read More

Vad ska jag läsa nu?

Lite så känns det efter att den senaste tiden ha gått från Emelie Schepps ena bok till nästa. Den första lästes i januari, sedan blev det ett par andra böcker och sedan tog jag tag i nummer två i början av februari. Och sedan har det blivit tre stycken på raken. När jag läst ut någon har det bara varit att klicka på fortsätt till nästa bok i Storytel-appen och så har jag vetat vad jag ska läsa.

Men nu är serien slut (än så länge, det finns inga fler släppta böcker) och jag känner mig villrådig angående vad jag ska läsa härnäst. Kanske borde jag ta mig an boken som ska läsas till nästa bokträff (Den gode lögnaren) men den ska ju också vara en spänningsroman, och det kanske vore trevligt med något annat efter tre stycken sådana.

Det tål att kluras lite på. Förhoppningsvis inte för länge bara.

Recension: Ett jävla solsken av Fatima Bremmer

Read More

Första gången jag hörde talas om Ester ­Blenda Nordström var på journalistutbildningen, under en reportagekurs. Vår lärare pratade undersökande journalistik och berättade om den kvinnliga journalisten som nästan ingen känner till nu, och som wallraffade långt innan Günther Wallraff uppfann begreppet wallraffande. Han berättade hur hon tagit anställning som piga, utan att berätta det för bonden och de andra, och sedan skrev om det.

Vanliga människor vet förmodligen ännu mindre om henne än vad jag visste innan jag började läsa den här boken. Och det är också någonting som Fatima Bremmer tar upp, flera gånger, i boken. Ester Blenda Nordström var en stjärna i Sverige på 1910- och 1920-talen, men ändå är det ytterst få som känner till henne i dagens samhälle.

Men i Ett jävla solsken får hon definitivt upprättelse. Här finns alla hennes journalistiska äventyr med – allt från det första stora reportaget om livet som piga till att ta anställning som lärarinna för samer och resa till Amerika på samma villkor som migranterna. Det är ingen tvekan om att hon var en tuff kvinna, som inte var rädd att ta för sig i männens värld.

Men Fatima Bremmer berättar också om de mörka sidorna. Hur framgången gav skrivkramp och känslor av att behöva fly hyllningarna i Stockholm. Och hur familjen oroade sig för henne, framför allt hennes ökande drickande. Det gör att man verkligen kommer nära Ester Blenda Nordström som person, inte bara kändisen.

Det ligger ett gediget researcharbete bakom, vilket Fatima Bremmer berättar om i början och vilket också märks väldigt tydligt genom hela boken. Eftersom hon har så bra bakgrundskoll vågar hon dramatisera vissa bitar lite mer och hon vågar också ta sig lite friheter ibland, även om de är få.

Det här är en oerhört väl berättad historia, om en stark, imponerande och spännande kvinna som vi aldrig får glömma bort igen.


Ett jävla solsken: En biografi om Ester Blenda Nordström
Fatima Bremmer
Förlag: Forum (2017)
Betyg: 4

Läst som: Inbunden
Sidantal: 339

Recension: Projekt Rosie av Graeme Simsion

Read More

Ibland behöver man läsa något lätt och mysigt. ­Projekt Rosie var helt ­perfekt för det.

Genetiklektorn Don Tillman är inte som alla andra. Hans liv är strikt in­rutat efter ett förutbestämt schema och han har bara två vänner, eftersom han är dålig på det mellanmänskliga spelet. Därför har han heller inte hittat den perfekta partnern, och i sin jakt bestämmer han sig för att utforma en enkät som gör att han ­slipper lägga ner energi på kvinnor som inte passar ihop med honom.

Mitt i Projekt Fru, som han kallar det, dyker Rosie upp. Hon är helt fel enligt Projekt Fru, men en in­tressant person som kanske kan bli en vän. När hon berättar hur hon skulle vilja ta reda på vem som är hennes biologiska ­pappa erbjuder Don henne sina genetiska tjänster. Pappa-projektet kan börja.

Rosie och Don är som sagt totalt olika som personer, vilket leder till många konstiga och roliga situationer. Som läsare kan man inte låta bli att le ofta under läsningen och man blir ledsen varje gång de blir osams. Det är en mysig, lite förutsägbar, historia – precis som en bra feelgood ska vara. Och en del överraskningar bjuder den faktiskt på, trots allt.


Projekt Rosie
Graeme Simsion
Förlag: Bonnier pocket (2014)
Betyg: 4

Läst som: E-bok och ljudbok
Sidantal: 319
Tid: 9 h