TidningsIda

– om böcker och språk

Vikten av research

Det var länge sedan jag hoppade på Annikas bokbloggsjerka men nu tyckte jag att det var dags igen. Den här veckan är frågan man ska svara på:

Hur viktigt är det med research tycker du? Kan det bli för mycket ibland, stör det dig när författaren inte verkar ha någon aning om vad denne skriver, etc.

Det är oerhört viktigt med research! Speciellt om man har bestämt sig för att skriva om en väldigt specifik sak; till exempel att ge huvudpersonen ett yrke man inte själv har eller använda sig av en historisk händelse. Märker jag som läsare att författaren inte har en aning om vad hen skriver om utan bara skriver vad hen tror är rätt är det fruktansvärt irriterande.

MEN. Samtidigt blir det inte bra när författaren vill visa exakt hur mycket research hen har gjort. Man behöver inte berätta precis allting man tagit reda på för att bli trovärdig; den bästa researchen blir det man inte nödvändigtvis måste berätta.

Och apropå research tyckte jag det var väldigt intressant att höra hur Hans Rosenfeldt och Michael Hjorth gör sin geografiska research till sina böcker. Deras karaktärer reser ju väldigt mycket i sitt yrke, men det gör inte författarna själva inför skrivandet. I stället går de runt i städerna på Google maps. Kul sätt att jobba på.

Önskan om läsning

Först vill jag bara förtydliga att ja, jag vet att min son bara är fyra månader gammal. Och att man då förmodligen är för liten för att visa tydligt vad man vill. Men jag väljer ändå att tolka det faktum att han tittade på och sträckte sig mot boken på soffbordet som att han ville att vi skulle läsa.

För när jag drog boken mot oss sträckte han ut händerna mot den och när jag öppnade den och började läsa om alla djuren i djungeln som rynkade pannan utan att veta varför satt han precis stilla i mitt knä och bara lyssnade. Den där lilla killen som i stort sett aldrig är helt stilla. Sedan kunde vi dessutom fortsätta med historien om Katten, Hunden och molnen innan han tröttnade. Så mysigt.

För övrigt är det en väldigt bra bok. Korta sagor som tar fem–tio minuter att läsa, med bilder som det finns mycket att titta på på vartannat uppslag och på de andra är det mest text, men ändå några små bilder att titta på. Helt perfekt för någon som inte orkar lyssna så länge, men när läsaren (jag) ändå vill läsa mer än “får”, “ko”, “häst” vilket det verkar vara tänkt att man ska läsa för barn i den här åldern.

En historia full av vändningar

Vissa böcker är det omöjligt att berätta om utan att riskera att säga för mycket. Jag lät dig gå av Clare Mackintosh är en sådan bok. Vi läste den i min bokcirkel och jag hade knappt läst någonting alls om den innan, vilket jag tror var en av anledningarna till att den blev så bra.

Men om jag nu måste berätta lite om den så handlar den om en liten pojke som blir ihjälkörd av en smitare, polisens arbete med att hitta den skyldige och den unga kvinnan Jenna som flyr sitt gamla liv. Allra mest får vi läsa om Jenna, men det tar lång tid innan man får veta tillräckligt mycket för att reda ut vem hon är och vad hon flyr ifrån.

Och det är det som är så fantastiskt med den här historien. Jag har verkligen ingen aning om vad som ska komma härnäst eller på vilket sätt allting hör ihop. Jag tror att jag vet, men så plötsligt får jag veta något som förändrar allting helt. Historien vänder flera gånger åt helt andra håll än vad jag hade väntat mig.

Tyvärr gillar jag inte riktigt vändningen i slutet, men i övrigt är det en riktigt, riktigt bra och spännande historia.

Jag lät dig gå
Clare Mackintosh
Lind & co (2016)
Betyg: 4

Julen hade jag klarat mig utan

Jag har gillat de tidigare böckerna om Polly och det lilla bageriet på strandpromenaden, men den här hade jag nog kunnat vara utan. Okej, den är rätt mysig just för att man har läst de tidigare, men sättet Jenny Colgan tar historien vidare på är inte helt fantastisk.

Polly och Huckle är förlovade, lever i fyren och har det ganska bra. Huckle vill gifta sig och skaffa barn, men Polly vill inte skynda på något och tycker att de har det ganska bra som de har det. Hon trivs med sitt jobb på bageriet och deras kravlösa tillvaro tillsammans.

När Pollys bästa vän Kerensa blir med barn uppstår dock en del problem. Kerensas man Reuben (Huckles bästa vän) är överlycklig, men det är inte Kerensa. Anledningen till det anförtror hon Polly och det gör inte varken deras relation eller Pollys relation till Huckle speciellt enkel. Hon kan inte berätta vad som är fel med Kerensa för Huckle, och det gör henne ont att ha hemligheter för sin sambo.

Jag tänker inte avslöja problemen, även om man kanske kan gissa dem även utan att ha läst boken. Men jag tycker inte riktigt om vad de gör med karaktärerna, det känns som att de förändras väldigt mycket från de tidigare böckerna. Och som att det är en ganska krystad historia, som Jenny Colgan har hittat på bara för att kunna skriva en bok till. Visst, det finns fortfarande en del mysiga passager men den är långt ifrån samma härliga historia som de tidigare böckerna om Polly.

Och det tolkar jag som att det räcker nu. Hoppas inte det kommer fler böcker om Polly (för då kanske jag trots allt får svårt att låta bli att läsa dem och därigenom bli ännu mer besviken).

Jul i det lilla bageriet på strandpromenaden
Jenny Colgan
Massolit förlag (2016)
Betyg: 2

Alldeles för segt för min smak

Jag kände mig skeptisk redan när bokcirkeln valde ut De oroliga av Ingmar Bergmans dotter Linn Ullmann. Jag är helt enkelt inte speciellt intresserad av Ingmar Bergman och därmed inte heller av vad hans dotter har att säga om deras relation. Men jag bestämde mig för att lägga mina förutfattade meningar åt sidan och ge det en chans.

Kanske gjorde jag ett stort misstag genom att bestämma mig för att läsa den som ljudbok under mina barnvagnspromenader. Kanske hade allting gått mycket bättre om jag helt enkelt läst den som vanlig, inbunden bok hemma i soffan. Jag vet inte. Det enda jag vet är att mina förutfattade meningar blev verklighet. Jag tyckte helt enkelt att det var ganska ointressant och segt.

Linn Ullmann berättar om somrarna med pappan på Fårö, om vardagen med modern i Norge och om hur hon och pappan på äldre dagar bestämmer sig för att skriva en bok att bli gammal. En bok som aldrig hinner bli verklighet. Och även om känslorna finns där i det hon berättar så berör det mig inte riktigt. Utom några av passagerna om mamman. Som den om hur den lilla flickan står vid telefonen hemma i Norge, med mormor vid sidan, och väntar på att den resande mamman ska ringa, hon har ju faktiskt lovat att hon ska ringa vid en speciell tid. Men hon gör inte det och dottern blir hysterisk. Har mamman lämnat henne?

Men delarna om Bergman? Nej, jag är ärligt talat inte speciellt intresserad och då blir det inte bra heller. När jag googlar ser jag att alla (?) hyllar den här boken, men jag kan helt enkelt inte falla in i den kören. För det här var inte en bok för mig.

De oroliga
Linn Ullmann
Albert Bonniers förlag (2016)
Ljudbok
Betyg: 2
Bokcirkelbok

Småmysig fortsättning

Jag blev helt kär i Det lilla bageriet på strandbageriet när vi läste den i vår bokcirkel för nästan ett år sedan. Den fick mig både att vilja ha en lunnefågel och vilja baka bröd – eller åtminstone äta bröd. Ända sedan dess har jag tänkt att jag ska läsa de båda fortsättningarna, men det har inte blivit av förrän nu. Det där med fortsättningar på historier som egentligen inte har någon självklar fortsättning går ju inte alltid så bra. Men jag tar dem en i taget och i det här inlägget blir det den första; Sommar på strandpromenaden.

Polly och Huckle har flyttat in i fyren och allt är fantastiskt. Polly sliter på det lilla bageriet men trivs för första gången på länge riktigt bra med sitt liv. Tills ägaren till bageriet plötsligt dör och hennes syster tar över. Systerns son får i uppdrag att effektivisera rörelsen och hans åsikter om hur man bör driva ett bageri går inte riktigt ihop med sättet som Polly fått det så framgångsrikt på. Snarare innebär de raka motsatsen och det skär sig ganska snart. Polly står utan jobb men med en fallfärdig fyr att ta hand om. Vad ska hon göra nu?

Här finns lite samma känsla som i den första, och den påminner rätt mycket om de problem som Polly fick brottas med där. Men trots att de egentligen är ganska lika fungerar det bra. Det är mysigt, även om det känns lite hopplöst när man för en stund nästan tror att Polly och Huckle är på väg att göra slut. Neil, den lilla lunnefågeln, hoppar runt och är söt och jag önskar återigen att jag hade en lunnefågel som husdjur. Och jag blir sugen på att baka bröd.

Så är man ute efter en mysig stund till är det här absolut en läsvärd bok. Den är inte djup överhuvudtaget, men ibland behöver man bara något lättsmält och gott.

Sommar på strandpromenaden
Jenny Colgan
Massolit förlag (2016)
Betyg: 3

Ett första biblioteksbesök

Jag har bott i Färjestaden i ungefär ett och ett halvt år nu, men förra veckan gjorde jag mitt första besök på biblioteket. Jag registrerade mig där via internet någon gång förra året men kom mig aldrig för med att faktiskt gå dit och hämta mitt lånekort.

Men nu tog jag alltså tag i det (under en av min och sonens dagliga vagnpromenader) och har nu lånekortet. Det innebär dessutom att jag kan gå dit även när biblioteket är stängt om jag vill, då det har något som de kallar för meröppet. Med andra ord funkar det typ som på gymmet, man tar sig in med hjälp av sitt lånekort. Mycket bra organiserat.

Och så var jag ju tvungen att testa så att kortet funkade också, så Sharon Boltons senaste Daisy i kedjor fick följa med mig hem. En bok jag helt missat att den kommit, men jag gillar ju henne så den måste läsas.

En till mamman, en till sonen

Två böcker har det blivit hittills på årets bokrea. Riktigt dåligt för att vara mig, men jag har inte känt mig så sugen i år. Det är helt enkelt inte så mycket som lockar, och dessutom läser jag mest på mobilen för tillfället (dock inte bara).

Men när jag såg den söta godnattsageboken kunde jag inte låta bli. Och så låg ju Keplers senaste bok om Joona Linna bredvid, så då var ju den tvungen att få följa med hem också.

Jag tror dock inte att det här var de sista köpen. Förmodligen kommer jag att kolla åtminstone barnböcker och se till att några fler får följa med hem innan rean är helt över för i år.

———–

Missa inte heller att jag tipsat om bra böcker att köpa på bokrean. Läs mer här.

Segt, men välskrivet

Jag har bara läst den första av Twilight-böckerna, och föga förvånande så föll den mig inte alls i smaken. Jag är ju som bekant inget fan av varken varulvar eller vampyrer. Förutom det tyckte jag att den var dåligt skriven och att karaktärerna var klyschiga. Så jag fortsatte inte läsa.

Men när jag fick frågan om att läsa Stephenie Meyers thriller för vuxna – Kemisten – var jag ändå nyfiken och tackade ja. Och jag är lite kluven.

Boken handlar om en kvinna – det räcker att säga så, hon byter namn hela tiden genom boken – som tidigare arbetat med att hjälpa den amerikanska staten att förhöra misstänkta personer. Hon har gjort det med minst sagt annorlunda metoder, kemiska sådana som är oerhört plågsamma men effektiva. För några år sedan gick någonting fel och hon har sedan dess levt gömd. Men så plötsligt kontaktar hennes gamla arbetsgivare henne igen – de behöver hjälp med att förhöra en lärare som är inblandad i att planera att släppa ut ett virus som ska skada mängder av människor. Och av någon anledning tror hon på det och tar sig an uppdraget.

Nu till varför jag är kluven. Boken är betydligt bättre skriven än Twilight-böckerna (jag skriver så även om jag bara läst en, jag antar att alla är likadana) och Stephenie Meyer har lagt ner mycket tid på research för att kunna beskriva Kemistens arbete ordentligt, det märks. Men det är segt skrivet. Allt tar oerhört lång tid och det känns inte som att det händer så mycket. Det är långa 567 sidor.

Karaktärerna då? Jo, de kan väl sägas vara klyschiga igen, fast omvänt. Här är det den hårda kvinnan som egentligen inte vill ha någon nära sig som faller för den mjuka, perfekta mannen som är oerhört snygg och snäll. Det är kärlek vid första ögonkastet och allt annat kärleksklysch. Så nja. Men Kemisten är en tuff karaktär, hon är en annorlunda huvudperson som blir intressant.

Hade den inte varit så utdragen hade jag kanske tyckt om den. Men nu blir det lite för mycket av det mesta.

Kemisten
Stephenie Meyer
Albert Bonniers förlag (2016)
Inbunden – 567 sidor
Betyg: T T
Recensionsexemplar från förlaget

Ett skratt på helt rätt ställe

Min mormor har inte jättemånga barnböcker, men de hon har är lästa många, många gånger av mig, min syster och mina två kusiner.

Astrid Lindgrens samlingsbok Nils Karlsson Pyssling, som innehåller hennes korta berättelser som titelsagan eller Allrakäraste syster, var det vi läste om vi ville läsa länge. Året runt med Rasmus Nalle när kusinen ville gå igenom födelsedagar. Och så fanns en bok med Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin och några andra böcker.

Men den bok som för alltid kommer att vara förknippad med läsning hemma hos mormor är Sagan om den lilla lilla gumman. Oj, vad vi har läst den boken. Om och om igen. Egentligen skulle jag nog kunna berätta den utantill för Edvin, men det är ju inte samma sak om man inte kan räkna mössen på sidan tre och se gummans ilska när katten druckit upp mjölken.

Så Edvins moster såg i julas till att även han skulle få uppleva den här fantastiska sagan och gav honom den i julklapp. Igår läste bi den för första gången, liggande på rygg bredvid varandra i vår säng medan pappan spelade innebandy.

Jag hade inte så höga förväntningar, han är ju trots allt bara 2,5 månader. Så gissa om jag blev glad när jag såg hur han fokuserade på sidorna, verkade lyssna på vad jag läste och log. Och hjärtat smälte lite extra mycket när jag kom till sidan där den lilla lilla gumman kommer in i stugan, ser katten dricka upp mjölken och utropar “Schas katta!”.

Då skrattar nämligen min lilla kille till. Ett underbart härligt litet bebisskratt. Precis på rätt ställe.

Åh, vad härligt det kändes i mamma- och bokälskarhjärtat.